Icke-orden vänder upp och ner på allting

Några av språkets viktigaste beståndsdelar förbiser man ofta. Till exempel ”icke-orden”, som gör att det vi säger får motsatt betydelse:

Vi har inte läst boken.
Vi kommer aldrig att resa till Mongoliet.
Det där var osmart!
Beträd ej gräset!

På alla språk i världen kan man negera ett påstående. Kan man säga jag är hungrig så kan man också säga jag är inte hungrig.

Ord som inte och icke kallas negationer, och andra liknande uttryck kallas för negerande led. Detta är ett av de ganska få verkligt universella språkdragen – negerande led finns i alla språk. Man kan därför anta att möjligheten att negera ett yttrande är en grundläggande och nödvändig del av människans språksystem.

Ytterligare ett universellt drag bland världens språk är att det alltid är det negerade uttrycket som på något sätt är markerat; det verkar inte finnas några språk där ”positivitioner” – motsatsen till negationer – används för att visa att en sats inte är negerad. Vi människor tycks alltså utgå ifrån att varje yttrande i grunden är positivt.

I varje språk tycks det dessutom finnas flera olika sätt att negera ett påstående, och allt detta har lagt grunden till ett internationellt forskningsfält.

Det finns alltså många olika sätt att negera ord och satser i svenska, men märkligt nog har ingen hittills kartlagt svenskans negerande led i detalj – det finns till exempel ännu ingen översiktlig avhandling om svenska negationer som inte, icke, ej och så vidare.

Den vanligaste negationen i svenska är det negerande adverbet inte. Det finns några andra liknande adverb, som ej, icke och ingalunda, men de används främst i speciella sammanhang, till exempel på skyltar och i äldre stil (även om ej verkar ha blivit vanligt när man skickar sms eftersom det är något kortare än inte). Inte tillhör också kategorin satsadverb, det vill säga adverb som påverkar hela satsens betydelse.

Eftersom hela satsen får motsatt betydelse om man stoppar in ett inte, kan man faktiskt hävda att det inte finns något annat adverb som har en så avgörande inverkan på vad vi uttrycker med en sats.

Också adverbet aldrig räknas som en negation, men till skillnad från inte har aldrig också en tidsbetydelse, och det är ganska lätt att konstruera satser där man föredrar aldrig framför inte och vice versa.

Exemplen med asterisk framför visar att satsen avviker något från gängse språkbruk (men den kan så klart ändå vara fullt acceptabel i ett annat sammanhang):

Vi har aldrig gillat glass.
* Vi har inte gillat glass.
* Vi har aldrig ätit glassen redan.
Vi har inte ätit glassen redan.

Tidsbetydelsen hos aldrig gör alltså att ordet inte fungerar så bra med vissa andra adverb som uttrycker tid, till exempel redan. Att aldrig har denna tidsbetydelse beror på att ordet har utvecklats från ett fornnordiskt aldri-gi, som utgörs av en böjd form av alder, ’ålder’, tillsammans med det fornnordiska negerande suffixet -gi.

Inte och andra satsadverb står vanligen i mitten av en sats, i en position som språkforskare ofta kallar just mittfältet, medan andra adverbiella uttryck, som hemma, på onsdag och eftersom det snöar, ofta står sist i satsen. Man kan alltså inte byta plats på inte och på onsdag i en sats som Vi ska inte köpa glass på onsdag – satsen blir då helt ogrammatisk.

* Vi ska på onsdag köpa glass inte.

Däremot går det bra att dubblera inte i satsens slutfält i standardsvenska, som här:

Vi ska inte köpa glass på onsdag, inte.

Kommatecknet före det sista inte är tänkt att visa att vi ofta gör en kort paus framför ytterligare ett inte. En dubblering av negationen påverkar satsens tolkning; enligt Svenska Akademiens grammatik innebär dubbleringen av inte att talaren menar att det som sägs i satsen är självklart och inte kan ifrågasättas. Av det skälet blir det underligt att kombinera dubblering av inte med ett satsadverb som antagligen, som ju tvärtom innebär att något inte alls är självklart.

