Han gav hebreiskan nytt liv
Hebreiskan hade inte varit ett levande talspråk på ett par tusen år. Det här är berättelsen om hur Eliezer Ben-Yehuda lyckades återuppliva språket.
Året var 1881 när Eliezer Perlman och hans fru Deborah i Konstantinopel gick ombord på båten till Jaffa. Därefter skulle de fortsätta till Jerusalem. Redan då hade de bestämt sig för att bara tala hebreiska med varandra – ett språk som inte hade varit ett levande talspråk på närmare 2 000 år.
Men var det verkligen möjligt att göra hebreiskan, som enbart använts som ett religiöst och heligt skriftspråk under flera tusen år, till ett modernt och fungerande talspråk? Lek med tanken att några skulle bestämma sig för att det officiella språket i ett land skulle vara latin och att alla skulle kommunicera på det – alltså ett språk som ingen haft som modersmål sedan medeltiden. Skulle det vara genomförbart? Några skulle nog uppleva detta som orealistiskt, andra säkert bli entusiastiska och några kanske kallsvettas och tänka på Caligula och filmen Hets med Stig Järrel.
Men något liknande var alltså vad som skulle hända när Eliezer och Deborah Perlman kom till dåvarande Palestina, nuvarande Israel. Som tonåringar hade de lärt känna varandra i dagens Belarus. Det senaste året hade Eliezer studerat medicin vid Sorbonne i Paris men hälsoskäl gjorde att han blev tvungen att avsluta sina studier. Läkarna förklarade att han drabbats av tuberkulos och att han inte hade lång tid kvar att leva. När han berättade det för Deborah, som då var hans flickvän och som var kvar i Belarus, svarade hon att hon ändå ville leva de sista åren tillsammans med honom. Därför bestämde de sig för att träffas i Wien och tillsammans bege sig till Jerusalem via Konstantinopel, där de gifte sig innan de klev på fartyget till Jaffa.
”Han är den som först använder sig av så kallade språkbadsprogram”
Eliezer Ytzak Perlman föddes den 7 januari 1858 i Luzki, en stad som i dag ligger i Belarus men som 1858 låg i Litauen. I Litauen fanns vid den här tiden en stor judisk minoritet. Huvudstaden Vilnius kallades till och med för Litauens Jerusalem. När mamma Feyga skulle föda sitt fjärde barn hade hon en dröm om att den hon bar på skulle bli något speciellt och särskilt betydelsefull för det judiska folket.
Det skulle snart visa sig att det låg något i drömmen. Redan tidigt märktes det att Eliezer – det fjärde barnet i syskonskaran – hade en speciell begåvning och han lärde sig snabbt att läsa. Vid tre års ålder satt han tillsammans med pappa Leib och läste högt ur den hebreiska Bibeln. Hans pappa led vid den här tiden av svag hälsa. När Eliezer var fyra år sjönk pappan plötsligt ihop och dog vid sidan av sin son när de läste ur toran, en samling av judendomens heliga skrifter. Det sista pappan sa till sin son var: ”Eliezer, min son, putsa upp och snygga till toran och gör den läsvänlig. Låt inte vår heliga bok bli skändad.”
För många är nog Eliezer Perlman mer känd som Eliezer Ben-Yehuda – en person som bland annat fått ge namn åt en av de största affärsgatorna i centrala Jerusalem. Han har beskrivits som språkman, polyglott, språkförnyare, lexikograf och journalist. Och alla dessa benämningar är korrekta. Men jag vill påstå att han är den som först använder sig av så kallade språkbadsprogram, som i dag används inom andraspråksundervisningen i framför allt Kanada och som på engelska kallas immersion programs. Dessutom är han förebild för den mycket effektiva och unika invandrarundervisning i hebreiska som i dag bedrivs i Israel och som heter אולפן, ulpan.
När Eliezer var 13 år firade han sin bar mitzva, en ceremoni som äger rum när en judisk pojke uppnår sin religiösa myndighetsålder. Vid denna tidpunkt skickades han till en jeshiva – en högre skola för studier av den heliga skriften Talmud – i Polotzk. Här lärde han känna en ny kamrat, David, som studerade vid samma jeshiva. David skulle förändra Eliezers liv genom att berätta för honom att det inte bara fanns religiösa texter på hebreiska utan att det även fanns ”världslig” litteratur skriven på eller översatt till hebreiska.
