”Jag hade längtat efter att skriva på riktigt”

Huvudpersonen i Per Hagmans nya bok är han själv, men också hans dotter som han riktar sig till när han berättar om ett år i deras liv. Han beskriver Johannes och du som ett vykort till dottern, ett självterapeutiskt och självupptaget sådant, som hon ska kunna läsa någon gång i framtiden.

Men nästan lika viktig i ­boken är staden, Stockholm och kvarteren kring hans hyreslägenhet på Malmskillnadsgatan. Per Hagman konstaterar att han nog alltid har varit bra på att romantisera den plats där han befinner sig, även om han i texten ­kritiserar och raljerar över moderna fenomen som elsparkcyklar och kafékedjor.

Vi har mejlat fram och tillbaka innan. Per Hagman förklarade direkt att det skulle bli rolig att för en gångs skull få prata om språk och skrivande i stället för annat. Han erkänner att det nog delvis är självförvållat, att han ju både skrivit och pratat om sådant man kanske inte traditionellt förknippar med den borgerliga kulturvärlden. Som nattklubbar och knark. Som i debuten Cigarett, och att mediefokus därför sedan dess har legat lika mycket på honom som person.

Men den personen har hunnit bli medelålders, nu lever han själv ett helt annat liv. Cigaretterna är till exempel utbytta mot nikotintuggummin.

– Egentligen var jag efter förra boken så himla trött på att skriva om mig själv: ”Kan det inte komma någon fiktiv historia och ta tag i mig?” I stället blev det ännu mer privat än någonsin tidigare.

Per Hagman berättar att det var ganska lätt att hitta sitt språk i Johannes och du. När han kommer in i skrivandet så har han på gott och ont någon sorts ton som han hamnar i.

– Varje gång jag börjar med en bok så är det som om en motor måste värmas upp. Det är ofta så att jag skriver om de första tio sidorna i en bok, hur många gånger som helst, innan jag kan gå vidare.

Det Per Hagman inledningsvis får ur sig får ligga till sig – och när han väl tittar på det ser han direkt vad som måste göras om. Då skriver han igenom det igen, idisslar och ältar, fram till att han känner att inledningen känns ”hyfsat stadig, hyfsat färdig”, då är det lättare att fortsätta i samma ton. ­Redan från början är det klart för honom hur den första scenen och det första kapitlet ska vara.

– Om jag måste välja, om det är språket det börjar i, eller berättelsen, så väljer jag nog språket. För mig har det alltid, sedan jag var tonåring och började skriva, handlat om en kärlek till språket. Jag har också alltid varit en stor poesifantast.

Han älskade popmusik och ville bli popstjärna men var – som han nu ytterst osentimentalt beskriver det – omusikalisk. Tolv eller tretton år gammal började han helt intuitivt skriva poptexter med vers och refräng, som om det fanns en låt. Nu ser han det som språkträning och skrivandet gick lätt för honom, redan när han gjorde sina första försök.

– Jag tycker alltid, oavsett vilket berättelse eller handling det rör sig om, att det är viktigt med språket, att få till tonen i scenen, säger Per Hagman.

Språket i hans böcker har förändrats, det utvecklas nog lite för varje bok, tror han och understryker att han hoppas att det har blivit bättre.

– Kanske har jag blivit lite modigare, lite säkrare …

Plötsligt stönar han till och ropar att det är så svårt att förklara, så besvärligt att beskriva något så abstrakt som språk och skrivande.

– Om jag nagelfar och analyserar skrivandet och mig själv för mycket så finns det en risk att jag tänker för mycket och blir osäker. Det har jag alltid varit lite rädd för. Jag har alltid skrivit rätt mycket poesi men där har jag sämre självförtroende, möjligen för att jag har läst så mycket poesi.

Johannes och du innehåller flera dikter insprängda i romanen. Per Hagman är stolt över att han har varit så modig att han har med en egen dikt i boken. Han plockar fram två klistermärken som han ger till mig och fotografen.

– Den kan ni läsa en mörk höstkväll.

Mot en grön och en smula spräcklig bakgrund forsar ­dikten fram med skriv­maskins­stil, på lite ojämna ­rader. Sedan läser Per Hagman med stadig stämma på klistermärket dikten som inleds så här: ”Du hade en dröm. Du hade en självbild. Du levde på den. Den var din energi.” Och den avslutas så här: ”Något bet den i svansen. Du jagade på. Du grävde tunnlar. Du flög. Du höll dig undan. Något nafsade efter dig. Något satte klorna i dig. Det var du själv. Nu är du en människa.”

– Jag har nog aldrig sagt det, inte i hela mitt liv, men nu har jag självförtroende nog att säga att det där är en bra dikt. ­Annars har jag alltid haft ­dåligt självförtroende när det gäller det mesta men den ­dikten är extremt enkel och rak. Ändå har den en personlig ton som är min. Man hör någon form av ton eller musik i den.

För så är det. Med åren har han förstått att han faktiskt har något slags musikalisk känsla när det gäller språk. Han återkommer till dikten han läste upp och säger att han, som nu har samlat på sig lite livserfarenhet, nog inte hade kunnat skriva den som 25-åring.

Berättaren i Johannes och du framstår som en ganska ensam själ som funderar över sin ekonomi, men ännu mer kring självvalda separationer såväl som ofrivilliga sådana. Per Hagman beskriver i boken hur han har gjort slut med sina föräldrar.

– Nu känns det som om jag är någorlunda självständig. Äntligen. Men jag har varit väldigt mån om att det här inte skulle vara en anklagelseakt skriven i en aggressiv ton. Det är mer ett försök att förstå mig själv och även mina föräldrar och jag har ansträngt mig för att vara försonlig och ömsint.

Efter intervjun ska Per Hagman gå och arbeta. Med att översätta en romance-bok. Även översättandet finns med i Johannes och du och han har varit orolig över att de uppdragen skulle påverka hans eget språk.

– Med all respekt för genren så undrade jag om jag skulle bli smittad. Men nej, det är så oerhört långt ifrån mig.

Ett av kapitlen inleds med en mycket explicit sexscen och det bryter av kraftigt jämfört med resten av stämningen i Johannes och du.

– Det tycker alla är väldigt roligt, de på förlaget i alla fall, när de väl, efter första för­virringen, förstod, säger Per Hagman och fortsätter:

– Språket är så tydligt men som översättare hamnar jag i en massa situationer där jag undrar över bra respektive dåliga ordval, inte minst i förhållande till de ibland väldigt grova originalorden. Det händer att jag blir väldigt trött på det. Kanske gick det så snabbt att skriva Johannes och du för att jag hade längtat efter att ”skriva på riktigt”.

Martin Röshammar är ­frilansjournalist.