Ljuden som avslöjar en svordom

Skalk svor jag på kelvak. Det är mitt favoritspråk för svordomar. Det finns inget så tillfredsställande som de hårda konsonanterna och de givna imperativen i det grundläggande kelvakspråket.

Den som svär på kelvak är huvudpersonen i Michael R. Johnstons science fiction-roman The widening gyre. Vad skalk betyder förklaras inte i boken. Men Michael R. Johnston och andra författare som uppfinner svordomar från andra planeter förlitar sig på sin intuition om vad som låter anstötligt här på jorden.

Vi ville undersöka om det finns universella ljudmönster i svordomar och tog därför fram en serie av studier för talare av en rad olika språk. Vi fann överraskande mönster i hur svordomar låter runt om i världen.

Föreställningen att uttalet av en svordom bidrar till hur stötande den är bryter mot den lingvistiska principen om att relationen mellan ett ords uttal och dess betydelse är arbiträr, alltså godtycklig.

Många språkvetare anser att denna princip är en avgörande egenskap för språk. Det är till exempel svårt att urskilja något fönsterlikt i uttalet av fönster. Samma fenomen heter också helt andra saker eller har helt andra uttal i andra språk, som i franskans fenêtre, finskans ikkuna och hebreiskans חלון (”chalon”).

Trots detta finns exempel på ord, som onomatopoetiska uttryck, som är ljudhärmande och låter som vad de betyder (tänk på biets surr). På samma sätt associerar många människor i-ljud med liten storlek (som alltså finns just i svenskans liten). Och ordet för näsa innehåller oftare nasala n-ljud än vad slumpen föreskriver.

Vissa forskare hävdar att svordomar innehåller ljud som bidrar till i hur hög grad de väcker anstöt. Den brittiska språkfilosofen Rebecca Roache anser att ”svordomarnas ’snabba och hårda’ ljud … troligen bidrar med dramatisk effekt till den lustfyllda känslan av att bryta mot ett tabu”.

Den vanligaste teorin är att klusiler (konsonantljud som bildas genom att luftflödet tillfälligt spärras i talkanalen, som vid uttalet av bokstäverna p, t och k) bidrar till ett känsloladdat uttryck av ilska eller frustration. Den amerikanske kognitionsforskaren Benjamin K. Bergen hävdar att det finns en poäng med att en svordom slutar med ett av dessa ljud eftersom det ”är exakt den typ av ord som man vill förkorta och mumla i skägget”.

I en kanadensisk studie från 2010 jämfördes uttalet av engelska svordomar med ord i julsånger och vaggvisor. Resultatet var att svordomar hade en större andel klusila ljud och färre sonoranter, tonande konsonanter som uttalas utan större hinder för luftströmmarna i talapparaten och som likt svenskans m och n samt engelskans l och w ofta har nasala kvaliteter.

Men detta skulle kunna vara en av engelskans underligheter. Ibland är det möjligt att hitta en överensstämmelse mellan uttal och betydelse i ett språk, men inte i andra. Ett exempel är att mer än en tredjedel av de engelska ord som börjar på gl refererar till synintryck eller ljus som glisten, ’glittra’, och glow, ’glöda’, men den här kopplingen är troligen slumpartad och speciell för engelskan även om liknande mönster i viss utsträckning också finns i svenskan.

I vår första studie undersökte vi om vissa ljud i svordomar från avlägset besläktade eller obesläktade språk var mer eller mindre vanliga än man kunde tro.

Vi vände oss till personer som talade språk från ett antal olika språkfamiljer flytande: hebreiska, hindi, ungerska, koreanska och ryska – och bad dem att förse oss med en lista över de värsta svordomarna i deras språk. (Några deltagare berättade för övrigt att de verkligen gillade den här uppgiften.) Därefter jämförde vi uttalet av dessa svordomar med ett antal kontrollord.

Vi hittade inga bevis för att klusiler skulle vara särskilt vanliga i svordomar. Detta tyder på att riklig förekomst av klusiler i svordomar kan vara begränsat till engelskan och besläktade språk. Men vi upptäckte att en grupp av approximanter, ett slags halvvokaler som till uttalet varken är typiska vokaler eller konsonanter utan skapas genom en viss förträngning av luftflödet – som i engelskans l, r, w och y eller svenskans l och rl som i porl – nästan aldrig förekom i svordomar i vår uppsättning av språk.

Sedan genomförde vi ett experiment som vi kallade svordomsradar, där vi skapade par av ”främmande” pseudoord. Dessa påhittade ordpar skilde sig enbart genom ett ljud (som yemik och chemik). Ett av orden i varje par innehöll en approximant och det andra ett kontrolljud som exempelvis ch. Vi spelade upp dem för 215 personer som talade en mängd olika språk (arabiska, kinesiska, finska, franska, tyska och spanska). Deras uppgift var att gissa vilket av de två pseudoorden som var en svordom.

Vi tänkte så här: om approximanter är mindre lämpade för svordomar så skulle deltagarna vara mindre benägna att tro att pseudoorden med approximanter var svordomar än motsvarande kontrollord.

Och det är exakt vad våra resultat visade. Deltagarna drog genomgående slutsatsen att de främmande ord som inte innehöll någon approximant var svordomar.

Det här fick oss att fundera på om det går att göra svordomar mindre anstötliga genom att väva in approximanter. För att undersöka denna hypotes gick vi tillbaka till engelskan för att titta närmare på en typ av eufemismer som i engelskan kallas minced oaths. Det är mildare versioner av svordomar och de bildas genom att ett eller flera ljud ändras, som att damn blir darn i engelskan eller att satan blir sabla i svenskan.

Vi testade sedan om dessa mildare former av engelska svordomar innehöll fler approximanter. Våra resultat visade att så var fallet, ibland mer än dubbelt så många. En av anledningarna till att frigging kan vara lämpligare i formella och högtidliga sammanhang än fucking kan bero på att det innehåller approximanten r.

I många länder regleras svärande av lagar. Vissa ord anses vara så stötande att bruket begränsas till tv-program som sänds sent på kvällen. Men det kan vara bra för oss att svära. Att svära högt förbättrar enligt forskningen såväl vår smärttolerans som våra fysiska prestationer.

En del av det som gör svordomar så kraftfulla är de tabubelagda ämnen som de syftar på. Ofta rör det sig om avföring och sex.

Men vår forskning visar att uttalet av svordomar också spelar en viktig roll. Resultaten signalerar att svordomar har universella ljudstrukturer – i alla fall på vår planet.

Det är svårare att bedöma hur det ser ut i andra delar av universum. Men enligt Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen är universums mest ohyfsade ord Belgium, ’Belgien’. Och det innehåller en approximant.

Ryan McKay är professor i psykologi vid Royal Holloway university of London.
Shiri Lev-Ari är lektor i psykologi vid Royal Holloway university of Letondon.

Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation. Översättning: Mats Almegård.