”Jag lurar mig själv att tro att det är kul”
Det blir bara svårare med åren. Ändå har Helena von Zweigbergk lyckats skriva en ny roman.
När Helena von Zweigbergk i början av 2020-talet besökte sin mamma – som var född 1929 och hade förlorat språkförmågan – på äldreboendet började hon fundera över allt som mamman hade varit med om.
– Jag höll hennes hand och tänkte: ”Herregud, det här har varit en bebishand, en barnhand och en tonårshand.” Och jag kände att hon var en människa från en så totalt annorlunda tid, säger hon.
Funderingarna spillde över på hennes eget liv och på hur djupt vi människor påverkas av tidsandan. Det var så Helena von Zweigbergk fick idén till romansviten Drömmar om frihet, som följer livsödena i en familj från författarens födelseår 1959 ända fram till nutid.
– I historiska romaner och filmer blir jag ibland irriterad på att människorna är så lika oss – bara med en annan rekvisita. Utmaningen för mig har varit att visa hur tiden sitter i oss. Vad skrattar man åt? Vad skäms man över? Allt detta påverkar oss så oerhört mycket!
I den första romanen, 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria från 2022, skildrade hon hur ett ungt par från landsorten försöker förverkliga sina drömmar om det moderna livet i Stockholm. Men det visar sig vara väldigt svårt att bryta sig loss från de gamla konventionerna.
I den andra romanen, 1979: Johanna och Ingrid – ett familjedrama, lät hon den utlevande älskaren Torkel nästla sig in i familjen som en inkarnation av den tidstypiska idén om att allt blir bra om man släpper loss sina känslor – något som ställer till det för alla som kommer i hans väg.
– Jag tycker att det fanns ganska många män som liksom Torkel ville få kvinnor att visa vad de egentligen kände. Men på något sätt handlade det alltid om att kvinnorna skulle visa sina känslor för just dem.
Och nu är det dags för den tredje delen i serien: 1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem. Den här gången fokuserar Helena von Zweigbergk på relationen mellan Ingrid och hennes medelålders son Tom, som båda tvingas konfrontera tidigare underlåtelser som föräldrar.
Resultatet blir att de hakar på 90-talets terapitrend, vilket inte bara ger upphov till oväntade händelser utan också en hel del humor. Själv tycker Helena von Zweigbergk att det finns något komiskt i situationer där människor gravallvarligt försöker gå till botten med sig själva.
– Jag tror att vi styrs av känslor på ett sätt som vi inte alltid kan förstå. Mycket av den här terapin handlade nog om att skapa sig en egen berättelse med hjälp av förnuftiga efterhandskonstruktioner – och om man ska vara lite elak så visade berättelsen alltid att man själv hade rätt.
För att återskapa epokernas tankevärld och språk har Helena von Zweigbergk plöjt igenom massor av böcker, filmer, dagstidningar, musik och bilder. I romanen om 1959 arbetade hon mycket med att stryka text.
– I dag pratar vi ju oavbrutet om hur vi känner, men det gjorde man inte 1959. I stället hade språket en halvofficiell prägel och man förväntades vara en trevlig och skojig person i sällskapslivet. På 70-talet ville man borra djupare, vilket gav upphov till en annan typ av maktspråk. Det var det jag ville visa med Torkel.
”Det är klart att allting i grund och botten handlar om mig”
Mycket av stoffet är också hämtat från Helena von Zweigbergks eget liv, som saknaden och vilsenheten i att växa upp med en frånvarande förälder. Ingrid och Georg har uppenbara likheter med författarens föräldrar, och själv identifierar hon sig starkt med parets dotter Johanna.
Ändå är det inte fråga om några självbiografiska romaner. Så snart Helena von Zweigbergk börjar skriva tar den fiktiva världen överhanden, och gestalterna utvecklas enligt sin egen logik.
