Mamma

Ett av barnets första urskiljbara ord är mamma. Det är ingenting märkvärdigt med detta. Rent ljudmässigt kan det förklaras med att vokalen och konsonanten som ingår hör till de mer lättproducerade, till skillnad från till exempel r och y. Ordet består dessutom av två identiska stavelser, vilket passar fint för det lilla barnet, som börjar sin språkproduktion med att just upprepa stavelser i sitt jollrande. Vidgar man perspektivet är det också lätt att inse att mamman är en person av stor betydelse, som barnet  i många fall ser mycket av.

Inom barnspråksforskningen har man länge tänkt att barnet som säger mamma egentligen avser att säga mycket mer - en fullständig sats med alla de satsdelar som brukar finnas i en sådan. För att lista ut vilken sats som är den avsedda tittar man på sammanhanget. Pekar barnet mot en strumpa på golvet (som kan vara mammans) tänker man sig att mamma betyder 'det där är mammas strumpa'. Yttras mamma samtidigt som barnet vrider på sig för att lokalisera mamman med blicken, är den avsedda satsen kanske mamma var är du? eller kom hit mamma!

Det här är ett trevligt och lockande tillvägagångssätt, eftersom det placerar barnets yttranden i de mallar som vi vuxna redan har. Dessa mallar betraktar språket som ett system, där forskaren till exempel kan jämföra grammatiken i olika språk eller inom ett språk. Mallarna kan också inrikta sig på språkliga funktioner, i form av satstyper: påståenden, frågor, uppmaningar och ett och annat utrop. Enligt dessa mallar - som typiskt baserar sig på skriftspråk - bör satser vara fullständiga.

Men intresserar man sig för talspråk i allmänhet, och barns första yttranden i synnerhet, stöter man snabbt på patrull om man lutar sig mot de givna mallarna. Barnen varken skriver eller producerar fullständiga satser under sina första år.

En mer alternativ metod är att helt och hållet strunta i vad orden betyder. I stället tänker man att antalet ord - eller snarare likartade sekvenser av ljud, så kallade ljudsträngar - bättre beskriver hur språkinlärningen går till de första åren. Kanske säger också de vanligaste ordens ordklass något om hur språk byggs upp mer generellt.

Det intressanta med ordet mamma blir då inte vad just mamma betyder, utan hur ofta det sägs och att det är ett substantiv.

Den här typen av forskning ger upphov till listor på typiska ord i barns tidiga tal. I dessa listor kan man till exempel se att vissa barn producerar mer verb än substantiv under de  två första åren. Och kanske har de en annan språklig utvecklingskurva än de barn som föredrar substantiv framför verb.

Listorna har alltså en poäng, till exempel om man vill upprätta ett diagram över i vilken takt barn typiskt tillägnar sig ord. Men det är svårt att från listorna fiska upp någon djupare insikt om varför barn pratar, hur de använder språket och varför en del ord snarare än andra väljs ut i början.

Det vi vet om ordet mamma från barnspråksforskning och uppslagsverk är att det förekommer frekvent, är ett substantiv och stammar från latinet, med betydelsen 'bröst(vårta), anatomisk benämning på bröstkörtel och kvinnobröst'. Från barnspråksforskningen vet vi också att funktionen hos mamma ofta beskrivs som refererande, det vill säga att ordet pekar ut en specifik mamma, eller uppmärksamhetskrävande, det vill säga att barnet försöker få en specifik mamma att göra något.

Att det ofta rör sig om en specifik mamma är intressant i sig. Egennamn som Joakim, eller för den delen substantiv som lampa, kan referera till en mängd personer och objekt i omgivningen. För att talare och lyssnare ska kunna vara överens om vilken Joakim eller lampa som omnämns, behövs verbala förtydliganden eller icke-verbala signaler, som att peka och rikta blicken.

När det gäller mamma är det annorlunda, för även om det fungerar som beteckning på en majoritet av kvinnor från övre tonåren och uppåt, så gäller för det enskilda barnet att det vanligtvis bara finns en enda mamma. Barnet verkar inte heller förväxla denna mamma med någon annan som kallas samma sak. Mig veterligen är det ovanligt med frågor som "Varför heter din mamma också mamma?", på samma sätt som barn häpet kan konstatera: "Jag känner också en Joakim!"

För att förstå betydelsenyanserna hos mamma behöver man alltså lämna det rent språkliga och väva in sociala och psykologiska faktorer. Mamma verkar vara den yttre delen av en given samhörighet och relation som innefattar barnet självt och denna mamma - barnets ursprung och rotsystem.

