Johan Gustafsson

Johan Gustafsson hölls som gisslan av al-Qaida i Mali i nästan sex år. En av hans överlevnadsstrategier var att konvertera till islam. En annan var att skapa en stjärnkarta som han skulle kunna navigera efter. Och en tredje var att studera arabiska.

Det saknades läroböcker, det fanns knappt några texter och kidnapparna var inte särskilt hjälpsamma. Många av dem var dessutom analfabeter. Han fick börja sina språkstudier med ett kakpaket.

– De firade och gav oss kakor!

Johan Gustafsson tittade på paketet, vred och vände på det och började skriva ner de olika skriftvarianter som återkom i texten. Han skrev dem i sanden.

– Men jag kunde inte riktigt veta när ett tecken började och när det slutade. Jag var inte helt säker på åt vilket håll det var skrivet. Men jag gissade att det var från höger till vänster. Till slut fick jag en mängd tecken. Och det var det jag började med. Så började jag dra slutsatser när jag fick mer text, ett nytt kakpaket.

Dessa tecken måste sedan sättas ihop till ord.

Tillsammans med de två andra kidnappade, en nederländare och en sydafrikan, satt han och funderade:

– Vilka arabiska ord kan vi? Det var väldigt få ...

Nederländaren hade varit i Libanon, och där gick han alltid till en restaurang som hette Marhaba.

– Det betyder ’hej’ eller ’välkommen’. Och så kunde jag shukran, ’tack’, och habibi, ’min älskling’, som jag hade hört på en arabisk kulturfestival.

– Salam aleikum var nog också med. Det betyder ’fred på dig’ och är en hälsningsfras.

Men fortfarande saknades en koppling mellan det talade språket och skriftspråket. Till en början kände de inte heller till att det finns olika arabiska talspråk – men bara ett klassiskt skriftspråk.

– Jag frågade gång på gång om jag kunde få papper och penna.

Till slut fick han ett block och en penna som de delade broderligt inom gruppen.

– Jag gav ledaren bland kidnapparna pennan och pappret, sa marhaba, och så visade jag: ”Skriv marhaba.”

Efter en viss tvekan skrev ledaren marhaba.

– Och så sa jag habibi. Det var ju lite konstigt: ’min älskling’. Men så skrev han det. Och då fick jag ju massor där.

Till slut fick Johan Gustafsson en annan ledare att skriva hela alfabetet.

– Det skrivs på ett ganska knöligt sätt och det var jättesvårt att få ihop med det jag redan hade. Till slut gick det i alla fall. Men det jag inte visste då, är att det finns stora och små bokstäver. Det tog ett tag att förstå – det var nästa steg.

Ett verkligt genombrott kom när Johan Gustafsson fick tillgång till Koranen.

– Jag bad dem om att få en koran en massa gånger. Men man får inte röra vid Koranen om man är ”oren”.

Tre och en halv månad efter det att han hade blivit kidnappad konverterade Johan Gustafsson till islam. Efter ytterligare några månader fick han ett exemplar av Koranen.

– Och inte nog med det – jag fick också en bok med berättelser ur profetens liv. I och med att jag konverterade fick jag en helt annan tillgång till arabisk text.

Språkstudierna var mycket systematiska och tålmodiga. Centralt för inlärningen var glosor skrivna på kort, samlade i tjocka buntar.

– Det handlar om att repetera. Jag är inte smartare eller bättre än någon annan. Det var hårt arbete.

Johan beskriver hur han gjorde. Han tog upp ett kort. Kanske stod det ’dörr’.

– Då sa jag ”bäb”, vände på kortet och såg om det var rätt eller fel.

– Var det fel så repeterade jag. Och så körde jag så tills jag var klar med högen. Jag höll reda på hur många rätt jag hade i första omgången.

Johan Gustafsson hade flera olika system för hur han sedan skulle upprepa och fokusera på de ord som var svårast. När han var klar med en hög så skrev han dagens datum och hur många procent han hade klarat.

– Och så hade jag ett repetitionsintervall. De ord som jag kunde till 50 procent repeterade jag dagen efter. Hundraprocentspacken kanske jag repeterade igen efter en månad.