* Vi ska antagligen inte köpa glass på onsdag, inte.

Men ett extra inte påverkar inte vår tolkning av satsens mer grundläggande betydelse, utan den är fortfarande negerad, trots att man kanske kunde förvänta sig att två negationer tar ut varandra, på samma sätt som produkten av två negativa tal blir positiv.

I standardsvenska kan man dessutom inleda en sats med inte:

Inte ska vi köpa glass på onsdag.

En sats med initialt inte fungerar oftast som en invändning. Inte ska vi köpa glass på onsdag kan man till exempel säga när någon precis har föreslagit att vi ska köpa glass på onsdag.

Men i många svenska dialekter, som i de norrländska och finlandssvenska dialekterna, ger ett sådant inte i början av satsen inte någon särskild innebörd, utan där uppfattas en sådan sats ungefär på samma sätt som om negationen stod i satsens mittfält.

En inledande negation kan också dubbleras med en negation i slutet av satsen:

Inte ska vi köpa glass på onsdag, inte.

Denna konstellation – ett initialt inte tillsammans med ett inte i slutet av satsen – tolkas som en ännu starkare invändning mot förslaget att köpa glass på onsdag.

I standardsvenska kan vi alltså sätta negationen inte i början eller i mitten av en sats, och den kan också dubbleras i satsens slut. Dessa möjligheter att placera negationen på olika ställen, och att dubblera den, påverkar hur vi uppfattar satsen. Inte alla språk tillåter en sådan variation – i danska och engelska förekommer till exempel inte initiala negationer, och att man kan dubblera negationen i satsens slut är ovanligt också i ett internationellt perspektiv. Det innebär att det är knepigt för alla som ska lära sig svenska i vuxen ålder att få grepp om hur man ska uttrycka negerade satser på svenska.

För modersmålstalande svenskar är det inte självklart hur vi ska förklara vad som händer med en sats när vi dubblerar negationen, och då är det inte heller lätt att förmedla detta till den som försöker lära sig svenska. Just den typen av språkliga finesser brukar vara det som man lär sig allra sist när man ger sig i kast med ett nytt språk.

Förutom att det finns ett antal negerande led i svenska så har vi också många ord och uttryck som föredrar negerade satser, eller som till och med bara är möjliga i negerade satser. Jämför exemplen nedan med varandra:

Vi hade inte ett rött öre.
* Vi hade ett rött öre.

Vi vill inte alls köpa glass.
* Vi vill alls köpa glass.

Ingen har någonsin varit på Jupiter.
* Viveka har någonsin varit på Jupiter.

Vincent fattar inte ett dyft.
* Vincent fattar ett dyft.

Av exemplen framgår att ett rött öre, alls, någonsin och ett dyft inte är möjliga i icke-negerade satser. Detta är uttryck och ord som kräver att det finns ett aldrig eller inte i satsen. Negativa pronomen som ingen fungerar på samma sätt.

Det här är dock inte ett särskilt svenskt språkdrag, utan det förekommer i många språk – kanske alla! Att de finns inom de mer kända språken (engelska, tyska, franska, ryska, kinesiska och så vidare) är väl belagt.

Dessa ord och uttryck – negativa polaritetselement, som den språkvetenskapliga termen lyder – verkar alltså inte kunna förekomma i vanliga påståenden utan ett negerat led av typen inte, aldrig eller ingen. Men där tar också likheterna mellan dessa uttryck slut. En del är mer tillåtande och kan mycket väl användas i andra sammanhang. Ett av de mest tillåtande är någonsin, som kan förekomma både i frågor, i bisatser som inleds med om och i utrop.

Har du någonsin varit på Jupiter?
Jorden kommer att se väldigt liten ut, om du någonsin reser till Jupiter.
Har du någonsin sett en så märklig planet!

Förrän är å andra sidan betydligt mer restriktivt, och verkar enbart fungera i satser med ett tydligt negerande led. Frågor, om-bisatser och utrop tillåter alltså inte förrän.