Spelar denna socialpsykologiskt unika relation på något sätt in i barnets språkutveckling? Och kan den hjälpa oss att förstå betydelsen av mamma-användningar i barns tal?

Vänder man sig till barnen själva och studerar deras faktiska mamma-yttranden i naturligt samspel slås man av två saker. Det ena är att de språkvetenskapliga mallarna inte är så dumma ändå. Vid många av de tillfällen då mamma förekommer i barns naturliga språk återfinns det i sammanhang där mamma används refererande. Ordet mamma pekar ut den person som man menar är mamma, på liknande sätt som Joakim pekar ut en Joakim. Det finns också många förekomster där mamma fungerar som uppmärksamhetspåkallare, precis som man har misstänkt.

Det andra som slår en är att de språkvetenskapliga mallarna inte täcker in allt. Det finns ett antal mamma-förekomster som är svårare att definiera, och som faller utanför den vuxna språknormen. Ett exempel är ettåringar som kryper runt på golvet och ljudar ma-mma, ma-mma för sig själva, utan att verka intresserade av att hon ska infinna sig. Där är det svårt att veta om det är en ljudlek på gång eller om yttrandet återspeglar en inre dialog med, eller tanke på, den faktiska mamman.

Det finns också ett fåtal förekomster av mamma riktade till andra personer än just mamman, där det är oklart om barnet frågar efter sin mamma, tror sig prata med mamman eller helt enkelt producerar ett känt ord i brist på något annat.

Mamma verkar också fungera som kärvänligt smeknamn när det mumlas medan barnet kryper upp i hennes famn för en mysstund.

Dessutom finns det en form av mamma som verkar användas interaktivt, men som inte riktar sig till en närvarande mamma eller person. Ett exempel kan vara ett litet, ledset barn, som efter en dispyt med andra barn - och med mamman inom räckhåll - vandrar i väg bort från mamman ropande mamma (eller för den delen  pappa, som i svenskan verkar vinna mark i många av de ursprungliga mamma-sammanhangen).

Syftet med detta mamma är intressant eftersom den yttrandeform det mest minner om är åkallan, som åh Gud eller kanske det mer prosaiska hjälp. Yttranden som, precis som denna form av mamma, inte är förbehållna småbarnsåren utan som hörs på slagfält världen över, i äldreboenden där de verkliga mammorna sedan länge är borta och hos gemene man i stunder där nöden är stor och livet hänger på en skör tråd.

Mamma i dessa sammanhang har en existentiell underton och riktar sig mot en högre makt. Kanske den allenarådande och livgivande mor som vi föreställer oss fanns eller som borde ha funnits där - och som det bara finns en av?

I de traditionella språkutvecklingsmallarna finns inget fack för existentiella spörsmål, men jag skulle vilja slå ett slag för att mamma som åkallan står för något centralt mänskligt. Redan från början är vi intuitivt varse den unika relation som råder mellan vart barn och dess Skapare. Att det syns i att ordet mamma är mer frekvent än ordet pappa är förmodligen mer av ett sociokulturellt fenomen, och skiljer sig förmodligen mellan kulturer och familjer.

Att mamma, förutom sin refererande funktion, också används som åkallan är dessutom intressant, eftersom det ger oss ett möjligt ursprung till den åkallan som förekommer inom många religioner.

Den vuxnas tendens att - till synes oberoende av gränser och mellanfolkliga kontakter - vända sig till högre, icke-världsliga makter återfinns redan hos det ettåriga barnet. Och vår första åkallan benämns med ordet för en konkret fysisk person med förmågan att ge liv.

Besvarar det frågan om varför små barn börjar prata? Kanske inte helt och fullt, men det ger oss ytterligare en aspekt av de viktiga funktioner som språket fyller: vi kan ge uttryck för - och därmed begrunda - vår existens på ett sätt som kan vara unikt för människan.

Långt innan vi omvandlar tänkandet till reflektioner om liv och död, innan vi tillägnar oss religiösa begrepp och föreställningar om skapelseprocessen och vår plats i den, uttrycks abstraktionen och insikten med ett mamma.

Att benämna mamma, eller pappa, innebär inte enbart en enkel språklig väg framåt på grund av att orden är tvåstaviga och består av lättproducerade vokaler och konsonanter. De personer som orden står för är intimt kopplade till människans överlevnad, kroppsligen såväl som själsligen.

Språk är något mer än de system de utgörs av. Och vårt behov av att ge uttryck för allt som begreppet mamma innefattar föregår vår språkliga utveckling.