Gammal svenska är modern i Norrland

Hanna Marklund föddes i Åliden utanför Skellefteå. Det hörs tydligt när hon kommenterar fotboll i tv:

”Ja känn mig helt tagen.”
”Dä man fastna för ä moralen å jobbet Sverige lägg ner.”
”Dä gå upp å ner.”
”Ja tro att Hammarby behöv sätta försvarsspelet.”

Verbformerna som Hanna Marklund använder är typiska för norrländska dialekter. Jag är medveten om att den svepande benämningen norrländska riskerar att väcka ont blod; i Norrland ryms ju stor variation. Men eftersom jag här tänker beskriva ett antal vitt spridda grammatiska drag i de norrländska landskapen, må det kanske vara mig förlåtet att jag ibland talar om norrländska som en enhet.

Hanna Marklund använder korta presensformer av verben: känn i stället för känner, fastna i stället för fastnar, lägg i stället för lägger och så vidare. De här formerna är för många symboliska för norrländskans korthuggenhet. Men det finns en mer grammatisk förklaring till det här draget. Hanna Marklunds Sverige lägg ner skulle nämligen kunna vara ett spår av fornsvenskans gamla jag-form av verbet lägga – det vill säga lägga böjt i första person singular – medan standardsvenskans Sverige lägger ner kommer från en böjning i tredje person singular.

En tänkbar ledtråd till varför det här draget finns i norrländskan hittar vi i dagens isländska, ett språk som har bevarat många grammatiska egenskaper som svenskan har förlorat. I isländskan hittar vi än i dag samma mönster för verbböjning som fanns i fornsvenskan. I isländskan heter det ég legg, ’jag lägger’, och hann/hún leggur, ’han/hon lägger’. Norrländskan har alltså bevarat den ursprungliga formen i första person – ja lägg – och den används genomgående: du lägg, han/hon lägg och så vidare. Standardsvenskan är däremot trogen fornspråket i tredje person – han/hon lägger. Och där är det den formen som används genomgående: jag lägger, du lägger och så vidare.

Ingemar Stenmark sa en gång De ä bar å åk när han fick frågan om vad som låg bakom hans framgångar i skidbackarna. Verbets grundform, infinitiv, är i norrländskan ofta en vokal kortare än i standardsvenskan – åk i stället för åka. Ingemar Stenmark använder alltså infinitivformen åk.

Men på den här punkten är norrländskan inte enhetlig. Olika regler har gällt i olika norrländska dialekter, så vissa mål har alltid strukit slutvokalen: (Ja ska) skriv/hinn/kast/far. I andra dialekter har det berott på hur det har sett ut i fornsvenskan: vokal- och konsonantlängd där har påverkat hur resultatet har blivit. I sådana dialekter kan det heta skriv, hinn och kast men fara.

När Ingemar Stenmark säger åk i stället för åka är det exempel på apokope. Ordet apokope betyder ’bortfall av ljud eller stavelse i ordslut’. Varför det här fenomenet finns just i norrländska är svårt att svara på. Förmodligen är det en slump. Men tydligen kan man avvara -a i åka utan att det går ut över förståelsen. Därför sparar talaren lite ansträngning genom att stryka eller försvaga uttalet av den sista vokalen i åka.

Exemplet De ä bar å åk visar dessutom att vi i svenskt talspråk, från norr till söder, ofta hoppar över någon eller några bokstäver i slutet av ord. Det är ju inte bara i norrländska dialekter som artikeln det blir de, verbet är blir ä, adverbet bara blir bar och infinitivmärket att blir å.

Samma fenomen hittar vi exempelvis i danskan. I modernt danskt uttal stryker – apokoperar – man ofta slutvokalen helt: kast i stället för kaste och far i stället för fare.

Tendensen i norrländskan är dock att apokope är på väg ut. I stället pågår en övergång till standardsvenskans längre former. Om en arvtagare till Ingemar Stenmark skulle födas i hans hemort Tärnaby i dag är det troligt att hen i stället skulle säga De ä bar å åka.

