Helan goes forever
Det är något avvikande med midsommar: det är varmt och ljust nästan dygnet om. Inte undra på att stelfrusna nordbor tinar upp, festar och leker när vi äntligen får chansen.
Men vissa ting är konstanta i det mörka Norden. Vi svenskar är året om fullkomligt besatta av att sjunga tillsammans, och vi är invånare i det så kallade vodkabältet, den geografiska och kulturella zon som utmärks av ett mörker, en medeltemperatur och en melankoli som bara kan bemästras med starka drycker. Klimatet kräver dessa drycker.
Vid midsommar laddar allt detta ur i lek, sprit och sång. Vi ska se närmare på den minst uppmärksammade av de tre ingredienserna.
Den svenska alkohollagen omfattar 270 paragrafer sorterade på 13 kapitel. De sociala reglerna är desto enklare:
§ 1. Om drycken innehåller mer än 10 procent, säg skål!
§ 2. Om drycken innehåller mer än 40 procent, sjung!
Men reglerna är stenhårda och varje fest förbereds genom att värdparet kopierar upp ett vishäfte. Gästerna å sin sida fogar sig villigt efter lagen och både skålar och skrålar.
Överallt i världen finns det starka samband mellan vin, kvinnor och sång, men det unika för vår del av världen – vodkabältet – är att det handlar om brännvin och sång. Så dryckesvisor finns överallt, men nubbevisor endast här.
Men här finns desto fler. Vin- och sprithistoriska museet har samlat på sig nästan tiotusen visor i sitt arkiv, och nydiktningen är enorm. Minst 200 visor om året. Bara i ren volym är detta alltså en urstark genre. Räknar man också med hur flitigt sångerna sjungs, hur kända de är och hur vitt spridda över landet, över generationer, socialgrupper, överallt, ja, då kan man fråga sig om någon enda genre kan sägas vara större och folkligare. Kanske inte ens Melodifestivalens enorma textflöde.
Och är man intresserad av svensk kultur, vilket allt fler verkar vara nu för tiden, är det fråga om huruvida något har samma penetration i folkdjupen som dessa sånger.
Den som undrar hur en så enkel struktur som etylalkoholens C2H5OH kan ge upphov till så mycken skaparkraft bör inse att enkelhet inte är något att förakta. Så här enkelt kan det bli:
Melodi: Brevet från Lillan
A – b – c – d
e – f – g – h – i – j – k
l – m – n – OP!
Författare: Håkan Holmquist, Sollentuna
Oftast är upphovsmannen okänd, dock inte till de visor som har ställt upp i Vin- och sprithistoriska museets världsmästerskap.
Äldst, mest känd och fortfarande mest sjungen är klassikern Helan går, snapsvisornas urmoder. Den kan spåras tillbaka till första hälften av 1800-talet, till en operett av Franz Berwald. Men troligen är sången äldre än så. I denna sång finns det mesta som senare generationer byggt vidare på.
Så vi lyfter våra glas för snapsvisornas urmoder:
Helan går, sjung hopp fallerallan lallan lej
Helan går, sjung hopp fallerallan lej
Och den som inte helan tar,
han heller inte halvan får
Helan går!
Sjung hopp fallerallan lej!
Som sagt, här finns allt: det ömsinta omdöpandet av snapsen, de extralingvistiska effekterna (i detta fall lallandet), den genomtänkta rimflätningen som sätter just de aktiva verben i centrum och upprepningarna och omtagningarna som maximerar det sociala trycket på att alla ska vara med nu och till slutet.
Sången är också på annat sätt typisk för genren: den har ingen känd upphovsman, den handlar om själva drickandet och den försöker bringa någon sorts ordning i en oändlig rad supar. Vilket kan behövas, för den som startar med helan, fortsätter med halvan och via tersen, kvarten, kvinten, sexten, septen, rivan, rafflan, rännan, Smuttan, Smuttans unge och Lilla Manasse ända fram till Lilla Manasses bror, den personen torde ha fått i sig 56 centiliter och vara chanslös i dryckesordningen utan sångens hjälp.
Snapsnamnen visar att det är bildat folk som sjunger. De bildade börjar med att räkna på latin, sedan tar de in några nonsensord och så slutar de med en av Gamla testamentets superhjältar, Manasse.
Just det, det finns bara ett ställe där man kan dokumentera sådan lärdom. Snapsvisornas urhem måste ha varit studentstädernas nationer och gillen. Där utmejslades både visorna och dryckessederna.
