Hjälp – ett lånord

Arbetsledare briefar teamet, beslutsfattare sätter ner foten, vi spenderar tid och för att vara snygg ska man vara fit. Vi chattar på internetforum och skickar invites till events på Facebook. Engelskan angriper oss från alla håll.

Det är inte bara till vardags som folk använder engelska när det känns praktiskt, eller plockar upp klatschiga uttryck från amerikanska filmer och serier. Engelskan har också blivit det självklara gemensamma språket i internationella kontakter, både i affärslivet och i forskarsamhället.  

Inom populärkulturen dominerar engelskan. Svenskarna tittar på tv-serier som Top model och House, och ser filmer som Quantum of solace och Revolutionary road. Också svenska serier har engelska namn, som Let’s dance.

– Där har vi en förklaring till att många verkar uppjagade över engelskan, att den kommer in i språket från så många riktningar, säger
Catharina Nyström Höög, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet.

De allra mest oroade språkförsvararna menar att en ökande mängd engelska lånord är ett tecken på att svenskarna sakta men säkert håller på att gå över till att tala engelska. Inte bara lånen förskräcker, utan också betydelseglidningar hos äldre ord. Ord som karaktär, spendera och konservativ sägs ha skiftat i betydelse på grund av engelskans inflytande.

Studerar man betydelseglidningarna är de dock inte alltid så entydiga som de först kan verka. Ordet karaktär lånades till exempel in 1755 från franskans caractère i betydelsen ’skrivtecken, bokstav’, men också i betydelsen ’särskilt utmärkande eller kännetecknande egenskaper’.
I svenskan finns ord som karaktärsroll om en roll i ett skådespel, där personens karakteristiska egenskaper präglar rollen. I engelskan används ordet character om själva rollen, i betydelsen ’gestalt’ och ’figur’, i filmer, pjäser och böcker. De senaste tjugo åren har denna betydelse blivit vanlig även i svenskan, i uttryck som nu får han spela en annan karaktär.

Spendera, å sin sida, lånades från tyskans spendieren 1613, i betydelsen ’betala ut’. Språktidningens krönikör Catharina Grünbaum har lett i bevis att man spenderade både tid och pengar på 1700-talet, men senare föll uttrycket spendera tid i glömska. I dag spenderar man dock åter en massa tid i tidningsspalterna, till exempel, vilket engelskans spend har fått ta ansvaret för. Spend kan betyda ’lägga ut, betala ut, göra av med’ eller ’tillbringa, ägna’.

Ett ursprungligen engelskt ord, konservativ (från conservative, inlånat 1834), i betydelsen ’som vill bevara det bestående’, har i sin tur ställt till med rabalder när det nu används i en något utvidgad engelsk betydelse: ’försiktig’.  

Enstaka lånord, från engelskan eller andra språk, är inget vi bör rädas, menar Catharina Nyström Höög.

– Det är ju så språk utvecklas. Du möter folk och pratar med dem, så tänker de: ”Spendera tid? Aha, kan man använda det ordet så?” Så börjar några fler säga spendera tid, och så småningom har vi fått en förändring i svenskan som säger att spendera kan användas på ett nytt sätt. Det är inte farligt, så har det alltid varit.

Vi har lånat in ord från många språk i svenskan, och hållit på med det länge. Engelskan gjorde sitt verkliga intåg i och med industrialiseringen, som inleddes med den så kallade industriella revolutionen, 1760–1840, i Storbritannien. Den förde med sig många nya tekniska begrepp som behövde benämnas på svenska. Även de många brittiska kolonierna och den nya världen i Amerika satte sina spår i den svenska vokabulären.  

Från andra världskrigets slut, med USA som en dominerande kulturell och politisk makt, har engelska varit det språk som vi har lånat överlägset flest ord och uttryck från. Samtidigt med underhållningsindustrins och ungdomskulturens uppgång började vi importera ord från nöjesliv och sport. Senare kom också kommunikationstermer, i och med datorernas och internets utveckling, som till stor del drevs från USA.

Men även om man tycker att betydelseförändringar är normala och ofarliga, så sker de inte friktionsfritt. En del lån ställer till med rejäla problem och skapar osäkerhet när de ska användas i svenskan. Hur gör vi med lånordet bimbo, ’attraktiv ung kvinna med utmanande stil’, när det ska böjas i flertal? En bimbo – flera bimbosar? Och om man skriver date, ’(romantisk) träff’, i stället för dejt, vad heter verbet då? Vi klarar det oftast i tal, men i skrift är svaren långt ifrån självklara.  

Linnea Persson vid Uppsala universitet försökte reda ut vårt förhållande till de engelska lånorden i en enkätundersökning. Trettio personer tillfrågades om hur de skulle böja sju olika engelska lånord i plural. Ordet date med engelsk stavning fick inte mindre än tio olika stavningsvarianter för pluralformen i enkäten, varav de mer spektakulära innehöll kolon, apostrofer och accenter: date:ar, date’ar och datéer. Linnea Perssons undersökning visar hur viktigt det är att vi stavningsanpassar lånord, som när mail började stavas mejl.

Ett annat problem med lånorden, som är svårare att lösa, är att alla inte automatiskt förstår dem. När en bank i en tidningsannons säger sig vara ledande på private banking (ungefär ’individuell finansiell rådgivning’), är det allt annat än uppenbart vad det innebär, speciellt för dem som inte befinner sig i bankvärlden. På samma sätt bör man redan vara bevandrad i nöjesjournalistikens jargong för att förstå vad lån som droppa (om namn, från namedropping) och hajpa (från hype ’överreklamera’) betyder.

