Handskriften lever aldrig upp till förväntningarna

”Det är ju påfallande, hur dålig handstil folk i allmänhet har. För femtio år sedan var tillståndet relativt bra, men numera är en verkligt god skrivare en sällsynthet. Vilka är orsakerna?”
Digitaliseringen, kanske man ­frestas att svara. För hur ofta skriver vi numera något annat än vårt namn för hand? Och det är ju också digitaliseringen som angetts som boven i dramat när barns försämrade f­örmåga att skriva för hand ­debatterats under det gångna året. En bekymrad skolminister har med­delat att digitala hjälpmedel ska begränsas i de lägsta klasserna. Om inte barn får lära sig skriva ordentligt är risken stor att svensk skola kommer att producera ”funktionella analfabeter”.
 
Men det är inte någon arg skol­debattör som ställer frågan. Det är Bror Zachrisson, rektor vid Grafiska institutet, och året är 1947. Tidigare hade han medverkat i den så kallade Välskriv­ningskommittén, där sak­kunniga samlades för att diskutera problemet med handskriftens tillstånd. Som svar på sin fråga angav Bror Zachrisson både ­”tidens jäkt och skrivmaskinens segertåg”. Men lika viktig var den skrivstil man använde. Den var helt enkelt för snirklig och krävde alltför mycket ­övning för att kunna skrivas av alla.
Under 1950- och 60-talen fortsatte klagomålen. Så efterhängset var problemet att ansvariga myndigheter till sist fann sig tvungna att agera. Vad vore mer kraftfullt än en nationell handskriftsreform? 1971 beslöt Skolöver­styrelsen att en förenklad förskriftstyp för undervisning i handskrivning skulle införas – den så kallade SÖ-stilen. Men problemet bestod. Under hela 1970-talet debatterades de ”bristande basfärdig­heterna”. Omotiverade elever lärde sig varken läsa eller skriva ordentligt, framhöll till exempel en rapport 1975, och i stället hotade de att bli ”funktionella analfa­beter”. Nästan fyrtio år senare diskuterar skolministrar fortfarande samma problem, och de gör det med samma ord.

Vad är det som gör handskriften så problematisk? Oavsett om året är 1947, 1975 eller 2023 så tycks skrivandet för hand förenat med närmast oöverstigliga svårigheter. Hotbilderna ser visserligen olika ut, liksom lösningsförslagen. Men faktum kvarstår: människors – och framför allt barns – skrivande för hand lever aldrig upp till förväntningarna.
Något enkelt svar finns förstås inte. Men en sak är säker: den som frågar diskussionens aktörer lär inte bli klokare. Rektorer, pedagoger och politiker från olika tider är alla upptagna av sin egen tids utmaningar. Men tillsammans är de också företrädare för en lika odefinierad som betydelsefull grupp – de som lyckats lära sig skriva för hand, som har skrivandet som en del av sitt yrke och som därför gjort det till en naturlig del av sig själva. Det gör dem blinda för de särskilda problem som handskrivandet historiskt sett är förbundet med. Och de handlar om motspänstiga lemmar, värkande muskler, kluddiga pennor, omöjliga bokstavsformer, fruktade lärare – kort sagt den komplexa mediala praktik som skrivandet är för dem som ännu inte behärskar den.
 
Vill man få syn på den är det varken till debattinläggen eller läro­planerna man ska gå. Det är till skön­litteraturen.
Författare har i alla tider varit intresserade av sina uttrycksmedel. Vad är ett språk? Hur fungerar orden? Vad är det att skriva? Den som ställer sådana frågor kommer att se det andra inte ser. Ett exempel från 1961:

Gabriel Gräslök skriver så gräsligt / brevet han skrivit är inte läsligt. / Åh, vilket brev! / sa fröken, och rev / brevet som Gabriel Gräslök skrev.

På ett plan är Lennart Hellsings vers bara ännu ett exempel på den svenska efterkrigstidens klagan över barnens handstil. Men på ett annat synliggörs den pedagogiska situationen bakom klagomålen. Trots att Lennart ­Hellsing lindar in vittnesmålet i en barn­kammarramsa, säger den mer om hur det var att lära sig skriva än något debattinlägg från samma tid.
Och Gabriel Gräslök är inte ensam. Litteraturhistorien är full av individer – både fiktiva och verkliga – som vet att meddela hur skrivandet för hand har fungerat och upplevts i olika samhällen. Författare kan berätta om hur det kändes att vara en av de första som använde ett skrivbord, hur det var att skriva gotisk kursiv i ett kallt och dragigt kloster eller vilka följder det fick att lära sig bokstäverna när antikens lärare hellre bestraffade än uppmuntrade.
Det gör litteraturen till ett fönster mot förflutenhetens medielandskap.