– Det är som när jag var barn och lekte med pappersdockor: man är helt inne i leken och håller sin egen verklighet utanför. Men det är klart att allting i grund och botten handlar om mig.
Skrivit har Helena von Zweigbergk gjort ända sedan hon som en blyg och tystlåten flicka upptäckte att det var ett sätt för henne att ta plats. Det var den känslan som fick henne att bli kulturjournalist och filmkritiker, för många känd från P1:s Spanarna och På spåret i SVT.
Efter millennieskiftet skrev hon på initiativ av ett bokförlag några kriminalromaner om fängelseprästen Ingrid. Men snart vände hon – i romaner som Ur vulkanens mun från 2008 – blicken mot det som har blivit hennes specialitet: nära relationers oändliga krånglighet.
Särskilt intresserad är hon av motsättningen mellan viljan att vara oberoende och viljan att komma andra människor nära.
– Det är inte lätt att leva i en kärlek där en annan person betyder allt samtidigt som man försöker vara en självständig människa. Jag tror att det gäller att hitta något slags balans där: om det verkligen går snett någon gång i livet så är det när man lägger allting i någon annans händer.
Vid det här laget har Helena von Zweigbergk skrivit drygt tjugo böcker. Trots det tycker hon att skrivandet bara blir svårare och svårare. På förmiddagarna dröjer hon ofta in i det längsta med att sätta sig vid datorn för att undvika känslan av att inte lyckas ro bokprojektet i land.
– Jag brukar skämta om att jag lurar mig själv att tro att det är kul att skriva böcker bara för att jag känner mig så lättad när det är över. Samtidigt är det nästan läskigt hur viktigt det är för mig att skriva – jag skulle inte veta vem jag var om jag inte gjorde det.
Allra kämpigast är det i början av ett projekt: i romanen om 1999 har hon skrivit om inledningen minst 150 gånger. Vändpunkten kommer när hon känner att berättelsen får liv. Då kan hon uppleva det som att hon blir vittne till ett skeende där det bara är att följa med.
För att hjälpa detta skeende på traven låter hon gärna sina berättelser ta avstamp i en händelse som sätter igång en massa saker – som när en kvinna råkar elda upp sin familjs hus i romanen Totalskada från 2019.
– Det finns något intressant i förändringar som får hela bygget att destabiliseras. Jag tycker att våra liv fungerar så också: det bara rullar på, och sedan händer det plötsligt någonting som förändrar allt.
”Man kan aldrig förutse vad som kommer att hända”
Men i Drömmar om frihet har Helena von Zweigbergks kärlek till gestalterna vuxit sig så stark att hon längtar efter att fortsätta skriva om dem i den fjärde och sista delen, som ska utspela sig 2019.
Detta trots att hon egentligen tycker att det var en tråkig och farlig tid där många saker i världen började gå åt fel håll.
– Det var IS, Putins annektering av Krim och framväxten av främlingsfientliga partier i Sverige och EU. Vem hade kunnat föreställa sig det 1999? Det är en sak som jag verkligen har lärt mig av de här romanerna: man kan aldrig förutse vad som kommer att hända.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Kort om Helena von Zweigbergk
Född: I Stockholm 1959.
Familj: Barnen John och Erik. Tidigare gift med författaren Bengt Ohlsson.
Bor: I Vasastaden i Stockholm.
Böcker: Romandebuterade 2001 med deckaren Det Gud inte såg. Bland hennes senare böcker märks Ur vulkanens mun, Än klappar hjärtan, Totalskada och självbiografin Mitt liv som dront.
Aktuell: Med den historiska romansviten Drömmar om frihet och Det nya gamla, en bok om åldrande som hon skrivit tillsammans med Cilla Ramnek.
Favoritord: ”Formsäker är ett ord jag skyggat för eftersom jag inte tänkt att jag är det. Jag berättar liksom mest mina historier. Men nu har jag tagit det till mig, jag är så jävla formsäker, i mitt direkta och drivna sätt att skriva. Formsäker, jag äger det!”
