Här är hela livet på samiska

Träden blir allt lägre och glesare. Vi passerar en majestätiskt vacker älv och en röd träkyrka uppförd utifrån ett original från 1700-talet. 400 kilometer norr om polcirkeln och 360 kilometer söder om Nordkap når vi Kautokeino, huvudort i Norges till ytan största kommun. Här talar nästan alla – 95 procent – av de 3 000 invånarna nordsamiska. På förskolor och grundskolor är samiska huvudspråk liksom på högskolan, på gymnasieutbildningen i renskötsel – den enda i sitt slag i Norge – och på en rad samiska kultur- och språkinstitutioner. På affären, macken, banken och hos läkaren är det samiska som gäller.
”Kautokeino är Sápmis metropol. Alla vill dit. Det är där en ung same befäster sin samiskhet. Det är en plats som inte finns nån annanstans på jorden. Platsen där samiska är huvudspråket.” Så beskrivs orten – Guovdageainnu på nordsamiska – i dokumentären Tystnaden i Sápmi från 2023.
I en sluttning med vacker utsikt över huvud­orten och dess vidder ligger träbyggnaden Diehtosiida. Diehtu betyder ’kunskap’ och siida är en traditionell samisk organisationsform där man kollektivt äger och administrerar en resurs. I denna internationella kunskaps- och informationshubb inryms det norska Same­tingets utbildnings- och språkavdelningar, Samisk arkiv, Gáldu (ett kompetenscentrum för urfolks rättigheter), kunskapscentrumet ­International center for reindeer husbandry och Sámi allaskuvla (den samiska högskolan).

Vid högskolan är samiska administrationsspråk för all skriftlig och muntlig kommunikation och undervisningen från grund- till doktorandnivå liksom forskningen sker på samiska. När icke samisktalande närvarar vid högskolans styrelsemöten tas en tolk till norska in.
– Vi håller på samiskan. Vi ska kunna använda vårt eget språk. Det ska vara högskolans kännetecken, säger Anne Marie Gaino som är direktör.
Visst kan det vara tidskrävande att hitta ord på samiska med rätt nyans och innebörd men Anne Marie Gaino vittnar om att det efter ett tag blir naturligt att till exempel använda láhkaásahus i stället för något norskt ord för ’föreskrift’.
– Min samiska som tidigare var vardagsspråk har blivit bättre sedan jag började jobba här. Framför allt har jag blivit starkare i skrift, säger Anne Marie Gaino som sedan länge vant sig vid att skriva mejl och rapporter på samiska.

Den samiska högskolan grundades 1989 efter en politisk process med fokus på samiska rättigheter i Norge och utifrån behovet av en högre samisk lärarutbildning. Tanken med etableringen i Kautokeino var att hög­skolan tillsammans med Samiska institutet skulle utgöra en samisk lärmiljö. Det berättar Jan Henry Keskitalo som var högskolans första rektor.
– Att det var en plats med ett levande och ­dominerande samiskt språk och en stark ­kulturyttring var också avgörande.
Den viktigaste statliga arbetsplatsen i ­Kautokeino var tidigare luftförsvarets station som lades ned 1995. Där var 90 procent norsktalande, enligt Jan Henry Keskitalo.
– De samiska institutionerna med uppgift att stärka och öka användandet av samiska innebar ett stort skifte i fokus. Utan dem hade bygden sett helt annorlunda ut i dag.
Nu är högskolan ett kunskapsnav för hela Sápmi, ’Sameland’. Merparten av studenterna kommer från Norge – en tredjedel från Kauto­keino – men hit vallfärdar även samer från Finland och Sverige för att lära sig nord­samiska eller utbilda sig på språket. Till nybörjarkursen i nordsamiska sökte i år 72 personer till de 30 platserna. Anne-Laila Blind Petersdotter från Umeå var en av de som kom in.
– För att lära sig nordsamiska ska man komma hit. Jag har försökt i Sverige men det går inte. Bara i Kautokeino är den samiska kulturen i majoritet. Det säger allt.
Anne-Laila Blind Petersdotters mamma upphörde som många samer att prata sitt moders­mål i och med nomadskolan. Där användes svenska på lektionerna från början oavsett om eleverna behärskade språket eller inte. Nu bekostar hon dotterns studier så att hon kan lära sig språket. Samiskstudier från Kautokeino ger fördelar på arbetsmarknaden men för Anne-Laila Blind Petersdotter är identitetsfrågan viktigast.
– Man känner inte riktigt att man är med i kulturen som alla andra utan språket. Det är verkligen något som saknas, säger hon.

I hennes klass går studenter från hela Sápmi. En del har pratat samiska hemma, ­andra är här för att ta tillbaka sitt språk. I klassrummet är det bara samiska som gäller. På byn likaså.
– Det är intensivt men det är därför man kommer hit. Även om jag inte lär mig allt under åtta veckor så släpper språkspärren, det känner jag redan nu.
Den traditionella kunskapen är också del av kursen. Utanför Diehtosiida står en lávvu, ’klykstångskåta’, som klassen har risat, alltså lagt björkris i. När vi ses har studenterna just gått igenom vokabulären för att skära gámasuoidni, ’skohö’, en kommande aktivitet. Anne-Laila Blind Petersdotter berättar tårögd om en utflykt när läraren runt elden vid lunchen stämde upp i jojk.
– De jojkarna har jag hört sedan jag var barn.
Orden stockar sig.
– Det är så stort. Här är samiskan verkligen i första rummet. Så är det inte överallt.

