”Jag har aldrig en idé”

Vad är det
som har störtat
när ett barn plockar
upp spillrorna
av / en himmel?

Raden är inte bara en bild, utan fungerar som ett nyckelhål in i Mara Lees poetiska universum. Moderskapet är urscenen i Mara Lees skrivande. Det är där allt börjar – tystnaden, rösten, kampen. I diktsamlingen Min tunga moder åtföljs det av ett mörker. Det enda som gått i arv från mor till dotter, som ett eko.

– Det är ganska hårt, konstaterar Mara Lee där hon sitter i sin ljusa lägenhet på Södermalm i Stockholm och funderar över sina återkommande teman.

På soffbordet står små skålar med färska jord­gubbar och blåbär, den åldrade katten Lynch jamar oroligt i bakgrunden, en slags stämton i samtalet. Familjen håller på att packa för att flytta ut till sommarhuset.

– Den där meningen skrev jag från början som en text till ett videoverk av den nederländska konstnären Sara Sejin Chang. Vi är båda adopterade och vi fick bra kontakt.

Språket, munnen och orden men också tystnaden är centrala i Mara Lees senaste diktsamling, en sorts makt­medel, ett sätt att relatera till omvärlden. Moderskapet är inte ljust och livgivande, utan tungt och laddat och dikterna kretsar kring dotterns blick. Barnet ser moderns svaghet i en uppochnedvänd begärsekonomi där ”mammorna gapar efter kärlek, och / barnen vrider bort sina små nackar med / stängd mun.” I dikterna delar de mörkret, men medan modern talar äger dottern tystnaden. Mara Lee beskriver det som ett transgenerationellt arv.

– Jag är inte jätteförtjust i den sortens ”utrikiska” ord, men ibland behövs de. Det är inte samma smärta de bär på, mamman och dottern, men det finns ett igenkännande. Och det föder ett begär att komma den andra nära genom mörkret.

Som adopterad har hon kämpat med frågor om till­hörighet och identifikation, och i dag ser hon att likheten mellan henne och hennes mamma kanske inte fanns i kroppen, men alltid fanns i konturen.

– Som människa kanske jag är klar med det där, men inte i skrivandet, säger hon. För skrivandet äger rum i alla tider samtidigt. Det är det som är det svåra, och det rika, med litteratur. Samtidigt tycker jag det är viktigt att spåra det. Jag är nog lik min mamma fast jag inte vill det och fast vi inte är biologisk släkt. Det är ganska universellt.

Hos Mara Lee är språket inte ett neutralt verktyg, utan en kroppslig erfarenhet – en röd mun som rör sig, som talar, en tungas sting, ett kall. I diktsamlingen vrider hon på orden och för in termer från grekiskan, klesis, ’kallelse; festinbjudan’, eller ryskan, krasnij – som betyder både ’röd’ och ’vacker’. Det är en polyglott diktvärld där varje främmande ord har en specifik laddning.

– Språket är så ­fascinerande. Att äga det, att närma sig det och att pröva det är en så stor del av ­människoblivandet. Först finns ingenting, men så finns språket, och då finns det liv. Jag älskar den dimen­sionen av det och hur ­kopplad modern är till kunskap, hur man orienterar sig efter ­moderns konturer. Den ­extrema kopplingen till språk har jag velat utforska.

Språkintresset har följt henne hela livet. Utrote – den tunga som talar stora ord, står det citerat ur Bibeln på ett ställe, med verbet utrota i konjunktiv, ett i dag nästan utdött grammatiskt drag i svenskan.

– Jag älskar konjunktiv, ­säger Mara Lee. Det är verbformen för det som inte är, för det vi önskar, det som ­borde, men i dag finns knappt annat än vore kvar. Vad händer med vårt tänkande när vi inte har någon verbform för möjligheter? Kanske är det vissa aspekter av till­varon som inte blir lika lätta att greppa.

Sättet att se på språk som en struktur som formar verkligheten speglas i diktsamlingens innehåll. Dikterna för tankarna till Han Kangs Vegetarianen där mat är ett maktmedel och relationer en strid. Självsvält och självskadebeteende motsvaras i Min tunga moder av språkliga svälttillstånd, av vokaler utan kött och av kroppar som saknar textur. ”Hon behöver inget, inga / vänner, när det finns / vokaler”, skriver Mara Lee. Vokalerna ljudar på egen hand, utan motstånd. Utan konsonanter finns inget som krasar.

– Vokalerna ses alltid som det som är bärande i orden, som stommen, skelettet, men vi behöver mer, säger Mara Lee. Den svältande kroppen och språket liknar varandra, att göra sig till bara ett i eller ett o. Inget som tänderna kan hugga tag i. Inget kött, mest ben.

Mara Lee inledde sitt professionella skrivande på Biskops Arnös författarskola. Där krympte hennes romanprojekt snabbt. Hon märkte att hon drogs mot det kortare, tätare, koncisa. Mot poesin. Samtidigt som världen utanför blev alltmer besatt av berättelser: berättelser som marknadsföring, som produkt och som livsstil.

– Det är så vi kommunicerar nu – inte bara i litteraturen, utan framför allt i hur varor presenteras. Det har gjort något med den litterära be­rättelsen och vad den kan vara i dag.

Hon ser poesin som en motkraft där skrivandet fortfarande kan vara utforskande, inte färdigformulerat. En plats som står emot det ekonomiska tänkandet.

– Litteraturens och konstens uppgift är att gå mot gränsen för det möjliga och det tänkbara. När andra ser att det gick, då kommer de efter.

Hon beskriver skrivakten som ett slags genväg ­mellan begär och språk, men en omväg runt det medvetna. Ett sätt att skriva utan att förstå först.

– Jag har aldrig en idé. Det är något som blir, som växer fram. Det är som att man tjuvkopplar begäret och ­skrivandet, så att man hoppar över det kognitiva. Jag tror benhårt på att det finns en inre logik, en nödvändighet, som kommer att ta form.

Och kanske är det just där poesin har sin plats. I det icke-användbara. Det som inte går att mäta, men som kan kännas. Det som saknar funktion, men har riktning. Mara Lee skriver en form­mässigt obunden poesi, orimmad, men med rytmens fallande och stigande och versfötterna bankande i kroppen. Den är full av skuggfigurer, litterära reliker, omskrivna men aldrig förklädda. Marguerite Duras, Herakles och Anne Carson hör till dem som viskar från sidlinjen.

Har du något råd till dem som vill uttrycka sig i poetisk form?

– Gå inte in med en för stark bild av vad du vill göra. Du måste våga sätta dig själv på spel. Gå till platser där du skäms. En annan viktig sak är att ordet jag inte alltid förmedlar närhet. Det kan tvärtom skapa en distans till läsaren. Den litterära stil som läsaren har lättast att komma in i är tredje person singularis och litterärt imperfekt.

– Men det viktiga är att skriva på och sedan gå igenom texten med nykter blick. Annars blir det bara dagbok, säger Mara Lee, och katten Lynch – som är döpt efter ­regissören David – jamar ännu en gång.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.