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
När Helena von Zweigbergk i början av 2020-talet besökte sin mamma – som var född 1929 och hade förlorat språkförmågan – på äldreboendet började hon fundera över allt som mamman hade varit med om.
– Jag höll hennes hand och tänkte: ”Herregud, det här har varit en bebishand, en barnhand och en tonårshand.” Och jag kände att hon var en människa från en så totalt annorlunda tid, säger hon.
Funderingarna spillde över på hennes eget liv och på hur djupt vi människor påverkas av tidsandan. Det var så Helena von Zweigbergk fick idén till romansviten Drömmar om frihet, som följer livsödena i en familj från författarens födelseår 1959 ända fram till nutid.
– I historiska romaner och filmer blir jag ibland irriterad på att människorna är så lika oss – bara med en annan rekvisita. Utmaningen för mig har varit att visa hur tiden sitter i oss. Vad skrattar man åt? Vad skäms man över? Allt detta påverkar oss så oerhört mycket!
I den första romanen, 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria från 2022, skildrade hon hur ett ungt par från landsorten försöker förverkliga sina drömmar om det moderna livet i Stockholm. Men det visar sig vara väldigt svårt att bryta sig loss från de gamla konventionerna.
I den andra romanen, 1979: Johanna och Ingrid – ett familjedrama, lät hon den utlevande älskaren Torkel nästla sig in i familjen som en inkarnation av den tidstypiska idén om att allt blir bra om man släpper loss sina känslor – något som ställer till det för alla som kommer i hans väg.
– Jag tycker att det fanns ganska många män som liksom Torkel ville få kvinnor att visa vad de egentligen kände. Men på något sätt handlade det alltid om att kvinnorna skulle visa sina känslor för just dem.
Och nu är det dags för den tredje delen i serien: 1999: Tom och Ingrid – om att hitta hem. Den här gången fokuserar Helena von Zweigbergk på relationen mellan Ingrid och hennes medelålders son Tom, som båda tvingas konfrontera tidigare underlåtelser som föräldrar.
Resultatet blir att de hakar på 90-talets terapitrend, vilket inte bara ger upphov till oväntade händelser utan också en hel del humor. Själv tycker Helena von Zweigbergk att det finns något komiskt i situationer där människor gravallvarligt försöker gå till botten med sig själva.
– Jag tror att vi styrs av känslor på ett sätt som vi inte alltid kan förstå. Mycket av den här terapin handlade nog om att skapa sig en egen berättelse med hjälp av förnuftiga efterhandskonstruktioner – och om man ska vara lite elak så visade berättelsen alltid att man själv hade rätt.
För att återskapa epokernas tankevärld och språk har Helena von Zweigbergk plöjt igenom massor av böcker, filmer, dagstidningar, musik och bilder. I romanen om 1959 arbetade hon mycket med att stryka text.
– I dag pratar vi ju oavbrutet om hur vi känner, men det gjorde man inte 1959. I stället hade språket en halvofficiell prägel och man förväntades vara en trevlig och skojig person i sällskapslivet. På 70-talet ville man borra djupare, vilket gav upphov till en annan typ av maktspråk. Det var det jag ville visa med Torkel.
”Det är klart att allting i grund och botten handlar om mig”
Mycket av stoffet är också hämtat från Helena von Zweigbergks eget liv, som saknaden och vilsenheten i att växa upp med en frånvarande förälder. Ingrid och Georg har uppenbara likheter med författarens föräldrar, och själv identifierar hon sig starkt med parets dotter Johanna.
Ändå är det inte fråga om några självbiografiska romaner. Så snart Helena von Zweigbergk börjar skriva tar den fiktiva världen överhanden, och gestalterna utvecklas enligt sin egen logik.
– Det är som när jag var barn och lekte med pappersdockor: man är helt inne i leken och håller sin egen verklighet utanför. Men det är klart att allting i grund och botten handlar om mig.