De två pojkarna bestämde sig för att lämna jeshivan för att i stället börja studera på egen hand. De pratade med sin rabbin som gav de två pojkarna tillåtelse att själva studera i rabbinens gigantiska bibliotek. En kväll hittade Eliezer Daniel Defoes Robinson Crusoe i hebreisk översättning – och det gjorde att han förstod att hebreiska inte bara var ett språk för heliga böcker och religiösa skrifter, utan att det även gick att använda hebreiska för att berätta om en sjöman som lidit skeppsbrott.
Det var framför allt under den judiska upplysningstiden i mitten av 1800-talet som det skrevs en del poesi och prosa på hebreiska. Förmodligen var det under den här tiden som Robinson Crusoe översattes till hebreiska.
Hebreiska är ett semitiskt språk. De närmaste och äldsta släktingarna är ugaritiska och feniciska. Även arabiskan ingår i den semitiska språkfamiljen men är släkt på längre håll.
I det hebreiska alfabetet, som i sin tur bygger på det feniciska alfabetet, finns 27 konsonanttecken där fem av dem har en variant när konsonanten står sist i ordet, en slutform som kallas אוֹת סוֹפִית, ’ot sofit. Även om det inte finns några vokalbokstäver i det hebreiska alfabetet finns det fem vokalljud, nämligen a, e, i, o och u. Och för varje vokalljud finns vokaltecken som placeras under konsonanten och som i de allra flesta fall ska utläsas efter konsonantljudet.
För att bilda nya ord på hebreiska utgår man från ordets rot eller stam som består av två eller tre konsonanter som kallas radikaler eller rot. Roten har alltid en grundbetydelse, till exempel מ–ל–כ, m-l-k, med innebörden ’härskande’. Av dessa radikaler kan man bilda ordet för ’kung’, mælæk, eller perfektformen ’han härskade’, mālak.
Även om ingen på flera tusen år hade det som modersmål så hade hebreiskan hela tiden funnits som ett heligt och religiöst språk. Det var också detta språk som den hebreiska bibeln Tanakh – som av kristna kallas Gamla testamentet – skrevs på.
Ibland sägs det att hebreiskan inte hade använts sedan mackabéerna talade språket ett par hundra år före vår tideräknings början. Men här är inte alla forskare överens.
Göran Larsson, som var direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem mellan 1979 och 1993, menar att det mycket väl kan ha funnits de som talade hebreiska i mindre kretsar ända fram till 300-talet. Det språk som talades i Judeen på Jesu tid var dock framför allt arameiska. Men Göran Larsson är övertygad om att det då inte bara fanns bibelhebreiska, utan att det även talades mishnahebreiska, som har sitt ursprung i Mishnah, den tidigaste rabbinska textsamlingen som huvudsakligen bestod av diskussioner om religiösa lagar. På Jesu tid talades även koine, alltså den allmängrekiska som Nya testamentet skrevs på. Eftersom Judeen på den här tiden var en romersk provins talades det säkert också en hel del latin i Jerusalem.
Vad var det då som drev Eliezer att tala hebreiska? Och vad var det som fick honom att börja bilda nya ord och skriva dem på små papperslappar – något som senare skulle resultera i en gigantisk ordbok på sjutton band (varav sex blev klara under hans livstid) över vardagshebreiska och modern hebreiska?
Eliezer hade drivkraft, motivation och övertygelse. Dessutom var han målmedveten och säkert också ganska envis. Och den envisheten behövdes eftersom han stötte på ett kompakt motstånd av dem som menade att hebreiska var ett heligt och religiöst språk som inte skulle vanhelgas genom att man talade det.
När Eliezer Perlman började skriva artiklar och fick dem publicerade samtidigt som han drömde om att det judiska folket skulle återvända till Israel, ändrade han sitt namn till Ben-Yehuda. Anledningen var faderns namn Leib, vilket är jiddisch och som på hebreiska översätts till Yehuda, ’Judeen’. Ben är det hebreiska ordet för ’son’. Hans nya efternamn Ben-Yehuda betydde därför ’son av Judeen’.