Det finns så klart ord som få reagerar på längre. Inte särskilt många klagar om man säger tejp eller skanna. Det är lån som de flesta accepterar, eftersom de har kommit in i språket tillsammans med tydliga nya företeelser som behövde egna benämingar. Dessutom har orden anpassats till svensk stavning, vilket gör dem lättare att använda i skrift. Men det finns ord och fraser som de flesta språkvårdare klankar på: anglicismerna. De ses inte med blida ögon.  

Anglicismer står för engelska lån som tycks onödiga, eftersom de tränger undan fullt funktionsdugliga svenska motsvarigheter. Vissa tycker rent av att det är anglicismerna som belägrar vårt språk, och att en mobilisering är av nöden om inte vår språkliga särart ska gå förlorad. Ofta syftar ordet anglicism på översättningslån, som det var allt för nu (från that’s all for now), ha en bra dag (från have a nice day), känna sig obekväm med (från feel uncomfortable with).

Fast var går gränsen mellan nödvändiga och onödiga lån? Och måste en anglicism vara negativ per definition? Ordböckerna är inte helt tydliga. I Nationalencyklopedins ordbok står det endast att en anglicism är ett ”för engelskan typiskt språkligt uttryckssätt som uppträder i annat språk”. En hyfsat neutral beskrivning som kan täcka in i stort sett alla ord och uttryck som lånats från engelskan, oavsett hur nödvändiga de ter sig. Men man ska kanske inte ta en enskild ordbok på orden.

- Är inte anglicism ett ord vi använder när vi på ett negativt sätt vill beskriva engelsk påverkan på svenskan? undrar Catharina Nyström Höög.

I Svenska Akademiens ordbok definieras anglicism som en ”engelsk språkegendomlighet”. Och i Svensk språklära från 1832 kallar Carl Jonas Love Almqvist anglicismen för ett ”språkligt felsteg”. Så visst finns det negativa tolkningar.

Gränsen mellan de förhatliga anglicismerna och de legitima lånorden är knappast glasklar. Catharina Nyström Höög berättar att man inom språkforskningen i dag talar om importord. Det är en paraplyterm som innefattar alla sorters lån, från lånord som mejl och server, till grammatiska lån och översättningslån som det är upp till dig (från it is up to you). Alltså sådant som skulle kunna betecknas som anglicismer.

Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare fram till maj i år, är en av dem som uttalat sig i debatten om engelskans utbredning på svenskans bekostnad. Han har ofta kritiserat aningslösa ansatser att internationalisera svensk forskning genom att gå över till engelska. I ett tal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst 2006 sade han: ”Som svensk blir man dummare på engelska. Den främsta konsekvensen verkar vara att man inte märker det!”

Anglicismer kallar Horace Engdahl ”fula, trista, onödiga”, men inte heller han tycker egentligen att de är farliga.

- Jag tror inte att anglicismerna orsakar några allvarliga frätskador på den svenska språkkroppen. De flesta försvinner väl med tiden eller anpassas till våra egna idiom, ungefär som skedde med gallicismerna på 1700-talet.

Horace Engdahl låter sig rent av stimuleras av engelskan, om än med vissa förbehåll.

- Vissa uttryck, som är inspirerade av motsvarade engelska uttryck men ändå harmonierar rätt väl med svensk grammatik och semantik, kan till och med uppfattas som en tillgång. Jag tänker på uttryck som hålla en låg profil, från keep a low profile.

Så varför orsakar engelskan sådan stor uppståndelse? Vi talar ju inte franska i dag, utan en svenska som knappast någon modern fransman begriper, trots att Gustav III utbrast ”je suis blessé!”, ’jag är sårad’, när han sköts på en maskeradbal för drygt två hundra år sedan.

Förmodligen har det med mängden ord och antalet angreppspunkter att göra. Och utvecklingen kan vara allvarlig. Det finns en risk att det på grund av den stora påverkan, från alla dessa håll, sprider sig en uppfattning att engelska är ett bättre språk än svenska, även i Sverige.

- I Japan är ju japanska ett jättebra språk, men är man i Idre är det väldigt bra att tala svenska, säger Catharina Nyström Höög.

Liksom Horace Engdahl menar hon också att man är smartast på sitt eget förstaspråk, vilket det än är.

- Varje språk är bäst för dem som talar det som modersmål, och för den kultur och miljö där det har vuxit fram.

Inlärning hos såväl grundskoleelever som forskarstudenter blir avsevärt svårare om de tvingas arbeta på ett främmande språk. Ska man sedan själv producera kunskap på ett främmande språk, går onödigt mycket energi åt till att tänka på det främmande språket, snarare än på vad det är man vill säga.

Ingen förnekar att engelskan i dag är det överlägset mest gångbara språket i internationella sammanhang. Faran som vissa ser, och söker undvika, är att det börjar betraktas som ett bättre språk än andra, och som det enda alternativet. Visst ska vi kunna delta i internationellt utbyte, men inte på bekostnad av vårt eget skarpsinne och vår egen språkliga identitet.

Och den identiteten ligger i något annat än enstaka ord, och rör komplicerade frågor om hur vi ser på oss själva och vårt språk i förhållande till andra språk.