Kommer NI igen?

Jag står ensam i receptionen på TV4 och väntar på att bli insläppt. ”Har ni någon bil på parkeringen?” undrar väktaren som sitter bakom disken. Jag svarar att jag har promenerat. ”Då kan ni slå er ner så länge.”

Få saker i språket väcker så starka känslor som ni-tilltal till en person. Nedlåtande, hierarkiskt, föråldrat, distanserande, tillgjort och underdånigt – det var några av de vanligaste omdömena när Språktidningen bad läsare och följare i sociala medier att besvara en enkät om bruket av ni i dagens svenska. Fyra av fem uppger att de blir niade åtminstone ibland. Men det är bara var tionde som gillar det.

Själv är jag mest nyfiken, så jag pepprar väktaren – en kvinna i 20-årsåldern – med frågor. Hennes föräldrar föddes på 1960-talet. De lärde henne att nia främmande eftersom det var respektfullt och artigt. De hade i sin tur uppfostrats av språkligt konservativa föräldrar som aldrig anammade du-reformen. Hon har inte upplevt att någon har blivit stött av att tilltalas med ni.

Men att bli niad i servicesammanhang är i dag en vanlig källa till irritation. I regel är det yngre anställda som niar äldre kunder. Enligt Språktidningens undersökning är ni-tilltal vanligast i butiker och på restauranger, kaféer och hotell. Många uppger också att de blir niade av telefonförsäljare.

De som reagerar negativt förknippar ofta ni med ett samhälle som präglades av klasskillnader och strikta hierarkier – den som tilltalades med ni var lägre stående – och de hyllar du-reformen som en symbol för ett demokratiskt, jämställt och inkluderande samhälle.

Du-reformen brukar dateras till 1967. Den 3 juli samma år hade den nyutnämnda generaldirektören Bror Rexed sitt första möte med personalen på Medicinalstyrelsen. Han meddelade att han tänkte säga du till alla anställda och att de gärna fick dua honom. ”Du-reformen genomfördes i går”, skrev Expressen dagen därpå. Bror Rexeds ställningstagande blev symbolen för en ny era. I Språktidningen 8/2020 utsåg över 100 forskare och experter du-reformen till den viktigaste språkhändelsen i Sverige sedan 1900.

Utan reformen hade Bror Rexed tilltalats med generaldirektör av sina anställda. Det var självklart att den som befann sig längre ner på samhällsstegen visade respekt uppåt i hierarkin genom att använda titlar. Bror Rexed förväntades däremot inte hålla reda på titlar för personer som inte hade samma status. I stället hade han kunnat utnyttja sin ställning genom att nia underordnade.

Tilltal med titel var i praktiken ett privilegium för högre samhällsklasser. Titlarna gav en viss guldkant – medan ni var pronomenet för dem som befann sig långt bort från sådan språklig stjärnglans.

I historieskrivningen fick Bror Rexed personifiera övergången från ett hierarkiskt ni till ett jämlikt du. Handlingens symbolik ska inte underskattas – men han var ingen pionjär. En stark strömning från ni till du hade pågått hela 1900-talet. Den bars fram av en rad samhällsförändringar.

Urbaniseringen gjorde att människor blev mer anonyma för varandra. I storstäderna var det inte längre möjligt att hålla reda på alla titlar. Där blev du ett socialt smörjmedel.

I takt med att konfektionskläder blev allt vanligare försvann en annan klassmarkör. Kläderna avslöjade inte längre vem som var arbetare och vem som var tjänsteperson.

Introduktionen av snabbköp under 1940-talet gjorde att butiksanställda och kunder inte längre behövde kommunicera lika mycket med varandra.

Niandet dog inte med Bror Rexeds vägval. Det som försvann var i första hand titeltilltalet. Men alla var inte nöjda. En lyssnare vände sig 1973 till Justitieombudsmannen med ett klagomål på att journalister på Sveriges Radio tilltalade intervjupersoner med du. Anmälan lämnades utan åtgärd. En Sifo-undersökning från 1974 visade att en av fem tyckte att ni var det lämpligaste tilltalet till en obekant person ”i samma ålder och samma samhällsställning som en själv”.