En avgörande skiljelinje i dessa landskap är vem som har tillgång till handskriftens medium. I Sverige infördes den allmänna folkskolan 1842. Sedan dess förväntas i stort sett alla lära sig att skriva. Det innebär att oron för handskriften har ett ungefärligt startdatum. Mot slutet av 1800-talet kan man se hur bekymren börjar ta form. Oro för ”bröstsjukdomar, snedhet, närsynthet och tungsinthet” bland eleverna blev ett inslag i den så kallade ”skrivhygienen” – i dag skulle vi tala om ergonomi. På andra sidan sekelskiftet växlar oron till att gälla elevernas prestationer. Det moderna narrativet om den ständiga försämringen har tagit form.
Men i andra samhällen är denna oro helt okänd. Det finns till exempel inga belägg för att forntidens mesopotamier oroade sig över befolkningens slarviga kilskrift. Men så var också skrivutbildningen reserverad för elitens söner. Detsamma gällde i Egypten, men där tillkom att hieroglyferna hade en religiös dimension vilket gjorde skrivarna särskilt aktade. I ett sådant samhälle kunde skrivandet för hand kompliceras utan problem – kilskrift och hieroglyfer hör till historiens mest komplexa skriftsystem – eftersom den lilla grupp som skrev bestod av specialister.
I det antika Grekland kastades för­hållandena om: skriften förenklades så till den grad att alla (fria män) kunde lära sig skriva. I stället för de tusentals hieroglyfer egyptierna använt nöjde man sig med 24 bokstäver, och i stället för att basera tecknen på stavelsekombinationer knöt man dem till vokaler och konsonanter. Ändå fanns ingen oro över svaga prestationer med pennan. Det beror på att det grekiska samhället var muntligt orienterat: det viktiga var att kunna tala offentligt. Skriften var bara ett sätt att lagra talet.
Också i Rom värderade man talet högt. Med det finns en skillnad: för romarna är skrivandet talekonstens grund. ”Skrivstiftet”, framhåller för­fattaren och politikern Cicero, ”är den bästa och mest framstående ­författaren och läraren i vältalighet.” I sin lärobok Den fulländade talaren fyller ­retorikern Quintilianus i: ”Att skriva med egen hand är viktigt i våra ­studier”, fastslår han, ”och det enda ­sättet att säkerställa verkliga, djupt rotade framsteg”. ­Problemet är bara att den ­romerska elit han var satt att undervisa var allt mindre benägen att göra det. I stället ägnade den sig åt ett ”nytt påfund”: att diktera för en stenograf. I förlängningen skulle denna oförmåga att skriva själv leda till en nedgång för det välformulerade och väl uttänkta talet, menade han.
Quintilianus kan på så sätt sägas vara den förste att klaga över ­handskriftens förfall. Han fick också rätt i den ­meningen att romarna kom att övergå till professionella skrivare. Stenografin – ett nytt medium! – gjorde slut på den alfabetiserade elitens egna skrivande.

De romerska författarna representerar ett fenomen som återkommer i handskriftens historia: de som komponerar själva men överlåter skrivandet åt andra. Ett annat åter­kommande inslag utgörs av de som kämpar för att få tillgång till det medium som de utestängts från. I det medeltida Europa var skriften ”kler­kernas hemlighet”. Att svärdets män skulle alfabetiseras var därför inte självklart. En av de senare var Karl den store (742–814). Hans biograf, Einhard, berättar om kejsaren att ”han försökte lära sig skriva, och förvarade skriv­tavlor och böcker under kudden i sin säng, så att han under sin fria tid skulle kunna vänja sin hand vid bokstävernas form. Då han emellertid inte påbörjat sina ansträngningar i tid, utan först sent i livet, hade han föga framgång.”
Det är ett förhållande som inte är utan ironi. Karl den store, som inte bara skapat det största kristna riket efter Rom, utan också återinrättat skolor och genomfört en revolutionerande skriftreform (paleografer, skriftforskare, talar än i dag om den karolingiska minuskeln, en föregångare till dagens gemener), vill på sin ålders höst lära sig den konst han understött men förmår inte.
Andra exempel på de som kämpar för att få tillgång till skrivandet kan man hitta i den svenska arbetarlitteraturen. ”Man skulle ha en vacker handstil, då kunde man skriva något”, spekulerar huvudpersonen i Eyvind Johnsons självbiografiska Romanen om Olof (1934–37). Trots att Johnson vuxit upp i ett samhälle där allmän alfabetisering tillämpades var en ”vårdad” handstil ingenting man enkelt tillägnade sig under sex års folkskola. I romanen blir handstilen ett tecken på arbetarpojkens utanförskap i klassamhället. Att kunna skriva räcker inte, man måste kunna skriva på rätt sätt.
 
