”Jag pratade som en liten bok”

Han är författare och professor i kriminologi. Han är populär, Leif GW Persson, och hamnar allt som oftast på bästsäljarlistorna. Återkommer gör han också i de lite egendomliga undersökningar som görs med jämna mellanrum, i syfte att ta reda på vilka kändisar svenskarna helst vill ha som granne, som julvärd i tv, vem de helst vill bygga sommarstuga med eller ha som sällskap över en öl på krogen. När det finns en lista, då är GW med på den.

Han är med andra ord omtyckt och folklig. Hans första självbiografi, Gustavs grabb, från 2011, är skriven på lätt igenkännlig GW-prosa, som är bildrik och flytande med en lätt distanserad ton och med en lågmäld och varm ironi. Men om det är själva språket som ger upphov till populariteten vet han inte. Han tror på berättelsen i botten.

– Om man har en hygglig historia att berätta, och anstränger sig för att göra det så bra man kan, då funkar det ju ibland, säger han.

Somliga författare tycks aldrig klara att höja sig över det banala, medan andra verkar ha knäckt en mystisk kod. Leif GW Persson tycker själv att de mest oroande läsupplevelserna han som författare kan ha, är när en roman är enastående bra utan att han kan förklara varför.

– Så länge jag kan sätta fingret på vad det är som gör en roman bra så är jag helt lugn. För då tänker jag att det här är en skitbra bok, och jag skulle kunna skriva en som är lika bra. Men när jag märker att jag undrar vad det är som gör den så jävla bra, och jag inte vet det, då är det kört. Då tar jag mig inte dit.

Han ger ett par exempel på oroväckande skickligt berättade romaner. Räddaren i nöden av J.D. Salinger är en på ytan banal historia om en grabb som har skolkat från skolan, blivit relegerad och ska skickas hem till sina rika föräldrar. Inget märkvärdigt. Ändå har berättelsen berört otaliga människor.

– Ett annat exempel är Döden på eftermiddagen av Hemingway. Vad är bäst i den? Jo, det är när matadoren står och klär sig på eftermiddagen, före tjurfäktningen, och sätter på sig sin uniform. Sedan kommer han att bli dödad, och det förstår man redan när han klär på sig; det här kommer att sluta jävligt illa. Men hur fan har Hemingway fått till det?

Ja, vad har fått 700 000 svenskar att köpa Gustavs grabb? Kanske känslan av närhet i uppväxtskildringen, kombinerad med humor? Den typiska GW-tonen och formuleringskonsten är inte elak, utan snarare underfundig. Många har nog fångats av hans lätt humoristiska anslag, både när han skriver och när han pratar. Och humor är en viktig ingrediens i allt Leif GW Persson skriver. Dess syfte är att hålla distans till det han skriver om, utan att förlora närheten.

– Det är en balansgång. Om du blir så distanserad så att du tappar din närhet, då är du oduglig som författare. Då kan du inte göra det som jag håller på med. Du måste vara på lagom avstånd, för att ta det på svenska, tillräckligt nära och tillräckligt långt bort, säger han.

Värme, hjärta och moral – samtidigt en exakthet i beskrivningarna, och en distans som bjuder läsaren att dra på munnen åt karaktärerna och deras beteenden. Leif GW Perssons förebilder när det gäller att jobba med humor i skrivprocessen tillhör främst den anglosaxiska traditionen. Charles Dickens är en favorit.

– Inga jämförelser i övrigt, men jag tycker att Dickens är genial. En annan som jag älskar är Balzac. De har både den där precisionen och det iakttagande. De är både närvarande och gestaltande.

Gustavs grabb har undertiteln En roman om min klassresa. Att den inte kallas för självbiografi beror på att minnet kan spela en ett spratt, och att det alltid är berättelsen som kommer i första rummet. Men att Leif GW Persson har gjort en klassresa är omisskännligt. Genom uppväxten ”på fel sida” av Östermalm och som son till en grovarbetare, stack han ut bland klasskamraterna i gymnasiet. I boken beskriver han hur han lärde sig läsa. Hans älskade pappa Gustav läste högt på sängkanten för ”Lejfen”. I början var det pratbubblorna i Fantomen och Kalle Anka, sedan övergick de till Astrid Lindgren och Mästerdetektiven Blomkvist. Där såddes helt visst fröet till Leifs framtida yrkesval. Men han lärde sig också läsa på det viset. Han minns fortfarande den märkvärdiga upplevelsen:

– Det var tidigt, vi skulle äta frukost, och på bordet låg någon morgontidning. Jag tror att det var Stockholms-Tidningen, för den var ju socialdemokratisk. Och då plötsligt upptäckte jag att jag kunde läsa den.

En klassresa kan även ha bäring på språket, att man försöker tala på ett nytt och kanske mer bildat sätt, när man äntrar en ny socialgrupp.

Men Leif GW Persson vill inte tillstå att hans språk förändrades på något märkbart vis genom bytet av samhällsklass. Visst utökades ordförrådet med åren, som det gör för de flesta. Men grundton och formuleringssätt etablerades tidigt i livet. Han var helt enkelt en liten professor i vardande redan under barnaåren, försäkrar han.

– Jag pratade som en liten bok. Det har jag skrivit om i Gustavs grabb, att jag ofta brukade rätta vuxna – rent språkligt alltså – eller fylla i när de inte kom på vad de ville ha fram, säger han och fnissar. Jag upplevde mig själv som hjälpsam. De blev skitförbannade på mig!

I grund och botten har han samma språk, oavsett om han talar eller skriver. Han har aldrig gått några skrivarkurser, och har aldrig försökt lägga sig till med något speciellt litterärt språk. Han skriver som han tänker. Skrivprocessen går snabbt och flyhänt; en roman kan färdigställas på någon månad. Då har han byggt ett skelett i form av ett detaljerat synopsis med färdig början och slut, samt en kapitelindelning där han sedan kan gå in och skriva där han har lust för tillfället. Researchen är redan gjord tack vare hans expertroll som kriminolog, och fastnar han någonstans, skriver han bara vad han vill formulera och går vidare. Förr eller senare trillar de rätta formuleringarna in i huvudet – och då är det bara att skriva ner dem.

När boken är färdigskriven går han tillbaka och putsar språket. Något bollande med redaktörer har han aldrig ägnat sig åt. Ju mindre de lägger sig i skrivprocessen desto bättre.

– Har de för många synpunkter så åker de ut på arslet. Inget av det de säger beaktas, utom när de hittar något rent språkfel, vilket de sällan gör.

Leif GW Persson säger att han har gjort det lätt för sig. Alltför lätt, om man får tro hans egen recension av sitt författarskap. Han kallar själv deckare för en genre dit många dilettanter söker sig, eftersom den strikta formen erbjuder både hängslen och livrem – och betydligt bättre garantier för ett habilt slutresultat än vid skrivandet av episka storverk. Debutboken Grisfesten skrev han som en hämndaktion mot människor han tyckte hade behandlat honom orättvist. Senare blev pengar en drivkraft. Skriva så snabbt och lätt som möjligt och tjäna så mycket han kunde. I dag kan han önska att han hade ansträngt sig mer för att prestera på toppen av sin förmåga som författare.

– Jag borde ha tagit mitt författarskap på större allvar. Då hade jag blivit riktigt bra. Nu blev jag habil. Men det är inte för sent än. De bästa böckerna som Delblanc har skrivit skrev han ju när han var döende.

Malin Eijde är frilansjournalist.