En annan som var missnöjd var Erik Wellander, som var professor i tyska vid Stockholms högskola och den tidens främsta språkvårdsauktoritet. Han kämpade i stället för en ni-reform – en kamp som han inledde redan på 1920-talet. En av förebilderna var tyskans Sie. Erik Wellander ansåg att ni på samma sätt kunde fungera som ett artigt tilltal till personer utanför den närmaste kretsen.

I 1973 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska hävdade Erik Wellander att ”ingen omdömesgill svensk” kunde ha något emot att bli niad. Motståndet berodde ”uteslutande på missförstånd och fördomar”. Han konstaterade visserligen att det fanns många som tyckte att ni var både oartigt och kränkande. Men han avfärdade invändningarna med att dessa saknade ”stöd i förebildligt språkbruk”.

Bland ungdomar och arbetarklass blev duandet allt vanligare under det tidiga 1900-talet. I tidningarna var det många debattörer som argumenterade för en du-reform. Syftet var just att göra sig kvitt de samhällshierarkier som många associerade med ni.

Men det fanns också en rörelse som efterlyste en ni-reform. Den föddes redan i början av 1800-talet. På flera orter bildades ni-föreningar med målet att etablera ni som ett neutralt tilltalsord för alla. På många håll bildades rivaliserande du-föreningar. Ibland möttes de i debatter där de argumenterade för sitt favorittilltal.

Tanken med ett mer utbrett niande var att svenskan skulle få ett tilltal som motsvarade tyskans Sie och franskans vous. Tyskland och Frankrike var vid den här tiden kulturella och politiska stormakter – och därför sneglade många i de högre klasserna mot språket i dessa inflytelserika länder.

Ett första steg togs 1858 genom ett upprop i Post- och Inrikes Tidningar. Bland undertecknarna fanns medlemmar av kungahuset, flera ministrar, ett antal höga militärer, några biskopar och en rad statliga toppchefer.

Men de hade inte riktigt bestämt sig. Undertecknarna kunde tänka sig en övergång till såväl ni som de, det senare ett förslag som var inspirerat av motsvarande bruk i danskan och norskan, där de används i betydelsen ’ni’. Tanken var att ni och de skulle konkurrera med varandra. I en butik skulle alltså en expedit kunna välja mellan två olika tilltal till en kund: ”Vad vill de/ni ha?”

Talarna skulle själva genom språkbruket avgöra vilket av orden som var bäst och som så småningom skulle bli dominerande. Undertecknarna kunde tänka sig bägge varianterna eftersom det viktigaste var att ”befrämja bortläggandet af det hittills i vårt umgängesspråk brukliga tunga och obehagliga upprepandet af titlar och namn”.

På nyårsdagen 1865 publicerade finansminister Johan August Gripenstedt ett manifest som fick stor uppmärksamhet. Han skrev att han gärna tilltalades med ni i stället för titel.

Därefter kom en rad andra ställningstaganden i samma riktning. På 1870-talet var det allt fler studenter som försökte bilda opinion för att slopa titelsystemet till förmån för ni. Lantförsvarsdepartementet meddelade 1880 att befäl och underbefäl inte längre skulle använda du till personer med lägre grad. De skulle i stället gå över till ni – vilket ansågs som artigare. Och 1889 uppmanades polisen i Stockholm att använda ni i all kommunikation med allmänheten.

Kampanjen för en ni-reform hade vissa framgångar – men effekten blev inte alltid den avsedda. Westerviks Veckoblad berättade 1885 med viss förundran om utvecklingen i Stockholm. På flera läkarmottagningar hade läkarna börjat säga ni till patienterna. Somliga patienter blev dock så upprörda att de vände sig till andra läkare för att få bli tilltalade med titel. De sammanställde också listor över läkare som niade så att likasinnade kunde undvika dem. I praktiken var det alltså en form av bojkott föranledd av ett nytt tilltal.