Vid ankomsten till Jerusalem 1881 hade Deborah och Eliezer alltså bestämt sig för att enbart tala hebreiska sinsemellan. Deborah protesterade inte – trots att hon inte hade fått samma undervisning eller hade samma erfarenhet av att läsa den hebreiska bibeln som pojkar hade vid den här tiden. Fram till slutet av 1800-talet var det nämligen förbjudet för kvinnor att studera hebreiska.
Deborah och Eliezer drömde om att få barn och lovade dessutom varandra att deras barn skulle bli de första på nästan 2 000 år som hade hebreiska som förstaspråk. Och det dröjde inte länge innan de blev föräldrar. Med sonen, som fick namnet Ben-Zion, talade de bara hebreiska.
Men sonen var tyst. Han tycktes aldrig vara på väg att börja prata och fick inte fram några egna ord. Inte förrän han hade hunnit bli fyra år. Då! När Eliezer höjde rösten mot Deborah för att hon tröstat pojken genom att säga något på ryska sa han på hebreiska till pappan: Abba!
Äntligen talade sonen! אַבָּא, abba, är det hebreiska ordet för ’pappa’. Och detta var alltså det första ordet som uttalades av en modersmålstalare på närmare 2 000 år. Ben-Zion ändrade så småningom sitt namn till Itamar Ben-Avi, ’pappas son’, och blev senare en känd journalist.
Tidigt efter ankomsten till Jerusalem hörde Nissim Behar av sig till Eliezer. Även han hade nyligen anlänt från Konstantinopel, där han varit ansvarig för undervisningen på en skola för judiska pojkar som drevs av Alliance Israélite universelle. Nu skulle han starta en ny skola och ville att Eliezer skulle undervisa. Eliezer svarade att han ställde två villkor: att han skulle få undervisa på och i hebreiska. Och detta var precis vad Nissim Behar ville att Eliezer skulle göra.
Vid den här tiden hade Eliezer påbörjat ett gigantiskt ordboksarbete. Från tidig morgon till sen kväll arbetade han med att skapa nya ord på hebreiska och samla dem i en ordbok. Han myntade nya ord för saker som det hittills inte funnits några ord för. Han bildade dem enligt det hebreiska ordbildningsmönstret med stammen som utgångspunkt men lånade också in en hel del ord från arabiska och olika arameiska språk. Vidare kom det in nya ord från stora europeiska språk som franska, tyska och ryska efter att orden först anpassats till den hebreiska formläran. Ett arabiskt lånord är מַחסָן, mahsan, ’lagerlokal’, som är bildat till arabiskans makshan, ett engelskt inlån är בּוּבָּה, puba, som har sitt ursprung i puppet, ’docka’, och en import med ursprung i latinet som förmodligen kom in via franskan är פּרוֹפֶסוֹר, professor.
Ett av de första orden som Eliezer bildade var עיתון, iton, som hade sitt ursprung i tyskans Zeitung, ’tidning’. Eliezer skrev ned orden på papperslappar som från början var ganska osorterade, men här hjälpte Deborah till genom att samla dem i små askar. Han började även ge ut dagstidningen הצבי, Hazwei, ’hjorten’.
Ryktet om hans arbete spred sig till Europa och från flera håll fick han snart hjälp med finansieringen. Det första bandet av ordboken bekostades till exempel av en tysk förläggare.
Även om den första tiden i Israel inte var helt friktionsfri så innebar flytten till Israel en pånyttfödelse. Eliezer hade inte längre några problem med sina lungor och han kunde åter andas normalt. Efter ankomsten till Jerusalem fick han ytterligare drygt 40 år i livet innan han avled 1922. Tillsammans fick han och Deborah fem barn som alla växte upp med hebreiska i hemmet.
Olyckligtvis drabbades Deborah av tuberkulos och avled i sjukdomen 1891. Inte långt därpå gick tre av deras fem barn bort i sviterna av samma sjukdom. Deborahs sista önskan var att hennes mamma skulle be hennes yngsta syster Pola att gifta sig med Eliezer. Tillsammans med Pola fick Eliezer ytterligare tre barn.
