”Jag har blivit enklare att läsa”

Året var 1983 när Björn Ranelid jublade mer än han kanske någonsin gjort på en fotbollsplan. Efter fem refuseringar kom det efterlängtade beskedet. Hans roman Den överlevande trädgårdsmästaren hade blivit antagen.
– Jag skrek och jublade, minns han.
Fyra årtionden senare har Björn Ranelid skrivit in sig i den svenska romankonstens kanon. Diplomen, utmärkelserna och stipendierna har ­blivit många. Han fick till exem­pel Augustpriset 1994 för Synden, tio år senare Malmö stads kulturpris, ytter­ligare tio år senare Stina Aronsons pris och i somras utmärkelsen Årets skåning.
I dag är han 74 år. Han ser en rad förändringar när han blickar tillbaka till den 34­-årige fyrabarnspappan som var gymnasielärare i filosofi och svenska, skrev på fritiden och nyligen avslutat karriären som fotbollsspelare.
– Jag var godtrogen och stolt på ett sätt som jag tror har gagnat mig. Jag har blivit en bättre författare. Och jag har jobbat kopiöst hårt, säger han.
När Björn Ranelid fick sina första recensioner var det många som uppmärksammade hans språk. Metaforerna spirade och prunkade över sidorna. I dag tycker han att han har ansat sitt bildspråk och blivit bättre på att vårda tempot i texten.
– Jag har blivit enklare att läsa. Det är lite mindre uppvisning. Men det är klart att jag har väldigt lätt för att formulera mig. Jag är rätt glad i metaforer men dom får inte bita varandra i hälarna.
Och han är säker på sin sak.
– Det är Sveriges mest hyllade språk.

Björn Ranelid ­firar 40 år som författare med nya romanen Världens vackraste kärlekshistoria. På samma sätt som i förra årets Min skol­fröken skall vara ett frimärke förankrar han ­berättelsen i barndomens Malmö.
I skimret från ett folkhem i vardande tränger sig nutiden ständigt in i handlingen. Han skriver om samhällsutvecklingen som klyftan mellan ett förlovat och ett förlorat Sverige, om städer som i ena stunden präglas av doften av nyklippt gräs och i andra ­stunden av bilar som står i brand och om utryckningsfordonens sirener som skär genom stillheten på en begravning.
Det är en dyster diagnos. Och han vill fånga stämningen direkt i första meningen. Han bläddrar i korrekturet till ­Världens vackraste kärlekshistoria och spänner ögonen i mig:
– ”Milan Nilsson bodde på pojkhemmet och han lade sig på järnvägsrälsen när han var fjorton år och väntade på att tåget skulle komma, eftersom han var trött på livet.”
Så inleds hans senaste bok. Utan att hitta rätt redan från början kan han inte gå vidare i texten.
– Första meningen är helig. Jag tar lång tid på mig innan jag skriver den och har jag inte skrivit den kan jag inte fortsätta. Det är helt sanslöst vilken kraft som ligger i den.
Han bläddrar i minnet ­mellan olika inledningar. Han fastnar för öppningen i Tyst i klassen! från 2012.
– ”När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon sett tillräckligt av världen.” Det är två ­Augustpriser.
Det går ett ögonblick. Så spricker han upp, fnissar förnöjt, söker blicken för att försäkra sig om att skämtet har hittat hem. Den ranelidska ­betygsskalan räknas förstås inte i plus, getingar eller stjärnor – utan i Augustpriser. En tvåa är ett gott betyg på en inledning. Men snart blir ­spjuvern Björn Ranelid allvarlig igen.
– Det är klart att jag som en liten parvel får bli glad och stolt i stunden men det misstolkas som skryt. Vad är det för konstig värld där du inte får säga om du har ansträngt dig och gjort det bra?
På meritlistan finns mer än böcker, utmärkelser och stipendier. Han har dansat i Let’s dance, tävlat i Melodi­festi­valen, gjort reklamfilmer och varit fotbollsexpert i VM-­studion. Antalet tidnings­rubriker där namnet Björn Rane­lid kombineras med ­orden rasar mot förefaller nästan oändligt. Få svenska författare har en röst som hörs så starkt. Ändå verkar det vara något som gnager.
– Jag vill bara ha lite mer rättvisa, säger han.