Statistikprofessorn Gustav Sundbärg svarade för den kanske mest drastiska analysen av tilltalsförvirringen. Han var sakkunnig i den stora emigrationsutredning som genomfördes mellan 1907 och 1913. En av bilagorna var hans essä ”Det svenska folklynnet”. Där hävdade han att avsaknaden av ett gemensamt tilltalsord var så besvärande att den fick svenskar att emigrera. Ombord de fullastade båtarna från Sverige till Nordamerika fanns alltså inte bara personer som drömde om möjligheterna på en ny kontinent. Enligt Gustav Sundbärg flydde de dessutom svenskans titelsystem:

”Vi skulle vinna en oändlig fördel gentemot Amerika, om vi äfven hos oss, som hos andra folk, kunde åstadkomma ett gemensamt tilltalsord som kunde användas lika af hög och låg, och om vi kunde lägga bort något af det öfversitteri å ena sidan, det underdåniga kryperi å den andra, som vanställa våra umgängesformer och göra klasskillnaden i det dagliga lifvet plågsammare hos oss än bland folk, som ej i minsta mån nått samma höga ståndpunkt som vi i fråga om ’likhet inför lagen’.”

Debatten kulminerade under 1930-talet. Anslag med budskapet ”Här begagnas endast Ni” på ytterdörrarna eller i tamburerna var då inte helt ovanliga i hushåll som hade övergett titeltilltalet. Ett sådant initiativ kom från den ni-förening som bildades i Stockholm 1932 – en av de sista i sitt slag. Du-föreningarna kontrade med affischer med budskap som ”Säg gärna du till oss”.

Samma år efterlyste Erik Wellander ett ”kraftigt ingrepp i det officiella språkbruket”. Han skrev i Svenska Dagbladet att en regering som drev igenom ett skifte till ni skulle göra ”en insats för en verklig demokratisering i vårt folks liv”. Men då krävdes det att tilltalet accepterades och anammades av alla:

”Så länge ni icke användes som tilltalsord även uppåt, från yngre till äldre, från herrar till damer, från underordnade till överordnade, från allmänheten till ämbets- och tjänstemän, behåller ni ohjälpligen sin stämpel av myndighet, överlägsenhet, nedlåtenhet, översitteri.”

Försvarsminister Ivar Vennerström gav sitt stöd till en ni-reform. Han sade i Svenska Dagbladet samma år att han gärna ville ”få det svenska titelraseriet reducerat ytterligare”. Men det var lättare sagt än gjort eftersom han inte ”kunde säga bara Ni till generalerna”. Det hierarkiska systemet var alltså djupt rotat.

Även statsminister Per Albin Hansson var positiv till ni-tilltal. Men han ansåg inte att det var politiker som skulle diktera hur människor tilltalade varandra: ”Dylika reformer får man icke genom dekret, utan de komma efterhand som demokratiseringen fortskrider, om jag så får säga, och även underordnade komma till insikt om, att det är jämbördiga människor, som använda denna tilltalsform.”

Per Albin Hansson gjorde sitt eget vägval 1938. Då uppmanade han partikamrater och andra att säga du. Andra socialdemokratiska partiledare som Tage Erlander och Olof Palme skulle senare göra samma val.

Artisten Karl Gerhard var en av många som uppmärksammade Per Albin Hanssons besked. I sången ”Tack ska du ha” skildrade han ett fiktivt möte med statsministern:

Da’n efter sen han förklarat i en större intervju
att vem som helst fick säga du till honom,
mötte jag Per Albin och jag ropa:
Tack ska’ du ha’.
Kalle heter ja’
vad du heter gör detsamma
tack ska’ du ha’.

Skolan pekades ut som en tänkbar motor för en förändring. Medlemmarna i Läroverkslärarnes riksförbund fick ta ställning till införandet av ni i klassrummen 1933. Bland barn och unga var duandet mellan jämnåriga redan utbrett. Vissa lärare tyckte att ni skulle vara mer lämpligt.

