Första sumeriska språksnobben

En gång, säger en mycket gammal berättelse, reste en man till staden Isin i Mesopotamien (dagens Irak). Mannen hette Ninurta-sagentarbi-zaemen, och han hade blivit biten av en orm. När han kommit fram fick han hjälp: en präst och läkare vid namn Amel-Ba’u reciterade en besvärjelse, och vår hjälte blev frisk som en nötkärna.

För detta blev patienten mycket tacksam, och han utlovade stora belöningar i form av öl och annat som tack. Han sade åt Amel-Ba’u att komma till staden Nippur (där patienten bodde), där han skulle få motta sina gåvor. Amel-Ba’u bad om en vägbeskrivning, vilket han också fick. När han kommit fram till Nippur skulle han ta vägen via Tillazida-gatan, tills hans träffade en kvinna vid namn Nin-lugal-abzu, som skulle visa vägen.

Amel-Ba’u kunde naturligtvis inte motstå erbjudandet, och han hade ju gjort en god insats. Glad i hågen gav han sig iväg och följde väg­beskrivningen till punkt och pricka tills han hittade kvinnan som han sökte.

”Nin-lugal-abzu?” frågade prästen.
Kvinnan såg upp och svarade: ”Anni, lugalmu!”
Amel-Ba’u förstod ingenting. Han stirrade på henne:
”Varför förbannar du mig?”
”Varför skulle jag förbanna dig?” sade hon. ”Jag sa: ’Ja, min herre.’”
Någonting var uppenbarligen inte som det skulle, men Amel-Ba’u fortsatte:
”Jag undrar om du skulle kunna visa mig vägen till Ninurta-sagentarbi-zaemens hus?”
”Namtushmen”, svarade kvinnan.
”Varför förbannar du mig?” frågade Amel-Ba’u åter. Han förstod fortfarande inte.
”Varför skulle jag förbanna dig?” upprepade hon. ”Jag sa: ’Han är inte hemma.’”
”Vart har han gått?”
”Edingirbi Shuzianna sizkur gabari munbala.”
”Varför förbannar du mig?”
”Varför skulle jag förbanna dig? Jag sa: ’Han ger ett offer i templet till sin gud Shuzianna.’”

Amel-Ba’u fick antagligen aldrig sitt öl.

Denna sannolikt helt fiktiva berättelse är skriven med kilskrift på akkadiska, det allmänna språket i Mesopotamien mellan 2000 och 500 f.Kr. Liksom andra kilskriftstexter är den skriven på lera, och den är ett mycket tidigt exempel på ett fenomen som skulle bli vanligt genom historien, nämligen språksnobbism.

Bakgrunden till berättelsen är ett litet stycke sociolingvistisk historia. Akkadiskan var det språk som mer än något annat var det kulturbärande i det antika Mesopotamien; på detta språk skrevs berömda texter som Gilgamesh-eposet och det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Akkadiskan var modersmålet för assyrierna och babylonierna, och det var det språk på vilket de allra flesta kilskriftstexter skrevs.

Men det var inte det första. Kilskriften uppfanns under andra hälften av 3000-talet f.Kr. av ett helt annat folk, som talade ett helt annat språk. Detta folk var sumererna, och deras språk, sumeriskan, var det språk för vilket kilskriften skapades och troligen det första skrivna språket över huvud taget. Sumererna bodde i södra delen av Mesopotamien, och de var tvåflodslandets första kulturfolk. Under 2000-talet f.Kr. fick de dock sällskap av människor som talade akkadiska, ett semitiskt språk (och alltså släkt med arabiska och hebreiska). De akkadisktalande trängde in i Mesopotamien, och deras språk tog större och större plats. Akkaderna lärde sig skriva av sumererna, och de skrev mer och mer på sitt eget modersmål.

Detta gick så långt att sumeriskan dog ut som talspråk (troligen kring 2000 f.Kr.). Akkadiskan hade tagit över som flodkulturernas modersmål. Men det betydde inte att sumeriskan försvann i glömskan. Den blev ett lärt språk, ett slags Mesopotamiens latin, som studerades av skrivarlärlingar och alla som ville tillhöra den tidens intelligentia.

Sumeriskan blev det bildade språket, det man måste behärska om man var lärd. Man studerade det när man lärde sig skriva kilskrift (vilket mycket få kunde), man reciterade det och man skrev det. Den berättelse som ovan fritt återgivits är en god illustration av denna högstatusroll: Amel-Ba’u är präst, en bildad man, så man borde kunna utgå från att han behärskade sumeriska. Det är därför kvinnan Nin-lugal-abzu tilltalar honom med så konstiga ord: hon talar det lärda språket.

Orden anni lugalmu är alltså sumeriska. Men Amel-Ba’u lever inte riktigt upp till den standard som man kunde förvänta sig. Han förstår inte vad kvinnan säger och får för sig att hon uttalar förbannelser över honom. Kanske hade han bara hört sumeriska i just religiösa och magiska sammanhang och tyckte att det lät som något slags hokuspokus.

Här ser vi alltså hur språket fungerar som social markör: att tillhöra den bildade prästklassen medförde privilegier, men det krävde också vissa kunskaper. Liksom det ibland har varit mycket viktigt att kunna tala engelska med Eton-dialekt, var sumeriskan ett tecken på att man var bildad och kunnig, och det är just här som Amel-Ba’u fallerar. Han har inte de språkkunskaper som hans status borde medföra, och därför framstår han också som en fåne i denna uppenbart humoristiskt menade text.

Sumeriskan var inget lätt språk. Det var inte alls släkt med akkadiskan, och dess grammatik fungerade på helt annat sätt. Verben böjdes med långa kedjor av invecklade prefix, vilkas användning forskningen än i dag inte riktigt har klart för sig. Så man kan förstå att berättelsens huvudperson inte hade det helt lätt. Som kulturspråk gav sumeriskan många lånord till akkadiskan, bland annat ordet för skrivare eller lärd, dub-sar, och i något enstaka fall har sumeriska ord fortplantat sig ända in i nutiden. Så kommer troligen det engelska ordet abyss ursprungligen av sumeriskans abzu (ett ord för det stora sötvattensdjupet under marken). Först lånade akkadiskan in det som apsû, varefter grekerna tog över det som abyssos, vilket blev latinets abyssus, som i sin tur lånades in i engelskan.

Men trots alla sina svårigheter var det alltså ett språk som man skulle behärska om man ville verka bildad i Mesopotamien. Det gällde att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på sumeriska.
Och hur det gick med Amel-Ba’u? Lertavlan slutar med en kommentar om att eleverna borde driva ut en sådan drummel genom stadsporten. Språksnobbism har sin charm.

Ola Wikander är författare, religionsvetare och översättare. Förra året gav han ut boken I döda språks sällskap.