En annan typisk norrlandism möter vi i meningar som dom ä trött, ni vart tråki, älgarna va stor och bakfull ä vi på söndagar. Det här är ett av de mest kända dragen i de norrländska dialekterna. Men innan vi fördjupar oss i det behöver vi damma av skolgrammatiken en aning. Vi behöver dra oss till minnes vad subjekt, numerus, kongruens och predikativ är för något.

Subjekt är det som utför handlingen i en sats. I hästen äter morötter är hästen subjekt.

Numerus har vi två av i svenskan, singular och plural. De används för att markera antal. Hästen är singular medan morötter är plural.

Kongruens innebär till exempel att adjektiv böjs efter sitt huvudord i en fras: en fin häst men fina hästar, där valet mellan fin och fina bestäms av formen på häst. Här är det ingen skillnad mellan norrländskan och standardsvenskan.

Predikativ kan även kallas predikatsfyllnad. Lite förenklat är predikativ det som kommer i samband med verb som vara, bliva, heta och kallas och anger en egenskap hos subjektet. Vid dessa verb saknar norrländskan numeruskongruens: ja blev trött och dom blev trött. Men i standardsvenskan bestäms adjektivets form av subjektets numerus: jag blev trött och dom blev trötta. I norrländskan används dessutom gärna en form av det bibliskt klingande varda i stället för bliva: ja vart trött och dom vart trött.

Vårt avslutande drag tycks vara på utdöende, men det får komma med på sina litterära meriter.

Den som läser Torgny Lindgrens romaner – mina exempel kommer från Hummelhonung – har nog mött denna grammatiska finess:

Om du skulle ta och laga maten åt mig.
Men sötsakerna äter jag icke.
Varför får jag aldrig fläsket och korngrynen och kålroten?

Vid första anblicken framstår det här kanske inte som särskilt speciellt. Samtliga meningar fungerar utmärkt även på standardsvenska. Men det som skiljer är sammanhanget. I dialekter från Götaland och Svealand är det betydligt vanligare att matvarorna redan har nämnts, eller åtminstone är förväntade eller kända, för att de ska kunna få bestämd form. Men sötsakerna äter jag icke tolkas alltså i göta- och sveamål oftare som att det rör sig om vissa speciella sötsaker, som är bekanta sedan tidigare – men i norrländskan kan det röra sig om sötsaker generellt.

I norrländskan kan bestämd form till och med vara obligatorisk. Det kan alltså, hos de talare som följer samma grammatik som Torgny Lindgren, aldrig bara heta Vi åt gröt. Det måste heta Vi åt gröten.

För att det ska bli riktigt tydligt att detta är ett drag som inte stämmer ihop med standardsvenskan, tar vi två exempel till från Torgny Lindgrens litterära värld: ”hon luktade alltid tvålen” och ”det var dagsljuset ur brunnsöppningen även nattetid”. De flesta som är födda och uppvuxna söder om Dalälven håller nog med om att de aldrig skulle säga så själva, oavsett sammanhang.

Den här speciella användningen av bestämd form kallas partitiv. Partitiv markerar att det rör sig om en viss mängd av något. Om vi tänker oss att vi står i en handelsbod och frågar efter socker och peppar är vi sannolikt inte ute efter all världens socker och peppar. I stället vill vi troligtvis ha en lagom mängd. I en handelsbod där det talas standardsvenska kan ett sådant önskemål låta så här:

Jag skulle vilja ha socker och peppar.

En sådan önskan följs sannolikt av en fråga om ungefär hur mycket socker och peppar vi vill ha.

På norrländska skulle samma önskemål kunna formuleras så här:

Ja sku vilja ha sockre å pepparn.

Den som inte är införstådd med norrländskans partitiv kan alltså tro att den bestämda formen, sockre respektive pepparn, betyder att vi vill ha allt som finns i butiken. Men partitiv signalerar att det gott och väl räcker med en viss mängd.

När vi talar om svenska dialekter tänker många kanske i första hand på uttalsskillnader. Men de norrländska målen har alltså en egen grammatik. Den är inte korthuggen eller konstig – utan bara lite eljest.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.