”Ändå utvecklades hebreiskan till språket som blev en enande faktor”
Staten Israel utropades 1948. Men det var inte givet att det var hebreiska som skulle bli nationalspråk. Det fanns flera andra tänkbara kandidater. Ett möjligt språk var jiddisch som talades av askenasiska judar som lämnat Tyskland under Adolf Hitlers tid vid makten och begett sig österut. Ett annat var ladino som hade sitt ursprung i medeltidsspanskan och portugisiskan, och som talades av sefardiska judar.
Theodor Herzl – en av den politiska sionismens förgrundsfigurer och författare av pamfletten Der Judenstaat, ’Judestaten’ – ansåg till exempel att det var självklart att språket i Israel skulle vara tyska. Han hävdade länge att det var helt vansinnigt av Eliezer att försöka förnya hebreiskan: ”Vem kan kommunicera på hebreiska? Det finns ju inte ens någon som kan beställa en tågbiljett på hebreiska!”
Och det var inte bara från Theodor Herzl som Eliezer stötte på motstånd. För många var hebreiska ett heligt och religiöst språk och man ansåg att det inte var ett språk man skulle tala eller ”förvärldsliga”.
Ändå utvecklades hebreiskan till språket som blev en enande faktor. När det gällde uttalet i hebreiskan hade askenasiska judar i regel en tydlig germansk brytning medan sefardiska judar hade ett uttal som var mer likt den klassiska hebreiskan.
Askenasiska och sefardiska judar hade alltså tidigare inte något gemensamt språk samtidigt som det inte heller fanns något socialt eller intellektuellt utbyte mellan dem. Det fanns snarare en bitter rivalitet mellan tyska och ryska judar å ena sidan och judar från Frankrike och Storbritannien å andra sidan. Att väcka liv i hebreiskan var nog mer än nödvändigt för att det judiska folket skulle få ett gemensamt språk och för att staten Israel skulle kunna bildas. Hebreiskan blev därför ett språkligt kitt mellan olika grupper av judar.
Eliezer Ben-Yehuda avled i Jerusalem den 16 december 1922. Det sista ordet han skrev i sin ordbok var det hebreiska ordet för ’ande; själ; vind’, nämligen רוּחַ, ruach.
Peter Lundkvist är adjunkt i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet.
Året var 1881 när Eliezer Perlman och hans fru Deborah i Konstantinopel gick ombord på båten till Jaffa. Därefter skulle de fortsätta till Jerusalem. Redan då hade de bestämt sig för att bara tala hebreiska med varandra – ett språk som inte hade varit ett levande talspråk på närmare 2 000 år.
Men var det verkligen möjligt att göra hebreiskan, som enbart använts som ett religiöst och heligt skriftspråk under flera tusen år, till ett modernt och fungerande talspråk? Lek med tanken att några skulle bestämma sig för att det officiella språket i ett land skulle vara latin och att alla skulle kommunicera på det – alltså ett språk som ingen haft som modersmål sedan medeltiden. Skulle det vara genomförbart? Några skulle nog uppleva detta som orealistiskt, andra säkert bli entusiastiska och några kanske kallsvettas och tänka på Caligula och filmen Hets med Stig Järrel.
Men något liknande var alltså vad som skulle hända när Eliezer och Deborah Perlman kom till dåvarande Palestina, nuvarande Israel. Som tonåringar hade de lärt känna varandra i dagens Belarus. Det senaste året hade Eliezer studerat medicin vid Sorbonne i Paris men hälsoskäl gjorde att han blev tvungen att avsluta sina studier. Läkarna förklarade att han drabbats av tuberkulos och att han inte hade lång tid kvar att leva. När han berättade det för Deborah, som då var hans flickvän och som var kvar i Belarus, svarade hon att hon ändå ville leva de sista åren tillsammans med honom. Därför bestämde de sig för att träffas i Wien och tillsammans bege sig till Jerusalem via Konstantinopel, där de gifte sig innan de klev på fartyget till Jaffa.
”Han är den som först använder sig av så kallade språkbadsprogram”
Eliezer Ytzak Perlman föddes den 7 januari 1858 i Luzki, en stad som i dag ligger i Belarus men som 1858 låg i Litauen. I Litauen fanns vid den här tiden en stor judisk minoritet. Huvudstaden Vilnius kallades till och med för Litauens Jerusalem. När mamma Feyga skulle föda sitt fjärde barn hade hon en dröm om att den hon bar på skulle bli något speciellt och särskilt betydelsefull för det judiska folket.