Men majoriteten var skeptisk. Kommunföreningen i Falkenberg befarade att elever skulle ”vänja sig vid ett tilltalsskick, som kan väcka anstöt hos deras blivande chefer på arbetsplatserna”. Enligt avdelningen i Östersund hade ni ”karaktären av skällsord” och ett ”försök att lyfta ’Ni’ ur dess delvisa ’förnedring’ torde vara utan framgång”.

I skriften Tilltalsordet Ni från 1935 argumenterade Erik Wellander för införandet av ett allmänt niande: ”Vårt folk behöver komma ifrån sin besvärande särställning i bruket av tilltalsord.” Men när skriften publicerades var det åtskilliga som tyckte att han var för sent ute. Pendeln hade svängt – och det var duandet som gick framåt på niandets bekostnad.

Redan på 1930-talet var duandet ganska vanligt i reklamfilmer. Språkvetaren Maria Fremer visar i sin avhandling att du ofta användes när annonsörer vädjade till publikens känslor. Marabou försökte 1938 få kunderna att upptäcka kakaopulvret Ergo med hjälp av en sång:

E du gammal eller ung,
å i målet vill bli främst
Använd Ergo cacao,
den ger hälsa, kraft å spänst.
Ergo, Ergo, Ergo!

När argumenten skulle tala till förnuftet valde annonsörerna oftare ni. I en film från 1956 ville Volvo övertyga om en ny bilmodells förträfflighet: ”Volvo Duett kan ni få inregistrerad antingen som personvagn eller lastvagn.” På 1970-talet hade duandet blivit dominerande även i reklamfilm.

När Erik Wellander 1973 såg tillbaka på debatten pekade han ut militären som skälet till att ni-reformen floppade. Under andra världskriget skolades hundratusentals svenskar in i en miljö där du-tilltal var det självklara valet till alla utom befäl: ”Det var de många årgångarna av mobiliserade som i försvarets tjänst vande sig vid att bruka tilltalsordet du, närmast kamrater emellan men sedan i allt vidare utsträckning.” Därefter kom duandet att bli norm för alla som delade ”gemenskap i yrke, intresse eller tidsfördriv”.

Efter krigsslutet 1945 förlorade tyskan sin ställning som viktigaste främmande språk i Sverige. Därmed försvann ytterligare ett argument ur ni-förespråkarnas arsenal. Det blev allt svårare att lyfta fram Tyskland som en förebild. Engelskan övertog tyskans position – och där användes you som en motsvarighet både till det informella ’du’ och det formella ’ni’.

En liknande utveckling skedde vid samma tid i flera grannländer. På Island väckte övergången starka känslor. I en tv-intervju 1970 valde programledaren Ólafur Ragnar Grímsson att tilltala bankchefer med þú, ’du’, i stället för þér, ’ni’, eller titel. En av alla debattörer som rasade mot tilltaget var prästen Halldór Guðmundsson. I tidningen Morgunblaðið fördömde han programledarens ”fräckhet och oartighet” genom att ”dua dem, som fårtjuvar”.

Även i Norge ägde skiftet rum kring 1970. Då hade de, norskans motsvarighet till ’ni’, funnits i språket åtminstone sedan 1200-talet. De användes främst i städerna och inom överklassen. På landsbygden hade du länge varit det vanligaste tilltalet. Ökad acceptans för dialektala former och tv-mediets genombrott – där allt fler duade varandra – brukar anges som orsaker till frammarschen.

Du vann vid samma tid mark som tilltal både i danskan och i finlandssvenskan. Men här togs inte steget fullt ut. I danskan är tilltal med de, som används som ni, inte helt ovanligt. Och i finlandssvenskan är niandet ganska utbrett. Där svenska myndigheter i dag föredrar du-tilltal skriver finländska myndigheter ofta Ni.

En undersökning av språkvetaren Camilla Wide visar att ni i Finland alltjämt används för att signalera respekt och artighet. Det här kan ställa till problem för finlandssvenskar i Sverige. En av Språktidningens läsare berättar om de olika attityderna till ordet ni: ”I Finland niar alla den en inte känner. Det är bara så. Och en som inte niar upplevs som lite gränslös. Men i Sverige känns ett niande distanserande och opersonligt.”

