Jag är inte ute efter elegans

Manuskriptet är klart och utgivningsdatumet spikat. Snart väntar den vanliga gången vid ett boksläpp: recensioner, intervjuer, bokturnéer och möten med läsarna. Det är en standardprocedur – och Aase Berg har vanan inne. Sedan debuten med diktsamlingen Hos rådjur 1997 har hon kommit ut med ytterligare tio poetiska verk samt en roman, Haggan, från 2019. Hon är dessutom själv litteraturkritiker och har tidigare varit redaktör för Bonniers litterära magasin. Hon är inte rädd för recensioner, och hon ser uppläsningarna och läsarträffarna som en självklar del av författaryrket. Men det är ändå en viss ansträngning att ta sig igenom den delen av arbetet.

– Det tar ganska mycket energi att prata om en grej som man själv har försvunnit ur. När en bok kommer ut har jag lämnat den för länge sen – då är jag inne i ett helt nytt projekt och jobbar bara med det. Jag blir alltså inte så fruktansvärt påverkad av hur en bok tas emot, för jag förstår nästan inte själv vad boken ska vara bra för. Jag tänker att nästa bok är mycket bättre.

Det senaste alstret har den utmanande titeln En uppblåst liten fittas memoarer. Den handlar om en kvinna som heter Aase och som är just den uppblåsta lilla fitta som åsyftas i titeln. Det grova uttrycket är hämtat ur munnen på mannen i Ebba Witt-Brattströms roman Århundradets kärlekskrig. Eller för att citera berättaren i Aase Bergs bok: ”en uppblåst liten fitta är ett skällsord som ofta används av en särskild individ i Svenska Akademien när han vill förringa intelligenta kvinnor.”

– Jag bestämde mig för att ”reclaima” uttrycket och undersöka det, säger Aase Berg. För på sätt och vis är faktiskt den här Aase uppblåst. Hon har alldeles för mycket självförtroende. Samtidigt är det en parodi på gubbar som trycker ner kvinnor med den typen av uttryck.

Berättarrösten tillhör för övrigt en kungsörn, som följer karaktären Aase genom boken. Den allvetande örnen kommenterar myndigt det huvudpersonen gör; den orerar och försöker uppfostra henne – som ett slags kombination av psykoanalytiker och spökskrivare.

– Den är så jävla dryg och jobbig och stursk och – ja, det är en väldigt rolig berättarröst faktiskt, som jag har haft mycket kul med.

Örnens formuleringskonst är medvetet högtravande men också poetisk, som de målande naturskildringar som den delar med läsaren under sina flygningar. Det finns en tanke även med detta.

– Romanen är också en parodi på skrytsamma gubbmemoarer, när man åker runt och träffar Nelson Mandela, liksom. Men vid en viss punkt i boken lämnar jag den där rösten och drar in det här trashiga språket som jag själv brukar använda.

Med ”trashigt” språk syftar hon bland annat på sin fäbless för så kallade fula och vulgära ord: ”Jag har aldrig velat kallas för stilist.” Hon värjer sig mot språklig elegans även i sin poesi, och skapar gärna egna ord genom sammansättningar för att uppnå flera betydelser.

– Svenska är verkligen ett surrealistiskt språk. Man kan koppla ihop fullständigt oförenliga saker och skapa en helt oväntad innebörd tack vare de sammansatta orden.

När Aase Berg talar om sin inställning till språket och läsarna låter hon snarast som en upprorsmakare. Här ska det inte vara några tjusiga ord, inga språkliga exaktheter, inga reglementsenliga skiljetecken till glädje för språkpoliser. Inställsamhet?

Nej tack!

– Det ligger en dryghet i att vräka på med ett ganska fult språk. Alltså, mitt språk är ju inte fult; det är väldigt genomtänkt, men jag kan göra konstiga kolon eller lägga på alldeles för många adjektiv, sånt som jag vet är ett big no no. Jag gör det för att jävlas på något vis, för att ladda texten. Jag är inte ute efter elegans – jag är ute efter laddning.

Skrivprocessen börjar med en idé om något hon vill utforska. Likt forskaren gäller det också att finna idéer som man står ut med i ett par år. Det händer att en idé aldrig lyfter under skrivandet. Då åker den i papperskorgen. Ofta har hon flera skrivprojekt på gång samtidigt – ibland tröttnar hon tillfälligt på det ena och då kan hon ägna sig åt det andra ett tag.

Titeln är viktig, den kommer tidigt. Tonen söker hon efter under skrivandets gång. Det kan ta 50 sidor innan den sitter. Då får hon gå tillbaka till början och ändra. Oavsett ton och idé finns en feministisk vinkel på allt hon skriver, både prosa och poesi. Det är oundvikligt i rådande verklighet.

– Tyvärr råkar det vara så att vi lever i en värld som har glastak om man är kvinna. Bara en sån sak som att män kallas genier och kvinnor kallas galna – det är ju ingen nyhet. Det är ju naturligtvis en vidrig värld, men man kan ju inte blunda för det. Jag kommer aldrig att kunna bli så där gullig och harmlös. Det ligger inte för mig.

Därför finns också en underliggande ton av kamplystnad i Aase Bergs författarskap. Styrkan kan vridas upp eller ner, beroende på vad hon arbetar med.

– Det finns en aggressivitet i mitt skrivande. I Haggan använder jag den till 100 procent, men jag kan också använda den till 20 procent som jag gör i den nya boken. Resten är sorg och klokhet och vad det kan vara, säger hon.

När hon skriver poesi växlar stämningslägena mer, men aggressiviteten finns med på ett hörn även då.

– Jag skiter i läsaren. Och det är ju en sorts aggression: ”Jag tänker minsann inte gulla med er, ni får ta mig som jag är eller låta bli.” Den attacken finns i allt jag gör.

I ett romanprojekt skriver Aase Berg slutet på ett ganska tidigt stadium. Hon följer över huvud taget ingen rak kronologi i skrivandet utan hoppar in på det ställe hon känner sig sugen på för närvarande. Men till slut har hon strukturen och de tematiska trådarna så pass klara för sig att hon kan göra en kapitelindelning. Sedan är det bara att fylla hålen och fila på övergångarna. Skrivandet kan gå ganska fort, ibland behöver hon gå tillbaka och arbeta på gestaltningarna. Då tar hon gärna hjälp av förlaget.

– Jag lämnar inte in färdiga manus, utan har jättemycket dialog med redaktörer och förläggare för det tycker jag är kul.

Under skrivandets gång kan hon tanka inspiration från lite varstans. Alla möjliga sorters litteratur, ett avlyssnat samtal på bussen eller en dålig science fiction-film – allt åker ner i grytan. Till och med ridningen, som hon började med i 40-årsåldern, är en källa till inspiration. Särskilt i poesin.

– Ridning påminner väldigt mycket om poesi; det är en stor kraft där man måste plocka fram och definiera själv vad som pågår. För situationen i sig är ordlös, så man måste själv hitta ett språk för det man gör.

Aase Berg har inte gått någon författarskola. Hon beskriver sig som självlärd, uppväxt i en icke-litterär miljö, där hon läste urskillningslöst, allt från Pär Lagerkvist till Victoria Holt. Tron på att hon kunde skriva fick hon av Madeleine Grive, som rekryterade henne som redaktör till litteraturmagasinet 90-tal. Numera undervisar hon själv på skrivarkurser, men anser egentligen inte att hon missade något i sin utveckling som författare.

– Jag har fått yxa fram mig själv, utan någon särskild respons egentligen. Och det betyder att jag har varit helt omedveten om litterära strömningar när jag har utvecklat mitt språk.