Lillbåten är oss kär

Liten blir till små när det används om flera saker: det heter en liten lägenhet men flera små lägenheter. Liten är det enda adjektivet i svenskan som på detta sätt ändrar ordstam när det får pluralform. Och när vi använder adjektivet liten i sammansättningar kan både lill- och små- vara förled. Vi pratar om lillördag och småföretag, lillkillen och småpotatis.

Men när väljer vi lill- och när passar det bättre med små-? Det kan ju inte enbart vara skillnaden mellan ental och flertal som avgör. Småkaka, småsak, småbit och småpåve är några exempel på ord med små- som kan användas när det bara handlar om en enda grej eller person. Det finns också ord med lill- som används i plural; vi kan prata om de två lillstugorna eller om lilltöserna i familjen.

Det verkar alltså som om lill- och små- har tagit på sig helt olika betydelser i sammansättningar.

Just när man sätter samman två ord får det nya ordet ofta också nya betydelser, som gärna är något mer än bara en summa av beståndsdelarna. En varmkorv är inte vilken korv som helst som är varm, utan en ’korv för kokning eller grillning ofta saluförd (färdiglagad) i särsk. kiosker’, enligt Svensk ordbok. Inte heller är en jordgubbe en ”gubbe av jord” eller en ”gubbe i jorden”.

Detta kallas ibland för lexikalisering – det vill säga när vi tolkar in en ny betydelse av ett uttryck, till exempel en sammansättning, och denna betydelse får fäste i språket.

Jag har undersökt sammansättningar med lill- och små- i en svensk korpus – en jättelik databas av text från skönlitteratur, sociala medier och tidningar. Det visade sig att förleden lill- och små-, till skillnad från de enkla adjektiven liten och små, inte kan ses som olika böjningar av samma ord. De har i stället gått sina egna vägar och har blivit lexikaliserade som diminutiv.

Diminutiv är en speciell form av ett ord som fungerar förminskande. Vissa språk har speciella ändelser för att bilda diminutiv, som spanskans -ito i gatito, ’liten katt’, och niñito, ’litet barn’, eller ryska -tjik, i blintjik, ’liten pannkaka’, och tjemodantjik, ’liten resväska’.

Lingvisten Dan Jurafsky har studerat diminutiv i 60 olika språk och sammanfattat vilka betydelser de kan kopplas ihop med.

Först och främst är det förstås mindre storlek. Både lill- och små- används om liten storlek – men på olika sätt. Småsaker, småhus, småföretag, småbåtar, småvägar och småkryp är ord där förledet främst har som funktion att uttrycka mindre storlek. Lill- används i stället med betydelsen ’mindre än x’. Lillstugan är den mindre, eller minsta, av flera stugor som kanske ligger i samma område, men inte nödvändigtvis en liten stuga.

På samma sätt är lillfingret det minsta av fingrarna på en hand och lillhjärnan är liten i jämförelse med storhjärnan. Det är inte den objektiva storleken som är liten, utan dessa ord får sin betydelse i ett större sammanhang i jämförelse med något större, ofta i närheten.

En småbåt är liten i förhållande till en typisk båt, medan lillbåten är den mindre av flera båtar – gärna i samma hamn. Här spelar det nog en viss roll att lill- är bildat av den bestämda formen lilla och inte av den obestämda liten.

Sammansättningar med lill- används ofta i bestämd form. De syftar på en viss bestämd person eller sak i ental: lillgumman, lillkannan. Ord med små- tenderar däremot att syfta på kategoritillhörighet: småföretag, småstad.

Man skulle kunna säga att sammansättningar med lill- refererar, medan sammansättningar med små- kategoriserar.

Diminutiv används ofta om barn. Därför är det enligt Dan Jurafsky naturligt att formen får kärleksfulla associationer. Det är också därför vi ofta använder diminutiv när vi benämner och tilltalar någon med ömhet och tillgivenhet. Och denna funktion har lill- ensamrätt på!

Lill- används för att bilda kärleksfulla epitet på människor i allmänhet – och barn och djur i synnerhet. Vi använder det också för saker och ting som vi har en särskild känslomässig relation till.

Det finns nästan ingen ände på puttenuttiga beteckningar som dyker upp i databasen, framför allt från sociala medier och forum som diskuterar familjeliv: lillsessan, lillfisen, lillmagen, lillsnorpan, lillgrisen, lillhjärtat, lillkissen, lillrumpan och så vidare.

