Här lever papperna i svenskan

För något år sedan stod jag i receptionen på min dotters företag i Eskilstuna. De hade nyss haft babysim när en medarbetare yttrade sig: ”Ja undrar om de finns nå papper kvar.” Jag trodde att hon letade efter papper att skriva på, medan hon ville veta om det fanns några pappor kvar i omklädningsrummet.

Uttalet av första deklinationens substantiv i plural – alltså ord som slutar på -a och i flertal kan uttalas med -or eller -er, som klocka, kvinna, sjuksköterska och vecka – var ett av de språkdrag som jag beskrev i min avhandling 2002. Där undersökte jag variation och förändring i nutida talspråk med Eskilstuna som exempel.

För alla språkdrag beskrev jag växlingen mellan en variant som överensstämmer med skriftspråkets standard och en traditionell talspråksform. Medarbetaren som undrade om papper uttalade alltså ordet på ett annat sätt än det skrivs. I regel leder dock uttalet med -er sällan till missförstånd.

Catharina Grünbaum skrev i Språktidningen 3/2020 att uttalet flicker och gater hördes alltmer sällan – vilket jag reagerade på, eftersom jag ofta hör uttalet -er. Men det finns skillnader mellan olika svenska dialektområden. I dialekterna har det nog alltid funnits variation i uttalet, men i skriften är det bara flickor och gator som betraktas som korrekta.

Varianten -er hörs inte i skånska, men har i många århundraden varit den traditionella talspråksvarianten i mellansvenska dialekter. Språkprofessorn Elias Wessén beskrev 1968 det nutida uttalet med slutet o-ljud som ett läsuttal. Språkvårdaren Bertil Molde hävdade redan 1970 att pluraländelsen -er var på tillbakagång och att uttalet med slutet o-ljud i så hög grad kommit att uppfattas som normaluttal att många finner uttalet flicker ”direkt anstötligt”.

De flesta är nog inte medvetna om vilken variant de använder av ord som flicka i flertal, flickor, flicker eller en växling mellan de två varianterna. När jag spelade in talare för en ny undersökning av det här språkdraget frågade jag efteråt vilken variant de tror att de använder och om de lägger märke till vilken variant andra använder, men det var ingen som var medveten varken om sitt eget eller andras val av variant.

Trots att det är ett språkdrag som många inte tänker så mycket på hörs ibland starka åsikter om att det är fel att använda -er.

I sin pratshow i SVT använde Carina Bergfeldt i stort sett bara -er. Under de program jag såg använde hon det uttalet vid 19 tillfällen, till exempel frågerna, genusfråger, kvinner, känsler, stjärner och turtroser, och bara en gång hörde jag -or i veckor. På Facebook skrev någon efter ett av programmen: ”Bra som vanligt. Men det heter kvinnorCarina”.

Språkforskaren Bengt Nordberg spelade 1967 in 83 personer för att undersöka uttalen -er och -or. Själv gjorde jag nya inspelningar 1996. Då gjorde jag en så kallad panelundersökning och spelade in 13 av de 83 talarna en gång till och kunde därmed visa om – och i så fall hur – personer förändrade sitt talspråk.

I en så kallad trendundersökning spelade jag dessutom in 72 nya talare som jämfördes med alla 83 deltagare från 1967. På så sätt kunde jag visa förändringar mellan generationer och samhället i stort.

När jag gjorde mina inspelningar var den allmänna uppfattningen att förändringen mot standardformerna – alltså skriftspråksuttal som flickor och gator – hade gått snabbt. Men jag kunde visa att den faktiskt hade gått långsamt i de flesta språkdragen.

Andelen -or var väldigt låg både 1967 och 1996. I panelundersökningen var genomsnittet 5 procent vid båda tillfällena. Det var alltså få som hade uttalet flickor och gator.

I trendundersökningen tog jag inte med de som var äldre än 60 år. Genomsnittet var 7 procent 1967 och 8 procent 1996. De yngsta åldersgrupperna använde oftare standardformer än de som var 45–60 år. Skillnaden mellan kvinnor och män var liten. I alla andra språkdrag var kvinnorna tydligt mer standardspråkliga än männen.

I Svenska Akademiens grammatik från 1999 står att många växlar i sitt tal mellan -er och -or och att uttalet -er har lägre stilvärde och ”undviks av många i lånord och i ord av skriftspråkskaraktär”. Men något sådant mönster kunde jag inte bekräfta.

Ett ord hade dock rört sig snabbt mot -or, nämligen människa som 1996 för det mesta uttalades människor. Men det var ett undantag. Av de resterande 603 exemplen i mitt material var det bara 13 som uttalades med -or, det vill säga 2 procent. Standarduttalet var alltså ytterst sällsynt. Intressant är att jag som intervjuade själv alltid säger -or – kanske för att jag pratade skånska tills vi flyttade till Västerås, där uttalet med -er är mycket utbrett, när jag var fem år.

Mellan 2020 och 2022 har jag gjort nya undersökningar. Jag har spelat in personer i Eskilstuna, lyssnat på eller deltagit i samtal där jag har noterat om orden uttalas med -or eller -er, samt skrivit ned alla belägg när jag har sett tv-programmen Bachelor och Bonde söker fru samt nyhetsprogrammen Aktuellt och Rapport.