Vi reser inte förrän klockan 7.
* Ska vi resa förrän klockan 7?
* Vi kommer fram för tidigt, om vi reser förrän klockan 7.
* Låt oss resa förrän klockan 7!

Vad är det som gör att vissa uttryck kräver negativa sammanhang? Vad finns det för likheter mellan frågor och negativa satser som gör att uttryck som någonsin är möjliga i båda dessa satstyper? Och vad är det som gör att någonsin och förrän beter sig så olika?

Den amerikanske språkforskaren William Ladusaw hävdade för omkring 40 år sedan att det är vissa logiska relationer som är avgörande.

Vissa uttryck tillåter att man drar allmänna slutsatser från specifika yttranden. Om någon till exempel säger Vincent har varit i Paris så kan vi sluta oss till att Vincent har varit i Frankrike. Staden Paris är en delmängd av Frankrike, och därför kan vi från det specifika i Paris sluta oss till det mer allmänna i Frankrike.

Men om någon i stället säger Vincent har inte varit i Paris, så kan vi inte göra en sådan slutledning, eftersom det finns många andra platser i Frankrike som Vincent kan ha besökt. Däremot kan vi av en sats som Vincent har inte varit i Frankrike förstå att han inte heller har varit i Paris. Av det allmänna inte i Frankrike kan vi alltså sluta oss till det specifika inte i Paris.

Negerade satser tillåter alltså att man från ett allmänt yttrande drar en mer specifik slutsats. På samma sätt tillåter satsen Få människor har varit på Jupiter den mer specifika slutsatsen Få svenskar har varit på Jupiter, och ett uttryck som få människor tillåter också uttryck som någonsin och ett dyft.

Få människor har någonsin varit på Jupiter.
Få människor vet ett dyft om Jupiter.

William Ladusaws hypotes säger dock inget om uttryck som inte tillåter några logiska slutledningar, som frågor och om-bisatser, och diskussionen har därför fortsatt. Nyligen föreslog Johan Brandtler, språkforskare vid Stockholms universitet, att det som egentligen styr är om man kan avgöra om en sats är sann eller falsk. Ta dessa två exempel:

Veronika har varit på Jupiter.
Har Veronika varit på Jupiter?

I det första exemplet uttalar sig talaren om satsens sanningshalt; en lyssnare kan direkt invända och säga Nej, det har hon inte alls!. Det går att avgöra om påståendet är sant eller falskt.

En fråga kan däremot inte utvärderas, och som vi har sett så är det möjligt att ha någonsin i frågor: Har Veronika någonsin varit på Jupiter? Det är alltså fritt fram för både negativa och positiva polaritetsuttryck i frågor. Ett exempel på det senare är adverbet fortfarande. Det ordet är oförenligt med negerande led – i sådana fall måste man använda längre – men det går alltså bra att använda i frågor.

* Veronika bor inte fortfarande på Jupiter.
Veronika bor inte längre på Jupiter.
Bor Veronika fortfarande på Jupiter?

Inte heller om-bisatser och utrop går att utvärdera och tillåter därför negativa polaritetselement utan några föregående negerande led, helt enligt Johan Brandtlers hypotes, medan påståenden kräver negerande led av typen inte, aldrig eller ingen för att det ska vara möjligt.

Det är dock fortfarande fullständigt oklart varför dessa ganska abstrakta mentala fenomen manifesteras i språket på det här sättet. Att det finns en relation mellan negerade led i språket och viktiga aspekter av vårt tänkande är dock helt uppenbart.

Också andra frågor kvarstår: Hur vi ska förklara skillnaderna mellan till exempel någonsin och förrän? Varför är förrän inte möjligt i samma meningar som någonsin? Och hur går det till när vi lär oss dessa skillnader som barn? Om vi kan tränga djupare in i dessa mysterier så lär vi oss också mer om hur vårt språk och vårt tänkande fungerar.

Henrik Rosenkvist är professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Fotnot: Detta är en bearbetad version av en artikel publicerad i Riksbankens jubileumsfonds årsbox för 2021.