I den svenska arbetarklassen var det under tidigt 1900-tal många som inte lät sig övertygas av argumenten för att ni skulle vara ett jämlikt tilltal. Förklaringen fanns i ordets historia.

Åtminstone sedan 1300-talet hade I använts som artighetstilltal i svenskan, som i viljen I veta. Under 1600-talet började detta förändras. Ni växte då fram som en ledigare form av I som blev dominerande i talspråket. Verbets gamla pluraländelse -n tillsammans med pronomenet I utvecklades till en fast konstruktion. Resultatet blev alltså tilltalsordet ni. Det gamla I levde dock kvar ända in på 1900-talet i vissa högtidliga sammanhang.

Systemet med titeltilltal introducerades under 1500-talet. Det gav till exempel friherrar och hertiginnor möjlighet att stoltsera med sin status – medan drängar och pigor inte hade några titlar att skryta med. Snart utvecklades ett mönster där människor från lägre klasser förväntades hålla reda på högre klassers titlar. Men högre klasser kunde använda ni neråt i hierarkin.

Det var först i samband med du-reformen som det här systemet fasades ut – med kungahuset och Svenska Akademien som undantag. Hovet använder titeltilltal som drottningen och kungen medan Akademiens ledamöter i officiella sammanhang tilltalar varandra med ni respektive herr och fru, ett titelbruk som infördes för att markera att alla ledamöter är jämlika.

Med reformen försvann även de språkliga manövrer som användes när okända personer möttes. När det inte var möjligt att använda du, ni eller titel förvandlades enkla frågor till komplicerade krumbukter. Glömdes icke en tändsticksask? undrade kanske ett biträde som hastat ikapp en kafébesökare som råkat gå ifrån en ägodel. Var det här det skulle vara omelett? sade möjligen den förvirrade servitören förläget till gästen.

Tilltalet kunde vara krångligt även när titeln var känd. Etnologen Cecilia Fredriksson har skildrat hur biträden på lågpriskedjan Epa försökte navigera mellan de språkliga grynnorna. I Lund åtnjöt doktorinnan Boman hög status i kraft av sin titel. Men det ansågs inte vara ett lämpligt tilltal när hon besökte Epa. Titelns status och varuhusets lågprisprofil gick helt enkelt inte ihop. Därför fick hon vara damen eller min dam på Epa. Biträdena låtsades alltså som att de inte visste vem hon var eftersom lågprisvaruhuset förutsattes vara under hennes värdighet. När hon gjorde sina inköp i den ståndsmässiga saluhallen var hon självklart doktorinnan Boman.

Språkvetaren Ingela Tykesson har undersökt ni-tilltal i butiker. Expediter befann sig långt ner på samhällets statusstege. Men det var tillåtet för dem att nia neråt. En handledning från 1944 angav ni som ett alternativ om kunden var till exempel ”torpare, kolare eller sågverksarbetare”. Skälet var att det rörde sig om yrkesgrupper som förutsattes ”tycka att det lät konstigt att bli tilltalad med min herre eller herr Johansson”.

B.V.T:s lexikon för etikett och god ton från 1930 vände sig till främst till de övre klasserna. Där fastslogs hierarkin mellan välbeställda kunder och butiksanställda: ”I en butik kan man titulera biträdet med Ni, men icke många kunder skulle tolerera att bli niade tillbaka.”

De läsare som i Språktidningens enkät beskriver ni som nedlåtande, hierarkiskt, föråldrat och underdånigt gör just denna koppling. För många illustrerar ni-tilltal alltjämt ett samhälle där det görs skillnad på människor utifrån deras ställning. De historiska associationerna är allt annat än positiva.

Ändå skulle niandet gå i arv. Språkvetaren Eva Mårtensson konstaterade i sin avhandling från 1986 att vissa inte ville ge upp niandet även efter du-reformens genombrott. På tidningarnas insändarsidor var de i minoritet – men de var bestämda i sin uppfattning om att du var påfluget och på gränsen till integritetskränkande. Anhängarna av du-reformen såg däremot duandet som demokratiskt. De tyckte att du var nära och vänligt – medan ni beskrevs som snorkigt och skitförnämt.