Jag spelade in eller lyssnade på 16 kvinnor och 4 män, i åldern 17–55 år. Sammanlagt blev det 202 exempel, det vill säga i genomsnitt 10 per person. Andelen -or är så låg som 5 procent och 14 talare använder genomgående -er. De som ingår i den yngsta åldersgruppen – och är under 30 år – har något högre andel -or än de äldre talarna. När beläggen på människa tas bort blir genomsnittet för alla 3 procent.

Hösten 2021 följde jag de flesta avsnitten av Bachelor på TV4. Sebastian, 28 år från Södertälje, och Simon, 28 år från Eskilstuna, dejtar i ett semesterparadis 20 kvinnor från hela Sverige. Kvinnorna är mellan 22 och 34 år.

Båda männen använder främst -er. Av de 61 belägg som jag har noterat för Simon säger han -or totalt 9 gånger. Sebastian har 93 belägg, varav bara 8 uttal med -or.

Eftersom programmen främst handlar om Sebastian och Simon får de tala mer än kvinnorna. Därför har jag inte räknat ut någon statistik för kvinnorna var för sig. Men sammanlagt har jag noterat 414 uttal av -er och -or. Och kvinnorna använder standardvarianten -or betydligt oftare än männen, 126 gånger.

Det här har två förklaringar. Kvinnor tenderar alltså i allmänhet att följa standardnormer i större utsträckning än män. Men några kvinnor i programmet talar skånska – och i Skåne är uttalet -or dominerande.

Förra året följde jag också Bonde söker fru på TV4, där Filip, 27 år, Daniel, 27 år, Backis, 36 år, och Peja, 64 år, söker en fru och bjuder hem fyra kvinnor var till sin bondgård. Det finns inga tydliga tendenser i jämförelsen mellan de olika åldersgrupperna, men kvinnorna använder uttalet -or i 33 procent av fallen jämfört med 21 procent för männen.

När jag studerade språkbruket i Aktuellt och Rapport antecknade jag alla uttal av -or och -er, där andelen -or är 35 procent. Även här sticker människa ut där pluralformen uttalas människor 42 gånger och människer 17 gånger. Också kvinna bryter mönstret där uttalet kvinnor förekommer 20 gånger och kvinner 11 gånger. Men i övrigt är uttal med -er betydligt vanligare.

Det här kan jämföras med inspelningar som språkforskaren Håkan Landqvist gjorde 1973 av radioprogrammen Nyheterna, Studio Ett och Tendens. Sammanlagt var det 22 personer som kom till tals. I spontant tal användes pluraländelsen -or i 41 procent av fallen – men i manusbaserade uppläsningar var andelen -or hela 85 procent. Det upplästa talet låg alltså närmare skriftspråksformerna.

Så är det inte i dag. En förklaring till att det talas mindre standard i media nu är att attityderna till språklig variation har blivit mer positiva och att det offentliga språket har blivit mindre formellt. SVT skriver till exempel i sin aktuella språkpolicy att de varken kan eller vill ”förespråka en enskild rikssvensk talspråksvariant, eftersom det inte finns någon sådan”. De beskriver att språket i många sammanhang har blivit mindre formellt och att det ”i SR och SVT hörs ett mer vardagligt, informellt tilltal”.

Användningen av -or har alltså inte ökat under drygt 50 års tid.

Men Karin Senter, doktorand vid Uppsala universitet som studerar språket hos unga från mångspråkiga förortsområden, rapporterar att de använder en hög andel -or. Hon har undersökt dokusåpan Ex on the beach, där resultaten blev att deltagarna – alla mellan 20 och 30 år – från mångspråkiga förorter till övervägande del använde -or.

Bortsett från ungdomarna i mångspråkiga förorter är det vanligaste uttalet fortfarande -er. När det är så naturligt att använda -er, också i mer formella sammanhang som i Aktuellt och Rapport, är frågan varför det finns så starka åsikter om att det är fel att inte använda varianten -or. Det är nämligen ett uttal som ganska ofta skapar irritation.

Förklaringen är att de som strävar efter status gärna vill använda standardspråk, och när de i talspråk hör och lägger märke till en variant som avviker från det språkbruk som de uppfattar som prestigefyllt kan de tycka att det inte är korrekt.

Ett bra exempel på att det är svårt att ge korrekta uppgifter om sitt eget språk är en person som jag spelade in 1996. Hon reagerade på hur folk pratar och tyckte det var viktigt att uttala ”rätt”.

I början av inspelningen rättade hon sig själv när hon sade trapper – och påpekade att det heter trappor och att hon var mycket noga med uttalet. Alldeles innan hon sade trapper sade hon också människer, och senare under inspelningen använde hon flera gånger pluraländelsen -er utan att tänka på det, till exempel blommer, skider och böner (plural av böna). Den norm hon trodde sig följa var den standardspråkliga. Visserligen hade hon högst andel -or av alla i undersökningen – 30 procent – men hon var inte medveten om att hon använde fler -er än -or. Det här visar att vi ofta har en bild av vårt eget språk som faktiskt inte stämmer överens med verkligheten.

Slutsatsen är att talspråkets gater och flicker inte håller på att försvinna, att talspråket i media har blivit mer informellt och att det är vanskligt att uttala sig om språklig variation och förändring bara utifrån egna och andras uppfattningar om eget och andras språkbruk.

Uttalet -er är fortfarande i hög grad levande – och det kommer troligen att ta mycket lång tid för det här talspråksuttalet att dö ut, om det ens gör det. För de flesta faller det sig naturligt att säga gater och flicker.

Eva Sundgren är professor emeritus i svenska vid Mälardalens universitet.