Björn Ranelid anser inte att han har fått det ­erkännande han förtjänar. Under resan till hans sommar­bostad i Kivik på Österlen har jag funderat på likheter mellan honom och Zlatan Ibrahimović. Trots en karriär kantad av titlar och rekord verkade Zlatan Ibrahimović ha cementerat bilden av sig själv som en underdog. Björn Rane­lid tycks på ungefär samma sätt se sig som någon som har mycket att bevisa. I bokhyllan står David Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimović. Men när jag ­nämner den hinner jag inte fram till frågan.
– Jag hade gjort det bättre. Därför att jag har spelat fotboll, kan mer om fotboll, har sett Zlatan i Amsterdam och första matchen mot Djur­gården på Stockholms stadion när min yngste son satt bredvid. Jag har ett rikare språk. Det lyser igenom att det ska vara överklasspojken som ska skriva om Zlatan från underklassen. Det är klart att jag ska få det uppdraget. Jag är mest meriterad i Sverige. Jag kanske till och med är ­Sveriges bästa sportjournalist.
Den oställda frågan ­besvarar möjligen sig själv. I stället undrar jag varifrån behovet av att gå i försvarsställning och att räkna upp meriter kommer.
– För det första har jag inte ett enormt självförtroende. Däremot så är jag medveten om vad jag kan. Det andra är att jag i början av mitt författarskap var med i ­finrummet. Då fick jag i uppdrag av Dagens Nyheter att skriva om vad jag ville på sex sidor och jag fick Augustpriset. Jag var så högt upp man kan komma. Men parallellt med framgångarna så finns en del männi­skor på olika prestigeposi­tioner som har bestämt sig för att han ska hållas kort.

Björn Ranelid är kontraster och korsklippningar. Varje egenskap rymmer något slags motsats. Han är stolt men sårad, högstämd men humo­ristisk, pompös men charmig, långsint men blixtsnabb i tanken. Och hans himmelsblå ögon strålar ofta av beundran – i synnerhet när han får tala om sina litterära förebilder. Det är Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer och Kerstin Ekman. Han får något varmt i både röst och blick när han nämner Per Wästbergs ­essäer och Peter Høegs noveller.
– Jag ser mitt författarskap som en frukt av att jag har lyssnat, läst och lärt mig. Den huvudkudden tänker jag behålla så länge jag lever.
Och så är det Stig Dagerman. Björn Ranelid skildrade hans liv i romanen Mitt namn skall vara Stig Dagerman från 1993.
– Jag tar spjärn mot honom för att jag inte riktigt når upp. Han var ju rastlös i sin metaforik. Herregud, han är 22 år när han debuterar. Jag var inte ens torr bakom öronen när jag var 22. Satte man ett läskpapper där så droppade det ner.
I efterhand är Björn Ranelid tacksam för att han hade ­hunnit fylla 34 år innan han fick ja från ett förlag.
– Jag behövde den långa startsträckan, säger han.

Fem månader om året bor han i Kivik. Vi sitter i vardagsrummet där lunden av äppelträd susar och ­prasslar utanför fönstret. Mellan löven skymtar en mäklarglimt av ­havet. Här samlar Björn ­Ranelid kraft och skriver,­ ­skriver, skriver. Arbetet ­känner inte till några kontorstider.
– Jag har ingen skrivperiod. Inga bestämda tider. Skrivan­det förlöser en barnslig betagenhet hos mig för det är ren glädje och ingen press. Jag är lätt i anden och låser mig inte i prestige. Tycker jag att det blir dåligt så gör jag om det och så blir det lite bättre och så når jag dit att jag kan säga till mig själv ”ja, det här var inte dåligt”. Då kommer det här tramsspråket om August­priset, skrattar han.

Vi strosar ut bland äppel­träden, ser vinden skaka om löven och hör vågorna rassla in över stenarna på stranden. Björn Ranelid balan­serar på klipporna, plirar ut över havet och spricker åter upp i ett leende.
– Jag är bara en tjänare och språket är gigantiskt. Jag är inte ens en partikel, inte ens en atom i helheten.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.