I Diehtosiida ligger även Samisk arkiv där Inga Marja Steinfjell är direktör. Hon liknar Kautokeino vid ”ett vilohem för slitna samer”.
– Här kan man vila i att det är norm att vara same och att alla förstår mitt språk. Det är institutionerna och befolkningen tillsammans som skapar det.
I Kautokeino får norsktalande anpassa sig, förklarar hon. Å andra sidan har befolkningen tålamod och vana att lära ut sitt språk.
– Här är det en jätteresurs att hela samhället kan samiska. Språket har blivit vår exportvara. Vi är måna om de som kommer hit för att sedan revitalisera samiskan på sina hemorter. Vi vill ju att de ska lyckas för vi är inte tillräckligt många för att själva bevara samiskan.
Inga Marja Steinfjell är född i Kautokeino och pratar sedan uppväxten både nord- och syd­samiska. Hon har bott på andra platser – senast i Funäsdalen – men flyttade liksom många andra tillbaka för att barnen skulle få samiskan som ett naturligt språk.
– Det är omöjligt att samiskan inte blir ett starkt förstaspråk här; även barn utan samisktalande föräldrar talar det ju flytande. Utbildningssystemet från förskola till universitet är på samiska. I Sverige vore det en utopi.
Vid Samisk arkiv bevaras sedan 1988 de samiska språken både i skrift och som inspelningar. Ny språkteknologi underlättar transkribering och översättning. Att förlägga institutionen i Kautokeino var en självklarhet.
– I arkiven är samiskan ett traditionellt språk och det kan inte förvaltas från en annan plats än just Kautokeino som har en obruten språköverföring. Den kompetens vi behöver finns här, säger Inga Marja Steinfjell.
Hon understryker att Kautokeino också är viktigt för språkutvecklingen.
– Varje ämnesområde tar ansvar för ny terminologi. I vårt fall är det arkivfrågor, men det gäller också till exempel tandläkaren. Här jobbar alla med språk även om man inte har det som ämne.

Inga Marja Steinfjell menar att en central faktor för användningen av samiska i Kautokeino är att det aldrig har förekommit någon förlorad generation som slutat prata språket. Det kopplar hon till renskötselns samhällsbärande status på platsen. Frånvaron av exploatering och därmed stark inflyttning tror hon också har haft betydelse.
Andra bakomliggande faktorer som ofta kommer upp är kommunens vidsträckta och decentraliserade karaktär som har gjort det svårare för norskan att ta över. På senare tid har institutionsbyggandet varit viktigt. Förutom högskolan finns flera samiska kulturinstitutioner: Samiska filminstitutet, den samiska nationalteatern Beaivváš och den årliga påskfestivalen. Konstkollektivet Daiddadallu är etablerat här och platsen utgör en levande miljö för jojk.
– Kautokeino är Sápmis ­kulturhuvudstad, ­säger Anne Lajla Utsi, direktör vid Intern­šunála sámi filbmainstituhta, Samiska filminstitutet, som ligger vackert vid den lilla sjön Buletjávri i utkanten av huvudorten.

Anne Lajla Utsi var med och grundade filminstitutet 2009. Stödet går till filmer och serier på de samiska språken.
– Att vi finns just här har att göra med att det är en av få platser där samiska är majoritetsspråk och att det är en spännande kulturmiljö.
Genom institutet har en samisk filmindustri byggts upp. En ung tjej från Jokkmokk som vi stöter på en kväll i Kautokeino berättar till exempel att hon kommit för att plugga samiska med sikte på att bli samisk skådespelare.
Anne Lajla Utsi är från Kautokeino men gick filmskolan i Lillehammer. När sonen stod inför att börja skolan i Oslo gick flyttlasset norrut.
– Han skulle ha fått två timmar samiska per vecka. Jag tänkte att det går inte; vi måste till Kautokeino där språket är levande.

Samiskan i Kautokeino är den ­starkaste dragningskraften till en liten ­kommun där invånarna blir färre och äldre. Anne Marie Gaino återvände också för barnens språk. Hennes man kunde inte samiska.
– Nog har det varit en viss utmaning för honom att bo på en plats där allt är på samiska. ”Gå du på skolans föräldramöten”, brukade han säga.
Inga Marja Steinfjell noterar att hennes Youtube-präglade barn tenderar att närapå hoppa över norskan.
– Jag har aldrig varit orolig att de pratar flera språk men norskan är nog det som blir lidande när skärmarna tar så stor plats. Nordsamiskan klarar ju samhället att stå för.
Sydsamiskan är det däremot tufft att upprätthålla i Kautokeino.
– Här är vi tre personer som pratar syd­samiska, två som verkligen kan. Det är för lite. Därför har jag full förståelse för hur ­föräldrar som inte bor i Kautokeino har det. Det är ­världens tuffaste kamp.

Karin Elfving är frilansjournalist.