Maciej Zaremba – Konsten att förföra en läsare

Maciej Zaremba är glad över ett avbrott i arbetet, för han är brydd. Orden vill inte komma. Kan det vara för att tanken inte är klar nog?

Det är en text till Judiska museet som spökar. Den ska förklara hur det polska kommunistpartiet kunde bli antisemitiskt. Hans tes är att kommunismen är ett tankesystem som inte kan klara sig utan fiender, men att fienden kan vara utbytbar. Klassfiende, folkfiende, rasfiende…  Men Maciej Zaremba hittar inte formen för texten. Att hitta formen är skrivandets skärseld, säger han, och försöker minnas ett citat. Var det inte Sara Mannheimer som citerade Imre Kertész? Formen är ”den trånga springa genom vilken vi måste rädda hela vår vidd”.

Formen, tror han, kommer med den första meningen. Den sätter tonen, rytmen och tilltalet för resten av texten.

– Det kan ta dagar att hitta den meningen, och blir det flera artiklar i en serie behövs en ny förstamening för varje avsnitt, suckar Maciej Zaremba.

En första mening som han var nöjd med råkar vara ett citat: ”’Det är inte vår uppgift att leverera medmänsklighet’, säger Sigbritt Lindberg.”

Annars åberopar han gärna den polske författaren och förebilden Ryszard Kapuscinskis inledning till ett reportage: ”Till Kina kom jag till fots.”

Maciej Zaremba fortsätter med att försöka ringa in egenarten hos det litterära reportaget, det som har blivit något av hans signum och som han bland annat blivit belönad med Stora journalistpriset för.

– Någon har sagt att jag skriver gestaltade analyser. Den diagnosen tyckte jag mycket om. Det räcker inte att jag finner att saker förhåller sig på ett visst sätt, jag måste i texten spela upp den analysen och gestalta den, som på teatern.

Maciej Zaremba använder sig av symboliska bilder och repliker för att i koncentrat belysa frågeställningen i reportaget. Att sedan förena det med kravet på balans och objektivitet, och samtidigt förföra läsaren så att han inte slutar läsa, kan vara fruktansvärt svårt.

För en reportageserie gör Maciej Zaremba alldeles för många intervjuer. Det är inte ovanligt att det blir 150 filer i datorn innan han sätter sig ner för att börja skriva. Lägg veckor av läsning till det.

Ska han göra intervjuer utanför Stockholm brukar han prenumerera på samtliga lokaltidningar någon månad före avresan. Då anar han vad som upptar sinnena på den platsen, vem som är vem, och varför det finns en konflikt.

– Det inger dessutom respekt när en nollåtta som jag kommer till – säg Östersund – och visar sig ha koll på lokaldramatiken. Vi tror att vi lever i samma land, men det finns enorma regionala skillnader i Sverige. Men lokalpressen speglar bara ytan av olikheterna, den har sällan lust eller resurser att gå på djupet, säger han.

– Eller så är det som är exotiskt för mig självklart för dem som bor där, som vattnet för fisken.

Små anteckningsböcker fylls med namn, kontaktuppgifter och citat. En anteckningsbok per reportageserie. Någon struktur för texterna finns inte förrän all research och alla intervjuer är gjorda. Artiklarnas tematiska ordning faller inte på plats förrän i sista stund.

Under arbetets gång testar Maciej Zaremba olika hypoteser. Vilken fråga försöker den här texten svara på? Det är sällan samma fråga som den som ursprungligen satte igång arbetet. Det är också enda gången som det är riktigt roligt att skriva. Texten lyfter, metaforerna kommer som på beställning.

– Men det är sällan hypoteserna fungerar. Verkligheten vill inte passa in, konstaterar han. De lustfyllda fragmenten hamnar i stället i mappen ”Överblivet”.

Maciej zaremba bollar alltid med flera teman för en serie, till exempel hade reportageserien Välkommen till fattigsjukvården inledningsvis sju teman. När de är uppspjälkade börjar han att skriva artikelutkast i hopp om att hitta en struktur för hela berättelsen.

– Men redan i andra stycket kan texten dra iväg åt ett oväntat håll, en impuls som det är klokt att följa, säger han, även om det innebär extra jobb.

Ibland kan en artikel förlora energin redan halvvägs, vilket förråder att den inte började på rätt sätt. För att återfinna rytmen i texten börjar Maciej Zaremba om från början med ett ”obeskrivligt plågsamt komponerande”. Skrivfasen är ett kaos, men han har fått lära sig ett knep av världsreportern och vännen Anna Husarska.

– För att få syn på vad hon egentligen berättar sätter hon en arbetsrubrik på ett annat språk över varje nytt stycke. Förfrämlingandet skapar distans, ett läsarperspektiv på texten.

De dagar då den ofrånkomliga skrivkrampen infinner sig, när texten känns falsk, stum och lustlös, kan det hända att hustrun eller någon vän tvingas höra historien berättas under en hel middag. Då kan det hända att dramatiken återuppstår och saker faller på plats.

Ambitionen är att lämna skrivarlyan med ett A4 fyllt till hälften. Ibland innebär det att han sitter hela natten och arbetar. När han är färdig och texten lämnad fortsätter skrivprocessen mentalt ända fram till publiceringen.

– Känner jag vittring av att det finns element av stort förklaringsvärde som jag försummat så kan jag börja ringa runt igen och revidera texten i sista stund.

Maciej zaremba skriver inte på sitt modersmål, men verkar närmast glad över det. ”Svenskan tål inte luftpastejer”, som han uttrycker det.

– Svenskan har en underbar egenskap: den älskar konkretion men reagerar allergiskt på abstraktioner. Språket blir genast oskönt, stakar sig och låter illa. Det går inte att, som på polska eller franska, brodera på utan att säga något och ändå framstå som intressant. Dessutom har svenskan en satsmelodi. Den böljar som Österlen, medan polskan är som Uppsalaslätten.

I dag skriver han sällan på polska. Men när han någon gång började översätta sin egen svenska text till modersmålet upptäckte han att berättelsen förändrades på vägen. Det blev ett annat tilltal, andra metaforer, nästan som om det var en annan person som talade.

– Dels beror det väl på att man tilltalar människor med en delvis annorlunda värdeskala. Om läsarna har tämligen olika historiska erfarenheter kan samma historia få olika innebörd. Dessutom har orden andra betydelser. ”Omanlig” på svenska kan syfta på någon som pratar för mycket, det gör det knappast på polska. De mycket gångbara ordkombinationerna lugnt och skönt, tyst och fin, ordning och reda har inga motsvarigheter i polskan, vilket antyder att dessa tillstånd kanske inte finns!

Han är övertygad att språkliga strukturer har en stor makt över vårt sätt att hantera världen.

– Ta arg och besviken, i mitt tycke det mest typiska samtida uttrycket. Arg får man inte vara, utom då man lagt skulden för sin känsla på någon annan. Språket har levererat en lösning.

Cecilia Nauclér är frilansjournalist och chefredaktör på Bristidningen.