Skrivit har Helena von Zweigbergk gjort ända sedan hon som en blyg och tystlåten flicka upptäckte att det var ett sätt för henne att ta plats. Det var den känslan som fick henne att bli kulturjournalist och filmkritiker, för många känd från P1:s Spanarna och På spåret i SVT.
Efter millennieskiftet skrev hon på initiativ av ett bokförlag några kriminalromaner om fängelseprästen Ingrid. Men snart vände hon – i romaner som Ur vulkanens mun från 2008 – blicken mot det som har blivit hennes specialitet: nära relationers oändliga krånglighet.
Särskilt intresserad är hon av motsättningen mellan viljan att vara oberoende och viljan att komma andra människor nära.
– Det är inte lätt att leva i en kärlek där en annan person betyder allt samtidigt som man försöker vara en självständig människa. Jag tror att det gäller att hitta något slags balans där: om det verkligen går snett någon gång i livet så är det när man lägger allting i någon annans händer.
Vid det här laget har Helena von Zweigbergk skrivit drygt tjugo böcker. Trots det tycker hon att skrivandet bara blir svårare och svårare. På förmiddagarna dröjer hon ofta in i det längsta med att sätta sig vid datorn för att undvika känslan av att inte lyckas ro bokprojektet i land.
– Jag brukar skämta om att jag lurar mig själv att tro att det är kul att skriva böcker bara för att jag känner mig så lättad när det är över. Samtidigt är det nästan läskigt hur viktigt det är för mig att skriva – jag skulle inte veta vem jag var om jag inte gjorde det.
Allra kämpigast är det i början av ett projekt: i romanen om 1999 har hon skrivit om inledningen minst 150 gånger. Vändpunkten kommer när hon känner att berättelsen får liv. Då kan hon uppleva det som att hon blir vittne till ett skeende där det bara är att följa med.
För att hjälpa detta skeende på traven låter hon gärna sina berättelser ta avstamp i en händelse som sätter igång en massa saker – som när en kvinna råkar elda upp sin familjs hus i romanen Totalskada från 2019.
– Det finns något intressant i förändringar som får hela bygget att destabiliseras. Jag tycker att våra liv fungerar så också: det bara rullar på, och sedan händer det plötsligt någonting som förändrar allt.
”Man kan aldrig förutse vad som kommer att hända”
Men i Drömmar om frihet har Helena von Zweigbergks kärlek till gestalterna vuxit sig så stark att hon längtar efter att fortsätta skriva om dem i den fjärde och sista delen, som ska utspela sig 2019.
Detta trots att hon egentligen tycker att det var en tråkig och farlig tid där många saker i världen började gå åt fel håll.
– Det var IS, Putins annektering av Krim och framväxten av främlingsfientliga partier i Sverige och EU. Vem hade kunnat föreställa sig det 1999? Det är en sak som jag verkligen har lärt mig av de här romanerna: man kan aldrig förutse vad som kommer att hända.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Kort om Helena von Zweigbergk
Född: I Stockholm 1959.
Familj: Barnen John och Erik. Tidigare gift med författaren Bengt Ohlsson.
Bor: I Vasastaden i Stockholm.
Böcker: Romandebuterade 2001 med deckaren Det Gud inte såg. Bland hennes senare böcker märks Ur vulkanens mun, Än klappar hjärtan, Totalskada och självbiografin Mitt liv som dront.
Aktuell: Med den historiska romansviten Drömmar om frihet och Det nya gamla, en bok om åldrande som hon skrivit tillsammans med Cilla Ramnek.
Favoritord: ”Formsäker är ett ord jag skyggat för eftersom jag inte tänkt att jag är det. Jag berättar liksom mest mina historier. Men nu har jag tagit det till mig, jag är så jävla formsäker, i mitt direkta och drivna sätt att skriva. Formsäker, jag äger det!”
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
