”Jag aktar mig för Åsa-Nisse”

En svensk ”idiot” och en amerikansk president träffas i en scen på ett cocktailparty i Jonas Jonassons nya roman Profeten och idioten. Redan från första meningsutbytet uppstår förvirring. ”Idioten”, vid namn Johan, är en allmänt obegåvad ung man med ett stort matintresse. Han lägger därför märke till innehållet i den smörgåssnitt som ligger på presidentens tallrik och kommenterar det: ”Wasabi.” 

Varpå presidenten svarar artigt med utsträckt hand: ”Obama.”

– Det där tycker jag är jättekul, säger Jonas Jonasson om scenen, som är så typisk för hans litterära universum. 

En dumdristig och naiv, men rättrådig antihjälte ger sig ut i världen och bokstavligen snubblar över de stora historiska skeendena. Och förändrar dem – precis som Voltaires Candide, lyrikens Fänrik Stål, den tappre soldaten Svejk och filmhistoriens Mr Chance och Forrest Gump. 

– Det är något vackert med en antihjälte. Alla älskar Allan Karlsson. Ingen tänker på att han är en mördare – eller åtminstone dråpare.

Allan Karlsson är Jonas Jonassons berömda och ålderstigna huvudperson i debutverket Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jonas Jonasson slog igenom med dunder och brak, och hans dråpliga och absurda humor bar boken ut i miljontals exemplar över världen. 

Som ung såg Jonas Jonasson en gång en man som försökte ta sig in på en alldeles för liten tågtoalett med en stor resväska. I tanken formulerade den blivande författaren ett ultimatum: antingen fick mannen gå in själv och lämna väskan utanför eller så fick han lov att ställa in väskan på toaletten och själv stanna utanför.

Jonas Jonasson skrattar lite när han återberättar minnet – tanken på att mannen skulle ställa in väskan och själv stå kvar utanför roar honom fortfarande. Trettio år efter händelsen fick han nytta av den i sin debutroman.

Udda människor och situationer inspirerar honom – och även den nya romanen tog form efter att idén om en ”idiot” med en särskild kulinarisk talang hade satt fart på hans nyfikenhet. När han börjar skriva växer berättelsen och karaktärerna fram parallellt.

– Sedan måste jag ofta gå tillbaka och ändra. I Hundraåringen fick jag skriva om de femtio första sidorna. Där fanns ett parti där Allan Karlsson kände sig orolig, men allt eftersom jag lärde känna Allan insåg jag att han aldrig skulle bekymra sig över något. Så det fick jag ändra.

I Profeten och idioten har Johan och hans storebror i hela sina liv bott tillsammans i sitt föräldrahem, när storebrodern säljer den enorma våningen – på tolv och ett halvt rum på Strandvägen i Stockholm – och ger sig av till Rom. Kvar står Johan med en gammal husbil. Men han vet ingenting om hur man klarar sig i världen och ber ”Profeten” om hjälp – en kvinnlig forskare som har räknat ut att jorden snart kommer att gå under. De ger sig ut på en roadtrip som kommer att korsa korrupta ryska oligarkers vägar. 

I inledningen av boken sätts den historiska förutsättningen: 2011, året då romanen utspelar sig, var Rysslands president Dmitrij Medvedev inte stort mer än en nickedocka, styrd av sin premiärminister Vladimir Putin. 

Jonas Jonasson läser oerhörda mängder historia medan han skriver sina böcker och komprimerar sedan sina insikter i några enkla formuleringar. 

– Det är värt det, säger han. 

I några korta stycken i Profeten och idioten lyckas han erbjuda en beskrivning av hur Ryssland på kort tid förvandlades från en kommunistisk planekonomi till dagens rovkapitalistiska oligarkekonomi. Hans bok var färdig för korrektur när Ryssland attackerade Ukraina den 24 februari. 

Ett stycke som tidigare hade tagits bort, där Putins roll i historien beskrivs – en makthungrig ledare som omedelbart satte stopp för ryska demokratisträvanden – fick lyftas in igen. Det finns saker att lära sig i Jonas Jonassons böcker.

– Men man får se upp med mig, varnar han, och syftar på att mitt i det historiskt korrekta så kommer något påhittat. 

I Hundraåringen, till exempel, sätter Allan Karlsson eld på Vladivostok. 

– Vladivostok har mig veterligen aldrig brunnit. Det var jag som eldade upp staden, säger Jonas Jonasson.

I det avseendet har äpplet inte fallit långt från trädet. Hans morfar satt gärna på ljugarbänken i byn utanför Växjö och berättade skrönor, och han hade sitt eget motto: ”Den som bara säger det som är sanning är inte värd att lyssna på.”

– Jag blir direkt upplivad av riktigt annorlunda människor, men om jag hade tagit med någon av dem i en av mina berättelser så hade ingen trott på det. De är för osannolika, hävdar Jonas Jonasson.

– I stället plockar jag lite här och lite där ur minnet.

Poängen, menar han, är att livet ofta är mer osannolikt än hans romanfigurer. Då har ”idioten” Johan ändå tagit tvåhundra körlektioner utan att lyckas ta körkort. Han misstolkar alla ironier och artighetsfraser. Och när Johans medresenärer försöker förklara svåra ord för honom – till exempel att imbecill, som Johans bror alltid använder om honom, betyder ’idiot’ – är det snarare läsaren som lär sig orden, medan Johan klarar sig bra ändå, som en hommage åt det enkla språk som är Jonas Jonassons signum. Nästa gång brodern förolämpar Johan reagerar han fortfarande inte på att kallas imbecill, utan upplyser i stället stolt och sakligt sin bror om att han numera vet vad ordet betyder. 

I likhet med sin förebild Frans G. Bengtsson håller Jonas Jonasson också ett öga på överflödiga adjektiv och förstärkningsord, och ger sig inte in på några onödiga person- eller miljöbeskrivningar. 

– Jag kan jättemånga svåra ord, men jag koketterar aldrig med det, hävdar Jonas Jonasson, som ändå är noga med ordvalen. 

– Jag vill att svordomar ska betyda något. Om Agnes väntar trehundra sidor med att svära då blir det starkare när hon säger ”det här reder jag fan inte ut”.

I övrigt undviker han ord som låter som en gammal pilsnerfilm.

– Storkovan är ett sådant ord. Det ordet vill jag inte befatta mig med. Är det inte så man pratar i Kalle Anka eller i Åsa-Nisse? Jag försöker akta mig för Åsa-Nisse. Vi rör oss i samma litterära universum, men jag försöker att inte komma för nära. Jag vill att min humor ska ge en dimension till, utöver en tårta i ansiktet.

Med Hundraåringen ville Jonas Jonasson – som han uttrycker det – ”dra ner brallorna på ett sekel, och i all ödmjukhet påminna om mänsklighetens tillkortakommanden under 1900-talet, på det att vi kan slippa göra om det”. I nästa ögonblick slår han ifrån sig det han kallar pretentiösa bildningsanspråk. Han har undervisande baktankar, men tycker inte att han är naiv.

– Jag kanske är mer ett naturbarn. Jag kanske bara är, och det behöver inte vara fult, säger han och konstaterar:

– Hundraåringen har sålt i tio miljoner exemplar, men inte fan blev världen en bättre plats för det.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.