Gammal svenska på modernt vis

I dag är 1700-talet en populär estrad för många författare. Det märks inte minst på det senaste årets bokflod. Niklas Natt och Dag har i höst fullbordat sin ”Bellman noir”-trilogi med romanen 1795, Klas Östergren hänger sig åt hovstallmästare Adolf Fredrik Munck i Två pistoler, Ernst Brunner porträtterar bildhuggaren Johan Tobias Sergel medan Carina Burman ägnar sig åt adelsdamen Anna Charlotta von Stapelmohr. Populärvetenskapliga skildringar om både Karl XII:s offer och Sofia Magdalenas olyckliga liv hör också till nyheterna.

Det finns inget entydigt svar på varför den här epoken är så inne just nu, även om den gustavianska eran ständigt har varit en kulturell brunn att ösa ur för författare. Möjligen är en förklaring att vi under 1700-talet närmar oss den moderna tiden – en omvälvande brytningstid med världsomspännande förändringar som franska revolutionen, upplysningen och frihetstiden.

– Det gamla var på väg ut. Kanske känner vi att vi lever i en övergångsperiod? Man kan också se det som en flykt, att man söker sig till den vackra som varit, men det gäller förstås inte alla författare, säger Carina Burman.

Under den här tiden kollapsar enväldet i Sverige. 1719 förlorar staten makten över tryckpressarna och vi får debatter, pamfletter och tidningar. Textproduktionen ökar liksom läskunnigheten. Och borgerskapet börjar ge uttryck för sina idéer i det offentliga rummet. Med det följer ett vardagligare språk både i tal och tryck.

– Språket gick från att vara uppstyltat och högtidligt till förenklade meningsbyggnader och ordval, säger Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Milstolparna var många. Den yngre nysvenskan föddes 1732 med Olof von Dalins Then Swänska Argus,som skrevs på ledigare prosa. 1734 fick vi en svensk landslagslag för första gången. Med den upphörde inte bara de grymma medeltida straffen, utan lagspråket förändrades också. Och 1786 inrättade Gustav III Svenska Akademien, med uppgift att bland annat utarbeta en beskrivning av svenskans grammatik och en ordbok.

– Grammatiken är i princip densamma som i dag, men ordföljd, stavning, ordval och böjningar var annorlunda på 1700-talet. Det saknades normer för hur man skrev och talade, så språket utvecklades fritt. Man skrev som man tyckte att det lät. Ett ord kunde stavas på sex olika sätt i ett brev, berättar Henrik Rosenkvist.

Ett verb som skriva kunde till exempel stavas schriffwa, skrifa, skriffva, skriffwa, skrifva och skrifwa. Det sågs då också som finare att använda dekorativa stavningar än att vara konsekvent i sitt språkbruk.

På 1700-talet var de dialektala variationerna så stora att människor från olika landsändar ibland kunde ha svårt att förstå varandra. Svenskan ersatte latin som utbildningsspråk, men influenserna från engelskan och franskan var påtagliga på grund av den internationella handeln och industrialiseringen. Franskan var diplomatins och hovets språk. Det blev helt enkelt trendigt att tala franska, inte bara bland eliten.

– Franskan påverkade inte strukturen i språket men man fick många lånord också. Många ord som i dag har försvunnit som jalousi, ’avundsjuka’, säger Henrik Rosenkvist.

Historiskt författande är därför långtifrån okomplicerat. En del författare, som nestorn Per Anders Fogelström, använde ett modernt språk i sin 1700-tals skildring Vävarnas barn, medan andra undviker problematiken genom att avhålla sig från dialog. I sin självbiografi Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv drar Jan Guillou slutsatsen att författare alltid hamnar i 1930-talssvenska, eftersom mycket av källmaterialet moderniserades för publik i början av 1900-talet.

Drottning Hedvig Elisabeth Charlottas anteckningar på franska om livet vid Gustav III:s hov är ett exempel. Hennes dagböcker gavs ut på svenska först 1902–42, och då delvis i bearbetad form. Dagböckerna var en av Anna Laestadius Larssons huvudkällor i trilogin Barnbruden, Pottungen och Rävhonan.

– Jag valde att jobba med ett rent språk och markörer för att ge en känsla av 1700-tal. Min ambition var att hitta en ton som bjuder på en tidsresa miljömässigt och språkligt även om det är en konstruerad tidsresa. Man kan inte skriva 1700-talsspråk. Det blir oläsligt, säger hon.

Anna Laestadius Larsson har liksom Niklas Natt och Dag tagit intryck av Ernst Brunners historiska roman Fukta din aska. Där skildrar han Carl Michael Bellmans liv och fångar 1700-talsspråket med formuleringar som: ”Vemodsskyn, den som i ungdomen skulle uppstiga över min panna, är jag dock alldeles ensam om liksom läpparnas litet skälmska satyrdrag, vars härkomst förbryllar men nog måste sökas hos min högst personliga egenart.”

– Jag blev helt knäckt efter att ha läst de två första kapitlen. Det han åstadkommit är helt fantastiskt. Det är hög upplösning i hans metaforer av bilder och jag tänkte ”vad har jag att komma med?”, säger Niklas Natt och Dag.