En annan grupp i handskriftens litteraturhistoria utgörs av de som inte bett om att få lära sig men tvingats till det. I den senantike författaren Pruden­tius bok om de kristna martyrerna berättas om skrivläraren Cassianus. När romarna upptäcker att han är kristen bestämmer de sig för att låta hans elever straffa honom. De tar då fram sina skrivstift – till utseendet lika en femtumsspik – och börjar sticka och skära honom:
”’Varför klagar du?’ ropar en elev. ’Du själv som vår lärare gav oss detta järn och lade vapnet i våra händer. Se, vi ger tillbaka alla de tusentals tecken som vi nedtecknade där vi stod och grät under dina lektioner. Du kan inte vara arg på oss för att vi skriver!’.”
Det uppdämda hat som Cassianus undervisning orsakat får sin blodiga förlösning i en slags förvänd skrivlektion. Läraren ”skrivs” ihjäl av sina elever.
Prudentius historia berättades om och om igen under medeltiden. På sätt och vis förklarar den också varför medeltida författare hellre dikterade än skrev själva. För den som gått i skolor som Cassianus var skrivandet laddat med obehagliga minnen.

I dag kan denna pedagogik te sig avlägsen. Ändå är det hugg och slag och inte ”lust” eller ”intresse” (orden är hämtade ur vår nuvarande läroplan) som är ett stående inslag i skrivutbildningens långa historia. I en essä från 2021 berättar den italienska ­författaren Elena Ferrante om sin kamp med bokstäverna. Den har den talande titeln La pena e la penna, ’Straffet och pennan’, och handlar om hur skrivandets lust sammanblandas med olust. Den senare, anar hon, kommer av de bestraffningar som läraren utdelade när hennes bokstäver hamnade i skrivbokens marginaler. Även om vi inte vet hur gammal Ferrante är (namnet är en pseudonym) tyder mycket på att hon började skolan på 1960-talet. Det vill säga vid samma tid som Gabriel Gräslöks fröken var verksam.
Men det är inte bara pedagogiska praktiker som komplicerar skrivandet för hand. Även skrivredskapen bidrar.
Den mest berömda novellen i ameri­kansk litteraturhistoria, Herman Melvilles Bartleby, the Scrivener (1853), handlar om en skrivare på ett advokatkontor på Wall street som är obegripligt effektiv. Men en dag vägrar han plötsligt att fortsätta kopiera och blir allmänt besvärlig att ha på kontoret. Novellen är öppen för tolkning – handlar den om ­civil olydnad, om motsättningarna ­mellan arbete och kapital, eller om uppkomsten av den moderne författaren som står i ingens tjänst?
Ser man närmare på de teknologiska förutsättningarna klarnar emellertid bilden. Vid 1800-talets mitt slog den moderna stålpennan ut den gamla fjäderpennan. Nu behöver ingen längre pausa arbetet för att skära till sin penna, utropade reklamen! Alltså kunde man skriva mer och snabbare än någonsin förr. Som en följd uppstod det ergono­miska problem som i dag kallas musarm. Man drabbades av bokstavlig skrivkramp. Teknikskiftet ledde snart till strejker bland skrivarna. Gåtan Bartleby är så sett inte någon gåta. Den handlar fördolt om omställningen från en typ av penna till en annan.
 
Novellen visar hur känslig handskriften är för tekniska föränd­ringar. Bara dryga 20 år efter att stål­pennan förändrat arbetet introdu­ce­rades den första skrivmaskinen. En ny omställning tog sin början, som på sikt ledde till att kontorens ­manliga skrivare ersattes med kvinnliga skriv­maskinister. Med persondatorns ankomst ersattes de i sin tur av oss alla. Och i dag behöver vi inte ens en dator. Slår vi på diktamenfunktionen i mobil­telefonen så kan vi producera text utan att lyfta ett finger, som vore vi alla ­romerska författare. Den som frågar varför skolbarn i framtiden ska lära sig att skriva för hand tycks onekligen ha ett starkt argument. I handskriftens historia hittar man samtidigt motargu­ment. Det intelligentaste hos männi­skan är inte huvudet, skrev Johann Wolfgang von Goethe, det är handen. Att skriva för hand, menade Quintilianus omvänt, är ett sätt att lära sig tänka.  
 
Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.