Språkstudierna ingick i en daglig rutin, som omväxlande handlade om praktiska göromål – laga mat, spela fotboll, sy kläder – och teoretiska studier – språk, astronomi och matematik. Hela tiden med regelbundna avbrott för bön. Det låter nästan som en behaglig rutin när Johan Gustafsson berättar. Att få tid att plugga.

– Men det är klart, jag gillar ju språk. Den dag jag knäckte en språklig gåta var ett genombrott. Det blev väldigt stort i min tillvaro där. Och att mista det var en stor katastrof. Vilket hände. Bara en sådan sak som att jag hade papper som låg i min hydda när vinden kom. Då försvann nyckelpapper och jag sprang och jagade dem. Då lärde jag mig en läxa.

– Du ser på mina böcker här att de har gummisnoddar runt sig.

Johan arbetade mest med skriftspråket. Sydafrikanen ägnade sig mer åt talspråket. Johan Gustafsson blev bättre på den skrivna, klassiska arabiskan. I slutändan var det dock inte så stor skillnad på deras talade arabiska.

I inledningen försökte kidnapparna kommunicera med dem via en tolk.

– Det var en nigerian som de trodde talade engelska. Men hans engelska var katastrofal.

Johan beskriver att tolkarna har ett närmast omöjligt jobb.

– En kidnappare sa en massa komplicerade haranger, och så skulle den här stackaren översätta det. Han kunde inte säga nej. Och det blev lost in translation.

Johan Gustafsson ger ett exempel där tolken säger: ”Where you come, go? You understand? You see forest, no?”

– Det var obegripligt. Och där satt en av ledarna och han var inte särskilt imponerad av något av det som sades. Man fick säga väldigt enkla saker och strunta i hans frågor.

Efter ett tag blev Johans arabiska så bra att de inte behövde någon tolk. Den tredje och siste gruppledaren var en man från Mauretanien. Han kom från en rik familj och hade haft privatlärare i franska, engelska – och klassisk arabiska förstås.

– Han talade engelska, men vi talade arabiska med honom. Det blev mer naturligt. Vår arabiska var bättre än hans engelska. Vi kunde föra ganska avancerade konversationer.

Till slut blev Johan en så skicklig skribent att kidnappare kom fram och ville att han skulle lära dem att skriva.

– Man såg folk som skämdes för att de är analfabeter. Det är ett stigma där också, och de låtsas att de kan läsa.

Han undervisade dem och hjälpte dem att skriva.

– De tyckte att jag skrev fint.

Johan Gustafsson är också frustrerad över att han inte vet om det han har lärt sig faktiskt är rätt.

– Jag hittade på en regel. Så gick jag igenom allt material jag hade. Regeln fungerar ju tills man hittar något annat. Då har man ett undantag. Och så letar man lite till, hittar mer och mer – och ser att ”det här funkar ju inte”.

Men någonstans finns ju den riktiga grammatiken. Svaren. Även om Johan Gustafsson är mycket väl medveten om att all grammatik är en efterkonstruktion, och att hans konstruktion kan vara lika bra som någon annans.

– Det kan finnas en möjlighet att jag har tänkt lite annorlunda. Och det är upplägget på min ordbok. Den ordbok jag har sett går i alfabetisk ordning. Den förutsätter ingen kunskap. Men min går efter stammen.

Johan Gustafsson har försökt leta efter ordens stammar, plocka bort böjningar och prepositioner och annat som fästs på orden.

– Jag har en idé om hur arabiskan fungerar. Men det är mina egna teorier.

Jag har träffat Johan Gustafsson två gånger. Vi har talat om språk och religion, om att vara gisslan och att komma tillbaka. Det har inte varit regelrätta intervjuer, snarare samtal där Johan har ställt lika många frågor till mig. Frågor som jag sällan har haft svar på.

Men jag anar att han själv har svaret på hur man klarar sig i nära sex års fångenskap: att ständigt hålla hjärnan i gång, att ständigt vara nyfiken.