Inspirationskällan till trots – eller kanske just därför – refuserades hans första version av 1793. Han fick bland annat kritik för hur han formulerade sig.

– Språket var för tillkrånglat och arkaiskt, vilket blev väldigt uppenbart i dialogen. Jag skrev om, ersatte det indirekta tilltalet som ”Vill bror ha en sup?” med du, även om direkt tilltal bara användes i nära relationer på den tiden.

Boken skrevs sedan om ytterligare sex gånger innan den gavs ut 2017 och blev en succé. Nyligen kom trilogins sista del, 1795, om palten Cardell som rör sig hemtamt mellan Stockholms malmar och Storkyrkan – kallad Niklas, vilket är lånat från Fredmans epistel 34.

Författaren Hilary Mantel har sagt att ”skriva historiska romaner är som att skriva för felfinnare”. Delar du den åsikten?

– Folk har klagat på enstaka ord, men det är ganska uppenbart att jag inte skriver ett 1700-talsspråk. Min avsikt är att det ska kännas som 1700-tal. Det är en pastisch, en stilhärmning av 1700-talet, kryddad med ord som hör hemma i 1700-talet. Jag följer ingen logik, så man kan säga att min lösning har varit att hitta på ett eget språk.

Gevaldiger, mullrar åstad, talte och spörja är några exempel på Niklas Natt och Dags 1700-talska. Hans research har varit omfattande för att få boken historiskt korrekt.

– Jag trodde att jag skulle vara tvungen att böka in historien i handlingen, men jag lärde mig att källmaterialet är bättre än min fantasi och det gällde språket också – allt fanns där. När man skriver en mening kan man känna att det klingar modernt. Det gäller speciellt fula ord. Men kuk, exempelvis, fanns redan på 1500-talet.

En av 1700-talets bästa talspråkskällor är Bellman, och han använde sig av både kåt och fylleri, så Niklas Natt och Dag tvekade inte att använda ordet fyllo redan på första sidan i 1793.

– Bellman har varit en krycka att luta sig mot, konstaterar han, som nu är tacksam över det Bellmanintresse som började med en epistel i Arne Anka-tappning redan i tonåren.

Metaforerna har emellanåt gett huvudbry när han har skapat en bildväv som ska spänna mellan tankebanor från två olika sekler: ”Erik Tre Rosor må ha tänt, men det var vi som sträckte honom stickan. Tycho Ceton som stöpte ljuset”, ”de gamla, som strax börjar gå i barndom i sin försummelse”, ”Dina björnar är dig i hälarna, alla skulder har förfallit, och ådrans blod det enda mynt som duger till betalning.”

– Liknelsen ska inte vara en kliché. Den ska vara vacker och den måste passa in i stilen och tiden utan att vara för främmande för läsaren. Men det är svårt att värpa guldägg. Ibland får man lämna en blank yta och återkomma.

Mörkrets och misärens Stockholm är scen i Niklas böcker, men 1794 utspelar sig även i den franskinfluerade svensk-kolonin Barthélemy. Franska uttryck och ord lyser trots det med sin frånvaro.

– Jag är inte speciellt förtjust i inslag av främmande språk i dialog. Man förlorar mer än man vinner. Alla förstår inte vad man skriver och då måste man säga allt en gång till. Jag tycker inte heller att franskan hör hemma i den språkdräkt jag valt.

Desto mer franska finns i författaren Carina Burmans bok God natt madame som utspelar sig i Gustav III:s hovmiljö. Hon arbetar med franskinfluerade markörer som ”fotshöga coiffurer”, ”föga spår av embonpoint anades under västen”, ”enchanté”, ”den sommaren bar man sin klänning à la polonaise”, ”han grep mig om derrièren”, ”ingen hade något ont att säga om min conduite” och ”jag har begynt travaillera”.

Hur arbetar du för att hitta den språkliga formen?

– Jag gillar etymologier. Jag tänker mycket på ord, leker med språket och letar ord. Ibland när jag skriver kommer jag på ett jättebra ord, men använder jag det på nytt två sidor senare fungerar det inte. Man kan inte strössla med ovanliga ord. Det händer också att jag hittar på ord, som hämthora, inspirerat av hämtpizza.

Vilken roll spelar språket för att skapa en illusion av 1700-talet?

– Det är viktigt. Ett modernt språk skulle inte ge en illusion. Man kommer närmare tiden om det låter som 1700-talet, så jag stjäl glatt från 1700-talet men också andra epoker. Problemet i historiska skildringar är att man försöker få in ett ålderdomligt språk i dialogen. Folk pratade modernare än de skrev.

En doktorsavhandling om skalden Johan Henric Kellgren var porten till 1700-talet för Carina Burman. Den resulterade också i den historiska romanen Min salig bror Jean Hendrich och senare bland annat en stor Bellmanbiografi.

– Jag skulle vara förvånad om någon slog mig på fingrarna om 1700-talet. Det är både roligt och intressant att skriva om den perioden. Det ger ytterligare ett skikt att leka med, men det ger också en distans till vår egen tid.

Charlotta Rönn är frilansjournalist.