”Jag blästrar mina meningar rejält”

Författaren Jerker Virdborg sneglar mot bokhyllan där det står några gamla böcker:

– Det finns intressanta platser överallt i den här staden. Jag har bott i Stockholm länge och på senare tid har jag ägnat mig mycket åt stadens historia. På sätt och vis blev det utgångspunkten för den här romanen, säger han.

Vi sitter på ett kafé som ligger på Karlavägen på Östermalm i Stockholm. I Jerker Virdborgs senaste roman Cirkelns fyra hörn åker huvudpersonen förbi just där, men att vi möts där beror inte på det – var vi än hade setts i centrala Stockholm hade det varit nära till någon plats som beskrivs i romanen.

– Men det har säkert hänt något här som skulle gå att ha med, säger Jerker Virdborg och smuttar på en kopp earl grey.

Jerker Virdborg säger att han trivs på äldre platser. Han berättar om en promenad genom Klarakvarteren, där han hade med sig en bok med bilder av hur det såg ut tidigare, innan den gamla bebyggelsen revs och banade väg för sterilare kontorshus.

– Även om jag växte upp i Göteborg kände jag en verklig smärta när jag såg på fotona från förr och jämförde med den plats jag stod på. Rivningarna i Klara spred ju sig till alla svenska städer, samma sorts sår finns överallt i landet.

I arbetet med den nya romanen har han också besökt många platser runt om i Stockholm. Jerker Virdborg skildrar en dag i huvudpersonen och jag-berättaren Pers liv. Hans pappa hämtar honom en morgon för en överraskning – en fyrtioårspresent, trots att det är fyra år sedan Per fyllde jämnt – som är en guidad tur till olika platser i Stockholm. De båda männen färdas i en minibuss med mörktonade rutor som körs av en hemlighetsfull kvinna. På vissa platser sträcker kvinnan fram en surfplatta där en metallisk röst informerar dem om vad som hänt på just denna plats tidigare. Det är händelser som Stockholms blodbad, platser som är kopplade till morden på Anna Lindh och Olof Palme eller entrén till reaktorn R1, där Sveriges regering en gång i tiden avsåg att utveckla kärnvapen – mitt i Stockholm. Genom dessa informationstexter vecklas viktiga händelser i Sveriges historia ut, men frågan är varför guiden är så hemlighetsfull och vad pappan egentligen vill.

– Informationstexterna de får höra är relativt vederhäftiga men stundtals ändå väldigt motsägelsefulla, vilket gör att de inte går att lita på. Jag vet inte hur läsaren kommer att reagera, men för mig skapar det greppet dels en mörk komik och dels en våldsam och skrämmande insikt om hur enkelt det är för olika krafter i samhället att manipulera andra med hjälp av historiska fakta. Och det där är ju en brännande fråga i vår samtid där personliga åsikter presenteras som sanningar. Hur återberättar vi historien om Sverige och vad förtiger vi? Och om man parallellt börjar fundera i liknande banor kring sin privata släkthistoria, vilket pappans historia tvingar sonen att göra, så blir hela tillvaron med ens osäkrad. Vad formar egentligen vår självbild?

Den som läst Jerker Virdborg tidigare vet att det är så det brukar vara i hans böcker. Det vilar ofta en hemlighet eller ett dolt hot över hans texter. I den nya romanens inledning blir det extra tydligt genom att Stockholms folktomma gator är insvepta i dimslöjor.

– Det är influerat av pandemiåren. Jag minns att jag cyklade på Birger Jarlsgatan våren 2020 och det var så ödesmättat och märkligt att det inte var några människor ute. Den stämningen gick in i romanen.

Frågan är också om det går att lita på bokens jag-berättare Per, han verkar inte så uppmärksam och glömmer ofta att lyssna på guidens inspelade texter om Sveabron, Stortorget eller Vädla gärde på Djurgården. När sedan hans pappa avslöjar sin ”riktiga” present – att sonen ska få fråga ut honom om allt i hans liv – gör huvudpersonen det först motvilligt. Men efterhand som pappan avslöjar minst sagt överraskande detaljer om sitt liv, blir han något mer intresserad – även om han hela tiden är disträ och ofta glömmer att lyssna.