Under senare år har traditions- och lärdomstyngden varit något mindre påfallande. Ja, ett visst ytligt modernitetsjäkt har dragit fram över genren. Förra årets vinnare (Ulf Söderqvist) i Vin- och spritmuseets världsmästerskap (omfattar Sverige och det svensktalande Finland) i snapsvisediktning hade sneglat på de ekonomiska skeendena i världen och fått fram följande:
Melodi: Trollkarlen från Indialand
När börsen har rasat får många panik
för borta är drömmen att bli ack så rik
Men nubben står stadig som ingenting hänt
För den ligger alltid kring 40 procent.
Tidigare har aktualiteter bara kunnat passera om de legat i ämnets centrum, så som det gjorde år 2008, då favoritmärket Absolut vodka köpts upp av det franska företaget Pernot Ricard. Då skaldades:
Melodi: Små grodorna
Fransoserna, fransoserna har köpt vår favorit.
Fransoserna, fransoserna
vaffan vet dom om sprit?
Ej visor, ej visor ej snapsglas hava de.
Ej visor, ej visor, ej snapsglas hava de.
Cognac, ack, ack, Cognac, ack, ack
Cognac, ack, ack, ack, ack
Cognac, ack, ack, Cognac, ack, ack
Cognac, ack, ack, ack, ack
Författare: Caj Gustafsson, Simrishamn
Svenska små grodor låter koack. Hur franska grenoilles låter framgår inte av sången, men franska språket har alltid betoningen på sista stavelsen, så – simsalabim – fransmän låter som grodor bara de säger rätt ord: cognác. Det ordvalet skapar ett elegant medel att para ihop de extralingvistiska effekterna som hängt med sedan hopp-faderallan-lej med de perverterade dryckesvanorna i Sydeuropa. Enligt visan är ju cognac knappast sprit, troligen bara någon sorts destillerat vin.
Men aktualiteter som dessa är sällsynta, och egentligen är alla tillfälliga krusningar på historiens yta rena futiliteter mot eviga värden: känd melodi, råvarorna, effekterna och – vodkabältets adelsmärke – omåttligheten.
Ett annat evigt värde är att det ska låta om visorna. Det bärande budskapet i Helan går är ju ”Sjung hopp faderallan lej”. Och den vodkasång som citerats här ovan består huvudsakligen av grodläten. Överallt exponeras extralingvistiska ljudeffekter: ”tjo faderittan lambo”, humlors surrande, diverse slurp- och ubåtsläten och så vidare. Så kan moderna diktare föra traditionen vidare:
Melodi: Nu är glada julen slut
Motorcykeln låter brum-brum-brum
Kolibrin den sjunger zum-zum-zum
Nubben den är döv och stu
Efter tagning blir man krum
Nickar bordet bom-bom.
Författare: Ulf Söderqvist, Malmö
Från auditiva effekter till ordlekande och anspelande på originaltexten är steget inte långt:
Melodi: Hej tomtegubbar
Hej tomtegubbar slå i glasen
och låt oss törstiga vara.
Hej, tomtenubbar slå i glasen
av denna dyrbara vara
En liten till, vi häva lär
ty mycken föda ger stort begär.
Hej, tomt ä nubbeglas en fara
ty då får nykter man vara
Författare: Arne Brun, Lund
Detta är en orgie i ordlekande. De grammatiskt kunniga som står med höjda glas noterar att i på första raden på grund av sångrytmen är svagtonigt och alltså preposition och inte verbalpartikel slå i (= fylla). Så i glasen är adverbial. Tomtegubbarna klirrar alltså glasen mot varandra i muntert skålande. På rad tre är ett liknande i faktiskt verbalpartikel eftersom glasen är objekt. Tomtegubbarna fyller glasen. På samma sätt är vara på rad två förstås verb, men på rad fyra är det substantiv. Detta skapar tillräcklig förvirring för att vi på rad sju ska möta en stavelseserie som nästan exakt är densamma som tomtegubbar som vi hört två gånger.
Denna lek med homofona element är stimulerande bara i sig själv. Men här – på rad sju – blir det dessutom en syntaxvarning. Allt är inte vad det ser ut att vara. Denna mening är en så kallad garden path-mening, alltså en mening som alla normala svenskar feltolkar för att med viss fördröjning upptäcka att det blivit lurade in i en syntaktisk återvändsgränd.
Även den nyktraste sångare tror att tomt är predikatsfyllnad i en konstig ordföljd: nubbeglaset är tomt. Men så kommer då nominalfrasen en fara och visar att just den och ingen annan är predikatsfyllnad. Tomt måste omdefinieras, och det kan inte vara något annat än den sällsynta satsdelen fritt predikativ. Svenska Akademiens grammatik ger exemplet ”lastad med malm skulle båten inte kunnat driva så långt”. Rätt tolkning är alltså att nubbeglaset är en fara när det är tomt.
Analysen säger något om den intellektuella nivån på skämtlynnet.