Men Eva Mårtenssons undersökning bland gymnasieelever födda strax efter du-reformens genombrott visade något helt annat. De ansåg att ni var lämpligt i vissa situationer – i synnerhet till överordnade och äldre. För dem var ni ett sätt att signalera respekt.

Eva Mårtenssons slutsats var att de som var tonåringar på 1980-talet hade växt upp i en tid när ni inte längre var lika belastat. De hade inte de negativa associationer till ordet som var så utbredda bland äldre generationer. Dessa gymnasister tog steget in i vuxenvärlden samtidigt som allt fler poängterade betydelsen av vett och etikett i samhället. De betraktade därför niandet som en språklig artighetsgest som passade tidsandan.

Språkforskaren Catrin Norrby gjorde en liknande undersökning 2005. Även här var äldre avvisande till ni medan yngre oftare var neutralt eller positivt inställda. Hon konstaterade också att duandet hade blivit så vanligt att det hade förlorat sin funktion som intimitetssignal. Därför hade exempelvis försäljare börjat tilltala kunder med förnamn för att skapa en känsla av närhet.

Det här åldersmönstret etablerade sig för det nya niandet. Inom serviceyrken var det vissa yngre som niade äldre kunder. Jan Guillou diskuterade fenomenet i en uppmärksammad krönika i Aftonbladet 1997. Han hävdade att det var ”de nyrikas barn” på Östermalm i Stockholm som låg bakom niandets renässans: ”Barnen jobbade nämligen extra på helger och lov i saluhallen och man kände igen dem på det där egendomliga niandet. Förmodligen var det just det som barnen ville åstadkomma: genom att iskallt nia kunderna visade de att de egentligen inte var expediter utan fint folk på feriearbete.”

Jan Guillou skrev att han själv bevittnade hur niandet kom tillbaka: ”jag vet, ty jag var där”. Han avfärdade tanken på att syftet var att visa artighet. I stället ansåg han att ni användes för att markera avstånd: ”Man niar nedåt, ungefär som om man satt bokstavligt ovanför på en häst.”

Den här synen på det nya niandet var utbredd. Jan Guillou beskrev det som att det ”återuppstod”. Och han placerade alltså sig själv i händelsernas centrum.

Mer sannolikt är att niandet faktiskt aldrig dog ut. Det gick förmodligen i arv från äldre till yngre – ungefär som väktaren på TV4 och ett tiotal andra unga personer har berättat för mig.

Majoriteten ratade visserligen ni efter du-reformens genombrott. Men tillräckligt många höll fast vid niandet för att det i viss utsträckning skulle föras vidare till yngre generationer. Och det fördes vidare av dem som ansåg att ni var neutralt och artigt.

De enkäter som har gjorts genom åren visar att det är få som niar med syftet att vara nedsättande. Däremot verkar det vara ganska många som är medvetna om att ni kan användas med sådana avsikter.

En läsare berättar om hur hon hade önskat att hon hade niat en person som hon upplevde som nedlåtande: ”Förra veckan blev jag kallad både ’lilla gumman’ och ’slarvfröken’ av min äldre kvinnliga tentavakt. (Jag är 26.) Nu i efterhand kom jag på att jag borde ha hämnats genom att nia henne.”

Det här är också förklaringen till att niandet kan vara så laddat. Unga niar i regel utan att känna till att ordet för äldre generationer ofta är negativt färgat. Niandet ska visa respekt och vänlighet. Och det används i situationer där de anser att du känns för personligt eller närgånget.

Men när andra personer har motsatta associationer uppstår en krock. Det som är avsett som ett tecken på respekt uppfattas som avståndstagande.

– Om man har en förståelse för vad den här typen av inordning av människor i en hierarki kan göra så kan ni vara provocerande. Och om man har uppfattningen att niandet skapar hierarkier så vill man kanske inte bli inordnad i en hierarki varken uppåt eller neråt, säger Susanna Karlsson, docent i svenska vid Göteborgs universitet.