Det skulle snart visa sig att det låg något i drömmen. Redan tidigt märktes det att Eliezer – det fjärde barnet i syskonskaran – hade en speciell begåvning och han lärde sig snabbt att läsa. Vid tre års ålder satt han tillsammans med pappa Leib och läste högt ur den hebreiska Bibeln. Hans pappa led vid den här tiden av svag hälsa. När Eliezer var fyra år sjönk pappan plötsligt ihop och dog vid sidan av sin son när de läste ur toran, en samling av judendomens heliga skrifter. Det sista pappan sa till sin son var: ”Eliezer, min son, putsa upp och snygga till toran och gör den läsvänlig. Låt inte vår heliga bok bli skändad.”
För många är nog Eliezer Perlman mer känd som Eliezer Ben-Yehuda – en person som bland annat fått ge namn åt en av de största affärsgatorna i centrala Jerusalem. Han har beskrivits som språkman, polyglott, språkförnyare, lexikograf och journalist. Och alla dessa benämningar är korrekta. Men jag vill påstå att han är den som först använder sig av så kallade språkbadsprogram, som i dag används inom andraspråksundervisningen i framför allt Kanada och som på engelska kallas immersion programs. Dessutom är han förebild för den mycket effektiva och unika invandrarundervisning i hebreiska som i dag bedrivs i Israel och som heter אולפן, ulpan.
När Eliezer var 13 år firade han sin bar mitzva, en ceremoni som äger rum när en judisk pojke uppnår sin religiösa myndighetsålder. Vid denna tidpunkt skickades han till en jeshiva – en högre skola för studier av den heliga skriften Talmud – i Polotzk. Här lärde han känna en ny kamrat, David, som studerade vid samma jeshiva. David skulle förändra Eliezers liv genom att berätta för honom att det inte bara fanns religiösa texter på hebreiska utan att det även fanns ”världslig” litteratur skriven på eller översatt till hebreiska.
De två pojkarna bestämde sig för att lämna jeshivan för att i stället börja studera på egen hand. De pratade med sin rabbin som gav de två pojkarna tillåtelse att själva studera i rabbinens gigantiska bibliotek. En kväll hittade Eliezer Daniel Defoes Robinson Crusoe i hebreisk översättning – och det gjorde att han förstod att hebreiska inte bara var ett språk för heliga böcker och religiösa skrifter, utan att det även gick att använda hebreiska för att berätta om en sjöman som lidit skeppsbrott.
Det var framför allt under den judiska upplysningstiden i mitten av 1800-talet som det skrevs en del poesi och prosa på hebreiska. Förmodligen var det under den här tiden som Robinson Crusoe översattes till hebreiska.
Hebreiska är ett semitiskt språk. De närmaste och äldsta släktingarna är ugaritiska och feniciska. Även arabiskan ingår i den semitiska språkfamiljen men är släkt på längre håll.
I det hebreiska alfabetet, som i sin tur bygger på det feniciska alfabetet, finns 27 konsonanttecken där fem av dem har en variant när konsonanten står sist i ordet, en slutform som kallas אוֹת סוֹפִית, ’ot sofit. Även om det inte finns några vokalbokstäver i det hebreiska alfabetet finns det fem vokalljud, nämligen a, e, i, o och u. Och för varje vokalljud finns vokaltecken som placeras under konsonanten och som i de allra flesta fall ska utläsas efter konsonantljudet.
För att bilda nya ord på hebreiska utgår man från ordets rot eller stam som består av två eller tre konsonanter som kallas radikaler eller rot. Roten har alltid en grundbetydelse, till exempel מ–ל–כ, m-l-k, med innebörden ’härskande’. Av dessa radikaler kan man bilda ordet för ’kung’, mælæk, eller perfektformen ’han härskade’, mālak.
Även om ingen på flera tusen år hade det som modersmål så hade hebreiskan hela tiden funnits som ett heligt och religiöst språk. Det var också detta språk som den hebreiska bibeln Tanakh – som av kristna kallas Gamla testamentet – skrevs på.