– Jag tycker om att suggerera fram stämningar och i en litterär text är det då förstås avgörande med tystnader. Dels förklarar jag relativt lite, tills en vag surrealism efter hand uppstår, dels gestaltar jag via en noggrann rytmisering: styckeindelningar, blankrader, kapitelavslut. Jag är beroende av denna mycket exakt avvägda rytm i både språk och berättande för att stämningen ska bli den rätta.

Jerker Virdborg säger själv att han skriver ganska stramt. Även om handlingen och personerna i boken omgärdas av något hemlighetsfullt, gäller det inte språket. Det är reducerat, men inte svårtillgängligt.

– Jag är hemingwayian och har lärt mig mycket av hans sätt att konstruera berättelser där det viktigaste händer mellan raderna. Men det betyder inte att jag är intresserad av alla tröttsamma myter om Ernest Hemingway som person. Och snarare än just Hemingway är jag influerad av efterföljare som Thorsten Jonsson, Kjell Askildsen och Per Gunnar Evander.

Och även om han nu har intresserat sig mycket för stockholmiana och stadens historia säger han att han inte påverkats så mycket av att läsa gamla texter i sitt researcharbete. Det är inte det ålderdomliga språket som intresserar honom, utan tingen, byggnaderna och staden i stort.

– Jag är ju en språklig minimalist, med en dragning till en utstuderat funktionalistisk, konstlös stil, och det gör mig väl till ett slags modernist.

Precis som många andra författare skriver han om sina texter flera gånger. Men det innebär inte – tvärtemot vad jag trodde – att han stryker ner en ordrik text till något mer minimalistiskt.

– Nej. Jag är ekonomisk och sträng från början. Det är så jag skriver och det är den typen av författare jag själv uppskattar. Författare som broderar ut för mycket med språkliga krumbukter har jag svårt för, det blir snabbt kokett och tillgjord uppvisning. Men på ett sätt har du rätt. Jag blästrar mina meningar rejält när jag arbetar om texten, för att få ut den maximala essensen ur dem. Det är oerhört petigt, det kan handla om att flytta ett adverb till slutet av meningen, en kommatering för att fördröja en effektfull replik, eller något annat som läsaren kanske inte kommer att reagera på, men som gör mig särskilt belåten.

Med ett precist språk lyckas Jerker Virdborg skildra en både suggestiv och lätt surrealistisk dag i Stockholm. Ibland påminner det lite om Franz Kafkas drömliknande berättelser där all logik verkar upphävd – men där språket ofta är klart och koncist.

– Kafkas språkbehandling är inte så enkel, han skjuter in många bisatser i långa vindlande meningar, men han är ändå hela tiden extremt klar, konkret och åskådlig. Självklart har jag lärt mig mycket av honom, jag älskar den undanglidande och förhäxande stämningen i både Processen och Slottet, den senare är sannolikt den roman jag sätter högst av alla.

För att få till den drömliknande känslan krävs mycket realism, berättar Jerker Virdborg. Och där är detaljerna avgörande.

– Ta kudden där i soffan. Ska man beskriva den väl i en text krävs det en viss detaljnivå, ett visst drag av konkretion. Men det får å andra sidan inte bli för närgånget, då blir läsaren konfunderad. Det gäller att hålla författarförstoringsglaset på exakt rätt avstånd och att använda bara några få effektfulla substantiv och adjektiv.

Cirkelns fyra hörn tog endast sju månader att skriva. Jerker Virdborg funderar kort när jag frågar honom om det inte är väldigt snabbt för en roman.

– Jo, kanske. Men jag tycker om att arbeta mycket koncentrerat. Jag har aldrig varit intresserad av droger men när jag skriver känns det som att jag blir hög och då är det omöjligt att sluta innan boken är klar.

Han sneglar åter mot bokhyllan där de gamla slitna böckerna står. Så snart vi tagit avsked av varandra går han dit och bläddrar i en gammal bok. Möjligen hittade han stoff till nästa hemlighetsfulla, ödesmättade och lätt surrealistiska bok just där och då.

Mats Almegård är redaktör på Språktidningen.