Klumpig far får ståtlig sten av sina söner

Vid Sälna bro i Skånela socken, cirka en mil söder om Arlanda, stod en ståtlig runsten. Den undersöktes tidigast på 1600-talet av runforskarna Johannes Bureus och Johan Peringskiöld. I Rannsakningarna, inventeringarna av fornminnen från slutet av 1600-talet, står att läsa: ”Wijdh Sälna Steenbroon en Runasteen.” År 1820 flyttades runstenen ett par kilometer västerut till Skånelaholm och restes på en kulle i närheten av slottet. Fornforskaren Richard Dybeck berättar att det behövdes fem par oxar för att frakta den stora stenen till slottsparken. När transporten nästan nått fram till Skånela kyrka vägrade dock oxarna att fortsätta. Först sedan man slagit bort bitar av stenens kanter kunde flytten fullbordas.

Anledningen till att stenen hämtades till slottsparken tycks ha varit att den där skulle återanvändas som ett minnesmonument. På baksidan finns nämligen texten ”Åt Hedvig Margareta Hamilton / John Jennings / älskade bortgångna maka / af / hans nuvarande lyckliga / Sophie Eleonore Rosenhane / Stenen restes / 1820 / efter 18 års ägtenskap” inhuggen med vanliga latinska bokstäver.

På stenens framsida finns en lång runinskrift. Delar av runristningen på vänstra sidan saknades redan när Johannes Bureus tecknade av stenen. Ytterligare bitar av skriftbandet förstördes när bitar av stenen slogs bort i samband med flytten. Merparten av texten har dock kunnat översättas, delvis tack vare 1600-talsteckningarna:

Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste denna sten efter …-sten drums, sin far. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgiv honom skuld och synder. Alltid skall ligga / medan människor lever / bron hårdslagen / och bred efter den gode. / Svennerna gjorde den / efter sin fader. / Ej kan ett bättre / vägminnesmärke byggas.

Texten är arrangerad i ett skriftband lagt i två slingor. I den yttre står själva minnestexten och i den inre är den avslutande allittererande strofen placerad. Allitterationerna går tyvärr till allra största delen förlorade vid översättningen.

Av den döde faderns namn är endast efterleden -sten bevarad. Han har också haft ett binamn, drums, som tycks vara identiskt med dialektordet drums, druns med betydelsen ’klumpig, trög person’. Binamn beskriver ofta bäraren. Det kan till exempel gälla hårfärg eller något utmärkande i kroppsbyggnaden. Utifrån vårt sätt att se kan det vara överraskande att finna ett sådant binamn, som vi uppfattar som nedsättande, på en viking som hedrats med ett så ståtligt minnesmonument. Uppenbarligen såg man inte så på saken för tusen år sedan.

Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.