Miljöpartisten Gudrun Lindvall tog 1998 upp frågan i riksdagen. Hon hävdade i en motion att niandet hade blivit så utbrett bland yngre att hon efterlyste en ny du-reform. Hon konstaterade att det inte var politikernas sak att bestämma över tilltalsord. Gudrun Lindvall hoppades dock att åtminstone alla i riksdagen skulle hålla sig till du: ”Jag minns själv hur skönt det var att slippa fundera på du, ni eller omskrivning. Måtte vi inte få det tillbaka! Niandet upplevs av många unga som artigt. I butiker, taxi och till och med i riksdagen möts man av det. Det är förfärligt! Ni är pluralformen av du, inget annat för mig och jag blir stött av detta nya niande. Dessutom skapar det ett onödigt avstånd mellan människor.”

Språktidningens undersökning visar alltså att de allra flesta blir niade åtminstone då och då i just servicesituationer. En majoritet anser dessutom att niandet är på uppgång – även om ökningen inte är dramatisk.

Ett tecken på att det här tilltalet inte är helt etablerat är att så många reagerar när de faktiskt blir niade. Lena Lind Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet, tror att reaktionerna inte hade varit lika starka om ni hade hörts oftare. Det är fortfarande så ovanligt att många lägger märke till det.

– Jag tror att det är ganska sällsynt för jag hör att människor tar upp det som något anmärkningsvärt: ”Jag blev faktiskt niad.” Och så berättar de om hur det gick till. Det är ungefär i samma kategori av händelser som att få visa legitimation på Systembolaget när man har kommit upp i 40-årsåldern. Att många reagerar på ni på det här sättet tyder på att det är ett tilltal som fortfarande sticker ut. Ingen reagerar ju på att bli tilltalad med du eftersom det är så otroligt vanligt, säger hon.

Det är inte bara i servicesituationer som ni har en viss utbredning. Ordet syns ofta i översättningar av bland annat litteratur, film och tv till svenska från andra språk.

– Om man har den här typen av niande eller titlar i andra språk så blir det ofta ni i översättningar till svenska. Det kan vara problematiskt eftersom det tilltalet kan ha olika konnotationer och skapa olika känslor hos olika personer, säger Lena Lind Palicki.

Spanskans usted, franskans vous och tyskans Sie översätts till exempel ibland till ni. Även titeltilltal i andra språk kan bli till ni i svenskan. Ni är uppenbart det ord som i vissa sammanhang tycks ligga närmast till hands för åtskilliga översättare – men svenskans ni har för många associationer som inte finns i usted, vous eller Sie. I spanskan, franskan och tyskan är det artighetstilltal utan samma laddning.

Skillnaderna mellan svenskan och andra språk är något som många läsare nämner i Språktidningens enkät. En person jämför svenska och tyska: ”Jag talar själv tyska och i tyskan känns det helt naturligt och det har ingen negativ klang. På svenska har det en helt annan underton och helt andra inneboende kulturella aspekter, vilka jag inte upplever som neutrala och definitivt inte positiva.”

Just tyska tar många upp som jämförelse. Majoriteten föredrar svenskans duande framför tyskans tilltalssystem, där du är reserverat för de allra närmaste. Andra tilltalas med Sie. Men det är några läsare som ser tyskan som en förebild: ”Toppen med ett trevligare alternativ till det alldagliga ’du’. Fungerar toppen i tyskan så varför inte här?”

Många tar även upp påverkan från andra språk som en trolig förklaring till ett ökat niande i svenskan. I takt med att Sverige blir allt mer mångspråkigt blir det fler som översätter andra språks tilltalsnormer till svenska: ”Jag är spansklärare och fick en ny elev häromdagen, som har spansk härkomst. Trots att jag vet att spanska elever säger usted till sina lärare kändes det obehagligt när eleven tilltalade mig med detta, och jag kände mig tvungen att be henne dua mig.”

