Fucking svenska!
På 1990-talet ritade den danske serietecknaren Torben Osted en stripp som föreställde en pojke som glatt och leende vandrar genom sitt hus. Ruta efter ruta, utbrister han ”Fuck! Shit!”. I den fjärde och sista rutan konstaterar han entusiastiskt: ”Svenska är faktiskt inte så svårt …!”
Strippen kan ursprungligen mycket väl ha skrivits på, och om, danska, men den sammanfattade redan då den obevekliga utvecklingen av modern svenska. Det svenska ordförrådet förökar sig dagligen med bland annat ord från engelska, men få lånord har i Sverige fått ett lika stort genomslag som just fuck och shit – ord som i engelskspråkiga länder som USA är tabubelagda.
I en banbrytande studie visade den amerikanske psykologiprofessorn Timothy Jay att svordomar är en mycket kontroversiell och stötande sedvana. Deltagarna i hans undersökningar på 1980- och 1990-talen kunde till och med ranka vissa svordomar som mer kränkande än andra stötande beteenden. Till exempel bedömdes det som mer stötande att höra ordet motherfucker än att bevittna analsex. Att höra svordomar rankades överlag som bland det mest förfärliga man kunde råka ut för.
I mina egna undersökningar av amerikaners språkbruk har deltagarna haft vitt skilda uppfattningar om svordomar. En del människor uttalar sig kategoriskt mot all användning av dem, medan andra har en rätt tolerant inställning. De olika inställningarna till svordomar kan orsaka språkliga och moraliska konflikter. Vissa studiedeltagare uttryckte uppskattning för lärare som använde grova ord under lektioner. Detta tolkades som ett sätt att försöka skapa en familjär och avslappnad stämning. Andra deltagare ansåg att svordomar inte hörde hemma inom utbildningen och kände sig kränkta. Bruket av den här typen av uttryck kan alltså skapa konflikter på grund av olika inställningar till ”rätten” att få svära.
Men även bland de mer språkligt vidsynta handlar användningen av fuck, shit och andra grova ord främst om lämpliga sociala förutsättningar. De tillfrågade hänvisade alla till mer eller mindre tydliga regler gällande sin egen och andras användning av orden. Detta outtalade regelverk innebär bland annat att ”fula ord” lämpar sig bäst för privat kommunikation, att de helst bara får förekomma mellan vänner eller jämställda bekanta, att kvinnor – och i synnerhet barn – varken ska använda eller exponeras för svordomar.
Än i dag råder i USA alltså en viss konservatism och försiktighet gentemot svordomar, framför allt i offentligt bruk. Eftersom det finns skiftande åsikter om svordomar är det bäst att ta det säkra före det osäkra, och undvika att svära i offentliga miljöer. I alla fall om man inte vill väcka anstöt hos känsliga åhörare. Bara under de senaste åren har flera fall av användningen av fuck uppmärksammats i amerikanska medier. U2-sångaren Bono, före detta vice presidenten Dick Cheney och skådespelaren Christian Bale har alla det gemensamt att de under 00-talet har orsakat mediestormar på grund av att de har sagt fuck offentligt. Kontroversen ligger i den ideologiska kampen mellan dem som finner ett sådant språkbruk helt oacceptabelt, oavsett sammanhang, och som helst vill förbjuda svordomar, och dem som har en mer nyanserad inställning till svordomar, och bedömer bruket efter omständigheterna.
Det är således kontroversiellt och mycket socialt komplicerat att använda svordomar i USA. Men det offentliga bruket av fuck, shit och andra engelska svordomar i Sverige tyder på ordens förminskade potential att väcka anstöt, just på svenska. Svenskarna behärskar till fullo konsten att utnyttja sin medvetenhet om att orden kan väcka anstöt samtidigt som de själva inte upplever dessa som kränkande. Det i särklass bästa och mest sensationella exemplet på detta är Lukas Moodyssons film Fucking Åmål från 1998. När Alexandra Dahlströms rollfigur Elin beklagande frågar varför hon måste bo i ”fucking jävla kuk-Åmål”, fick repliken en självklar plats i Sveriges popkulturella historia. Att filmen betitlades Fucking Åmål i stället för, till exempel, Jävla Åmål eller Kuk-Åmål, var inget mindre än genialt. Titeln fångar inte bara ångesten över ett olyckligt liv i Småstads-Sverige, utan också den starka kontrasten mellan småstaden och den tuffa, främmande världen bortom den, symboliserad av engelskan.