Men diminutiv kan också användas för att visa på någontings obetydlighet – eller till och med på talarens förakt mot någonting. Ibland kallas en sådan form för pejorativ. Enligt Dan Jurafsky bygger den här betydelsen på en sorts metafor, som kopplar ihop storlek med i vilken grad något är en typisk representant för sin kategori – en prototyp. En småsparare sparar obetydliga mängder pengar och är ingen bra prototyp i kategorin sparare.

Småprat är prat om ditt och datt, det vill säga inte om det väsentliga. Småskavanker är oväsentliga skavanker och känslorna småångest och småpanik är inte lika förlamande som ångest och panik, utan är av ringa betydelse. Mer nedsättande är sammansättningarna smågangster, småpåve och småborgare.

Skillnaden i värdering jämfört med lill- syns tydligt om vi jämför förleden: grannens lilltjejer kan kontrasteras mot jobbiga småtjejer.

En annan, kanske mer oväntad, funktion av diminutiv är att uttrycka ”imitation” – något som liknar det ordet beskriver men samtidigt skiljer sig på något sätt. Till exempel betyder ryska noga, ’ben’, medan det diminutiva nozjka kan betyda ’stolsben’. Diminutiven boquete av spanska boca, ’mun’, betyder inte ’liten mun’ utan ’hål’.

Lillördag och lillsemester kan bara metaforiskt förstås som mindre än lördag och semester. På lillördagen, oftast onsdagen, ägnar man sig åt samma festliga aktiviteter som på lördagen, men i mindre skala. Lilljul har i vissa delar av Sverige och i svensktalande delar av Finland använts om en dag med anknytning till den riktiga julafton, en ’imitation av julafton’. Vilket datum som är lilljul varierar i olika delar av landet.

I en betydelse överlappar faktiskt lill- och små-: när de används i släktskapsord som betyder ’yngre x’. Lillasyster och lillebror är sammandragningar av fraserna lille bror och lilla syster. E-ändelsen i lille visar att adjektivet syftar på en man.

De flesta talare använder lillebror, lillkusin och lillasyster i singular och småbröder, småkusiner och småsystrar i plural.

Men att använda lill- eller lilla-/lille- även i plural verkar bli vanligare. Formerna lillebröder och lillasystrar är inte särskilt ovanliga i de texter jag har undersökt. Kanske har det att göra med att lill- är den föredragna formen för ett tillgivet och familjärt tilltal.

Sammansättningar med lill- och små- verkar alltså fungera som typiska diminutiv. Det är inte så konstigt att ordstammar som betyder ’liten’ utvecklas till diminutiv. Det är däremot intressant att vissa betydelser främst kommer fram i sammansättningar, och att singularformen har utvecklat så olika betydelser från pluralformen.

Hur blev det så? Som så ofta finns nog svaret att hitta i språkets användning. Förledet lill- är bildat av den bestämda singularformen lilla. Den formen använder vi framför allt för att tala om den ”lilla” världen, med särskilda människor och saker nära oss.

Plural använder vi däremot gärna för att referera till grupper om två eller fler människor eller saker. Singular- och pluralformen har därför utvecklat olika associationer.

I fraser som det lilla barnet och de små barnen har vi inget val; vi måste rätta oss efter hur många vi pratar om. I sammansättningar, däremot, har det som från börjat var en skillnad mellan singular och plural nu utvecklats till en skillnad i betydelse.

Det är också möjligt att sammansättningsformerna speglar ordens ursprung. I modern svenska är liten och små böjningsformer former av samma ord, men historiskt har de varit två olika adjektiv. I äldre svenska har det alltså funnits två ord som betyder ’liten’, med vissa betydelseskillnader, som båda har använts i både singular och plural.

Det är inte helt olikt situationen i engelska, där både small och little används. Little har samma etymologiska ursprung som liten, men small är faktiskt besläktat med svenska smal, och inte små.

Det är alltså möjligt att betydelseskillnaderna mellan lill- och små- i sammansättningar speglar en tid innan liten och små slog sig ihop till ett enda ord med de gemensamma böjningarna mindre och minst.

Än så länge är sammansättningar med lill- vanligare i singular och sammansättningar med små- används mest i plural. Min undersökning visar dock att betydelse håller på att vinna över antal.

Formerna lillebröder och lillasystrar finns redan med i Svenska Akademiens ordlista – och har nog framtiden för sig.

Alice Bondarenko är amanuens på Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska vid Stockholms universitet.