Vissa har egna minnen av du-reformen. Och de flesta vill inte gå tillbaka till det gamla systemet. De ser en sådan utveckling som ett tecken på växande klyftor i samhället. Därför vill de hålla fast vid duandet: ”Tänk er bara att jobba ihop i åratal och inte dua varandra! Vilka krångliga omskrivningar! ’Kanske jag kan få be om att detta ordnas?’ Manliga chefer kunde inte lägga bort titlarna med mig som var kvinna, jag kunde inte lägga bort titlarna med dem som var mina chefer. Det var direktör hit och ingenjör dit och så professor si och så. Och fru och fröken och efternamnet! Himmel så krångligt! Aldrig mer!!! Blir ledsen när ungdomarna börjar nia mig – det betyder ju att jag måste nia dem, för vi är ju tydligen inte du med varandra! Trist!!!”

Det finns en rad anekdoter – möjligen med tveksam sanningshalt – som cirkulerar i läsekretsen om tiden före du-reformen. En av dem illustrerar hur hopplöst det var att komma ihåg att nia när tilltalet inte förekom i vardagen. Det gällde i synnerhet på landsbygden där duandet var långt vanligare än i städerna: ”Kronprinsen, fadern till nuvarande kungen, lär ha besökt Dalarna och då fått höra detta: ’Här säger vi du till alla, utom dig och far din.’”

En annan anekdot tillskrivs ibland författaren Albert Engström. Han ska ha reagerat starkt på att bli niad: ”Vadå ni? Troru ja har löss eller?”

Några veckor senare är jag tillbaka på TV4 för att medverka i ett annat program. I receptionen möter jag samma väktare. Efter vårt förra samtal sökte hon information på nätet. Med stor förvåning konstaterade hon att det var många som både ogillade och avrådde från ni-tilltal. Nu försöker hon gå över till du. Men det är svårt när ni alltid har varit det självklara valet.

– Det sitter liksom i ryggmärgen, säger hon.

Några dagar senare beställer jag en cappuccino på ett kafé. Baristan är en man i 20-årsåldern.

– Vill ni ha en extra shot? undrar han.

Jag avböjer.

– Önskas kvitto på det?

Ett ni följt av en passivkonstruktion väcker min nyfikenhet, så jag pepprar även honom med frågor. Han berättar att företaget inte har uppmanat anställda att tilltala kunder på något särskilt sätt. Personalen ska vara artig – men det finns inga rekommendationer om något specifikt pronomen. Själv tycker han att ni är ett led i att ge god service. Genom att inte använda du – som han anser känns lite väl personligt – visar han respekt.

Veckan därpå händer det igen. Den här gången är baristan en kvinna i 20-årsåldern.

– Sitter ni här eller tar med?

När hon pustar ut efter en strid ström av kunder passar jag på att fråga. Hon berättar att hon aldrig har lagt märke till att någon skulle ha reagerat på att bli niad.

– Du är den första! Men det går ju så snabbt i kassan. Jag tror kanske inte att folk lyssnar så noga som du gör. För mig är ni bara ett trevligt sätt att välkomna gäster.

– Men nu säger du du till mig.

– Ja, men nu pratar vi ju lite mer privat. Du ställer frågor som är ganska personliga. Då tror jag kanske att ni hade känts lite kallt och stelt. Jag säger inte ni när jag småpratar med kunder. Då har vi ju ett samtal. Jag säger nog inte ni till stamkunder heller. Dem har jag en relation till som är personlig. Men när vi inte känner varandra tycker jag att ni är artigt.

I dag är motståndet mot en ni-reform kompakt – åtminstone bland människor i medelåldern och uppåt. Så länge som många associerar till niandet som hierarkiskt så kommer det knappast att utmana duandet på bred front.

Men ords laddning kan förändras. Och olika generationer har i stor utsträckning olika uppfattningar om innebörden av ni.

– Vems språkkänsla ska styra? Och är det de yngre eller de äldre som ska få bestämma vad som är trevligt och artigt? säger Lena Lind Palicki.

Om de negativa associationerna tynar bort kan kanske Erik Wellander och andra ni-reformister få som de ville. Ni som lever får se.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.