Ibland sägs det att hebreiskan inte hade använts sedan mackabéerna talade språket ett par hundra år före vår tideräknings början. Men här är inte alla forskare överens.
Göran Larsson, som var direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem mellan 1979 och 1993, menar att det mycket väl kan ha funnits de som talade hebreiska i mindre kretsar ända fram till 300-talet. Det språk som talades i Judeen på Jesu tid var dock framför allt arameiska. Men Göran Larsson är övertygad om att det då inte bara fanns bibelhebreiska, utan att det även talades mishnahebreiska, som har sitt ursprung i Mishnah, den tidigaste rabbinska textsamlingen som huvudsakligen bestod av diskussioner om religiösa lagar. På Jesu tid talades även koine, alltså den allmängrekiska som Nya testamentet skrevs på. Eftersom Judeen på den här tiden var en romersk provins talades det säkert också en hel del latin i Jerusalem.
Vad var det då som drev Eliezer att tala hebreiska? Och vad var det som fick honom att börja bilda nya ord och skriva dem på små papperslappar – något som senare skulle resultera i en gigantisk ordbok på sjutton band (varav sex blev klara under hans livstid) över vardagshebreiska och modern hebreiska?
Eliezer hade drivkraft, motivation och övertygelse. Dessutom var han målmedveten och säkert också ganska envis. Och den envisheten behövdes eftersom han stötte på ett kompakt motstånd av dem som menade att hebreiska var ett heligt och religiöst språk som inte skulle vanhelgas genom att man talade det.
När Eliezer Perlman började skriva artiklar och fick dem publicerade samtidigt som han drömde om att det judiska folket skulle återvända till Israel, ändrade han sitt namn till Ben-Yehuda. Anledningen var faderns namn Leib, vilket är jiddisch och som på hebreiska översätts till Yehuda, ’Judeen’. Ben är det hebreiska ordet för ’son’. Hans nya efternamn Ben-Yehuda betydde därför ’son av Judeen’.
Vid ankomsten till Jerusalem 1881 hade Deborah och Eliezer alltså bestämt sig för att enbart tala hebreiska sinsemellan. Deborah protesterade inte – trots att hon inte hade fått samma undervisning eller hade samma erfarenhet av att läsa den hebreiska bibeln som pojkar hade vid den här tiden. Fram till slutet av 1800-talet var det nämligen förbjudet för kvinnor att studera hebreiska.
Deborah och Eliezer drömde om att få barn och lovade dessutom varandra att deras barn skulle bli de första på nästan 2 000 år som hade hebreiska som förstaspråk. Och det dröjde inte länge innan de blev föräldrar. Med sonen, som fick namnet Ben-Zion, talade de bara hebreiska.
Men sonen var tyst. Han tycktes aldrig vara på väg att börja prata och fick inte fram några egna ord. Inte förrän han hade hunnit bli fyra år. Då! När Eliezer höjde rösten mot Deborah för att hon tröstat pojken genom att säga något på ryska sa han på hebreiska till pappan: Abba!
Äntligen talade sonen! אַבָּא, abba, är det hebreiska ordet för ’pappa’. Och detta var alltså det första ordet som uttalades av en modersmålstalare på närmare 2 000 år. Ben-Zion ändrade så småningom sitt namn till Itamar Ben-Avi, ’pappas son’, och blev senare en känd journalist.
Tidigt efter ankomsten till Jerusalem hörde Nissim Behar av sig till Eliezer. Även han hade nyligen anlänt från Konstantinopel, där han varit ansvarig för undervisningen på en skola för judiska pojkar som drevs av Alliance Israélite universelle. Nu skulle han starta en ny skola och ville att Eliezer skulle undervisa. Eliezer svarade att han ställde två villkor: att han skulle få undervisa på och i hebreiska. Och detta var precis vad Nissim Behar ville att Eliezer skulle göra.