Framgången för Fucking Åmål som slagkraftig språkblandning kan också skönjas i en rad efterliknande boktitlar: Stig Björkmans Fucking film – den nya svenska filmen, Göran Greiders Fucking Sverige – en modern Dalaresa och Lena Ackebos Fucking Sofo. Att använda dessa titlar vore näst intill omöjligt i engelskspråkiga länder. Fucking Åmål fick den avgjort mesigare engelska titeln Show me love i USA.
Detta drar uppmärksamhet till Sverige som ett slags undantag för språkliga konventioner vad gäller engelska svordomar. Medan fuck, shit och dylikt förekommer flitigt i till exempel engelskspråkiga filmer, en del tv-serier och till och med viss vardaglig kommunikation, är det ändå sällan som svordomar förekommer i skrift i medierna. Däremot träffar man regelbundet på engelska svordomar i svenska medier. Till de många exemplen på svordomar i titlar hör Jens Lapidus bästsäljare Aldrig fucka upp, TV4:s program Yippe ki-yay motherfucker och P3:s Sanning eller bullshit.
Ytterligare exempel på engelska svordomar i svenska medier kan med fördel hittas i tidningar. Cina Rönns artikel om en 14-årig flicka från just Åmål, som vunnit ett designpris i en amerikansk tävling, hade rubriken ”Fucking bra, Viktoria!”. I Hanna Fahls bevakning av Eurovision song contest för Dagens Nyheter under de senaste åren har en och annan svordom förekommit, som när hon beskrev arenan i Düsseldorf som ”gi-fucking-gantisk”, programledaren Gina Dirawi som ”fucking fantastisk” och påstod att Danny Saucedo blev ”fucking bestulen” på segern. I förra årets DN-recension av Mats Strandbergs och Sarah Bergmark Elfgrens Cirkeln konstaterade Jonas Thente att han blev ”fullständigt fucking knockad” av läsningen. Enkla sökningar i tidningsarkiv ger fler exempel.
Den frekventa förekomsten av engelska svordomar i svenska medier tyder dels på en ökande tendens bland svenskar att använda engelska svordomar, dels på den skenbara oförmågan som engelska svordomar har att väcka anstöt hos svenskar. Förekomsten av engelska svordomar i offentliga medier både avdramatiserar orden och sanktionerar deras användning i andra sammanhang och miljöer. På det viset är engelska svordomar på god väg att utgöra en självklar del av det svenska språket.
Som lånord kan engelska svordomar emellanåt förväntas gå igenom en egen utveckling i svenskan. Hos lånord generellt är det främst stavning och uttal som förändras, men lånorden brukar också anpassas till den inhemska morfologin – ordbildnings- och böjningsprinciperna – samt till grammatik och ljudstruktur i det inlånande språket. Dessutom kan lånordens betydelser förändras, på grund av nya associationer eller genom användning i nya sammanhang.
Utvecklingen av ordet fuck i svenska illustrerar några av dessa processer. Titeln Aldrig fucka upp visar hur fuck enkelt anpassas till svenskans grammatik och morfologiska system genom att verbändelsen -a läggs till ordet. Det svenska uttalet av fuck kännetecknas av en annan vokalkvalitet än till exempel det amerikanska uttalet. Det liknar uttalet av svenska fack. Detta uttal speglas av den allt vanligare, alternativa stavningen av fuck och fucking som fakk och fakking, som i en krogrecension i tidningen Stockholm City där Emil Arvidson undrade: ”Vem vare som fakking kryddade?” Bruket av fucking, eller fakking, som adjektiv (fucking Åmål), men framför allt som adverb (fakking kryddade) visar hur inte bara ord, utan också satsstrukturer, är till låns. Att fråga Vem var det som jävla kryddade? vore nog inte alls lika naturligt och acceptabelt.
Allt detta är bevis på att engelska svordomar håller på att försvenskas. Vad som blir den fullständiga effekten av denna utveckling återstår att se. Det är klart att svenskar har ett allmänt mer avslappnat förhållande till engelska svordomar, jämfört med de flesta som har engelska som modersmål.
Svenskarna är dock långt ifrån ensamma om att ha tagit till sig de mest välkända av alla engelska ord. Snart kanske inget språk är särskilt svårt – så länge man kan säga fuck och shit.