När vi dricker lyder vi inte bara konvenansens regler. Beteendet är framför allt målstyrt mot de effekter som den enkla etylalkoholmolekylen kan ge. En effekt är denna:
Melodi: Elektricitetsvisan eller ”Nu är det sommar, nu är det sol …”
Om det med modet är illa ställt,
om du är en ganska skygg en:
Destillera ett sädesfält
och häll sen rågen i ryggen!
Skål!
Författare: Peter Thurell, Danderyd
Men andra effekter är ännu mer eftersträvade. Vi gillar att bli yra i huvudet, lite Imsig vimsig finkel. Ja, så här
Melodi: Så länge skutan
Så länge rösten är mild,
Så länge ingen är vild,
Så länge spegeln på väggen
Ger halvskaplig bild.
Så länge alla kan stå,
Så länge alla kan gå,
Så länge alla kan tralla
Så fyller vi på.
Dryckesvisorna är rena stumfilmskomiken med raglande, vinglande, snubblande, sluddrande, fallande, plaskande innan var och en nått rätt slutdestination: dyngrak under bordet.
Äldre tiders snapsvisor har ofta varit lovsånger till fosterjorden som gett oss råvarorna till spriten, främst böljande sädesfält. Och många av oss har i nationell yra unisont hurrat för Svealand, hurrat för Götaland och hurrat för potatisland (med dess rika och nyttiga gröda). Men denna genres lutning mot sjuk humor har nu skapat en övervikt för träsprit, trots att den har en annan formel. Oräkneliga visor lovsjunger tallar, stubbar och plankor, till exempel denna.
Melodi: Längtan till landet (Vintern rasat …)
Fordom odlade man vindruvsranka
av vars frukt man gjorde ädelt vin.
Nu man pressar saften ur en planka
doftande av äkta terpentin.
Höj så bägaren nu, bröder och systrar,
låt den svenska skogen rinna kall
ner i strupen och om du är dyster
låt oss dricka upp
en liten tall.
Men en sak förändras. Under den restriktiva alkoholpolitikens glansperiod var alkohol en bristvara, där det gällde att ha koll på varje centiliter. Man sjöng om dyra droppar och man drömde om att ha lilla nubben på en tråd uti halsen, så att man kunde dra den upp och ner så man trodde att den var fler. Men den som följer litteraturhistoriens utveckling kan i diktningen klart avläsa att vi nu gått in i överflödets tid.
Melodi: Små grodorna
Små dropparna, små dropparna,
de bara öser ner
Och snapsarna, och snapsarna,
blir bara fler och fler
Ej känsel, ej hörsel,
ej smak vi hava mer
Ej känsel, ej hörsel,
ej smak vi hava mer
O ack ack ack, o ack ack ack
Det här kan aldrig gå
O ack ack ack, o ack ack ack
Vi måste mer sprit få
Det finns alltså fler visor än en alkoholomtöcknad hjärna kan hålla koll på, och det finns knappast en populär sång som inte fått ny eller i varje fall modifierad text. Några exempel:
Jag är lapp och jag har lite renat
Blinka lilla pärla där
Imsig vimsig finkel
Bättre och bättre snaps för snaps
B B vita min (innehåller brännevin)
Lingonröda näsor
O helga sup
Törsten rasat uti vår mage
Denna omformuleringslusta verkar vara rena manin. Å andra sidan ligger den i kärnan av genren: det handlar om coverlåtar. Man skriver alltid nya texter men aldrig ny musik. Det ska vara hög igenkänningsfaktor och låg sjunga-med-tröskel. Och har man väl valt en känd melodi känns det nog ibland som en utmaning att närma sig också texten.
Där börjar ordlekandet. Det gäller att behålla den gamla textens signalord (lapp, blinka, imse och så vidare) och att samtidigt aktualisera det egentliga ämnet. Det är ett plus om det finns ljudlikhet också här: renar/renat, B(ä) B(ä), vimse/ig.
Men det finns förstås ett drag av välplanerad vanvörnad mot nationens traditionstunga sångskatt. ”Jag är lapp och jag har mina renar”, blir aldrig riktigt densamma om man har ”lite renat” i tankarna. Och det är nog meningen.
Men volymen visor och den kreativa rikedomen till trots, det är Helan går som står sig som det eviga förstahandsvalet, och numera finns till och med en internationell version. Helan goes global.
Hell and gore
Chung Hop father Allan Allan Ley
Hell and gore
Chung Hop father Allan Ley
Oh handsome in the hell and tar
and hell are in a half and four
Hell and goooooore ...........
Chung Hop father Allan Ley
Glad midsommar önskar Lars Melin, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare.
Alla tävlingsbidragen i Vin- och sprithistoriska museets världsmästerskap