Vid den här tiden hade Eliezer påbörjat ett gigantiskt ordboksarbete. Från tidig morgon till sen kväll arbetade han med att skapa nya ord på hebreiska och samla dem i en ordbok. Han myntade nya ord för saker som det hittills inte funnits några ord för. Han bildade dem enligt det hebreiska ordbildningsmönstret med stammen som utgångspunkt men lånade också in en hel del ord från arabiska och olika arameiska språk. Vidare kom det in nya ord från stora europeiska språk som franska, tyska och ryska efter att orden först anpassats till den hebreiska formläran. Ett arabiskt lånord är מַחסָן, mahsan, ’lagerlokal’, som är bildat till arabiskans makshan, ett engelskt inlån är בּוּבָּה, puba, som har sitt ursprung i puppet, ’docka’, och en import med ursprung i latinet som förmodligen kom in via franskan är פּרוֹפֶסוֹר, professor.
Ett av de första orden som Eliezer bildade var עיתון, iton, som hade sitt ursprung i tyskans Zeitung, ’tidning’. Eliezer skrev ned orden på papperslappar som från början var ganska osorterade, men här hjälpte Deborah till genom att samla dem i små askar. Han började även ge ut dagstidningen הצבי, Hazwei, ’hjorten’.
Ryktet om hans arbete spred sig till Europa och från flera håll fick han snart hjälp med finansieringen. Det första bandet av ordboken bekostades till exempel av en tysk förläggare.
Även om den första tiden i Israel inte var helt friktionsfri så innebar flytten till Israel en pånyttfödelse. Eliezer hade inte längre några problem med sina lungor och han kunde åter andas normalt. Efter ankomsten till Jerusalem fick han ytterligare drygt 40 år i livet innan han avled 1922. Tillsammans fick han och Deborah fem barn som alla växte upp med hebreiska i hemmet.
Olyckligtvis drabbades Deborah av tuberkulos och avled i sjukdomen 1891. Inte långt därpå gick tre av deras fem barn bort i sviterna av samma sjukdom. Deborahs sista önskan var att hennes mamma skulle be hennes yngsta syster Pola att gifta sig med Eliezer. Tillsammans med Pola fick Eliezer ytterligare tre barn.
”Ändå utvecklades hebreiskan till språket som blev en enande faktor”
Staten Israel utropades 1948. Men det var inte givet att det var hebreiska som skulle bli nationalspråk. Det fanns flera andra tänkbara kandidater. Ett möjligt språk var jiddisch som talades av askenasiska judar som lämnat Tyskland under Adolf Hitlers tid vid makten och begett sig österut. Ett annat var ladino som hade sitt ursprung i medeltidsspanskan och portugisiskan, och som talades av sefardiska judar.
Theodor Herzl – en av den politiska sionismens förgrundsfigurer och författare av pamfletten Der Judenstaat, ’Judestaten’ – ansåg till exempel att det var självklart att språket i Israel skulle vara tyska. Han hävdade länge att det var helt vansinnigt av Eliezer att försöka förnya hebreiskan: ”Vem kan kommunicera på hebreiska? Det finns ju inte ens någon som kan beställa en tågbiljett på hebreiska!”
Och det var inte bara från Theodor Herzl som Eliezer stötte på motstånd. För många var hebreiska ett heligt och religiöst språk och man ansåg att det inte var ett språk man skulle tala eller ”förvärldsliga”.
Ändå utvecklades hebreiskan till språket som blev en enande faktor. När det gällde uttalet i hebreiskan hade askenasiska judar i regel en tydlig germansk brytning medan sefardiska judar hade ett uttal som var mer likt den klassiska hebreiskan.
Askenasiska och sefardiska judar hade alltså tidigare inte något gemensamt språk samtidigt som det inte heller fanns något socialt eller intellektuellt utbyte mellan dem. Det fanns snarare en bitter rivalitet mellan tyska och ryska judar å ena sidan och judar från Frankrike och Storbritannien å andra sidan. Att väcka liv i hebreiskan var nog mer än nödvändigt för att det judiska folket skulle få ett gemensamt språk och för att staten Israel skulle kunna bildas. Hebreiskan blev därför ett språkligt kitt mellan olika grupper av judar.
Eliezer Ben-Yehuda avled i Jerusalem den 16 december 1922. Det sista ordet han skrev i sin ordbok var det hebreiska ordet för ’ande; själ; vind’, nämligen רוּחַ, ruach.
Peter Lundkvist är adjunkt i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet.
