Fler avhopp med utbildning på engelska

Lär sig svenska studen­ter i högskolan bättre om undervisningen är på svenska än om den är på engelska?
Många tycker nog att frågan har ett självklart svar. Den som har svenska som första­språk borde väl rimligen få ut mer av undervisningen om den är på svenska? Fast å andra sidan är väl dagens unga vuxna lika bra, eller nästan lika bra, på engelska som svenska, och då har väl undervisningsspråket ingen betydelse?
 Forskningen har hittills inte kunnat ge något entydigt svar på frågan om undervisningsspråkets ­konsekvenser för studieprestationen. Forskningsstudier som har gjorts har kunnat ifrågasättas på grund av att för få studenter ingått eller på grund av att andra variabler än undervisningsspråket inte har gått att utesluta, till exempel att olika lärare har undervisat kursen på det lokala språket eller på engelska, eller att det visser­ligen varit samma lärare men att läraren behärskat det ena språket bättre än det andra. Nästan inga studier har använt sig av slumpmässigt urval eller indelning av forskningsdeltagarna.
För några år sedan uppenbarades en möjlighet för oss att göra en studie som tog hänsyn till många av de brister som präglat tidigare forskning och därför kunde kasta nytt ljus över frågan om undervisningsspråkets betydelse.

Utgångspunkten för den här forskningen var en frivillig förberedande digital kurs i programmering på Kungliga tekniska högskolan, KTH. Alla som sökt en utbildning på grundnivå med matematik som förkunskapskrav på ­något svenskt universitet bjöds in till kursen, och även om kursen var frivillig förväntades intresset bli stort. Kursutformningen byggde på en liknande förberedande kurs i programmering som utvecklats vid Stanforduniversitetet i Kali­fornien, USA. I materialet ingick både en digital lärobok, exempel och utvärderings­frågor i kursens olika moduler. Vi översatte hela materialet till svenska och gjorde bara några små kulturella anpassningar i bägge kursversionerna, som att byta ut bilder i några av moduluppgifterna. På så vis hade vi tillgång till en engelsk­språkig och en ­svenskspråkig version av kursen, där allting var exakt likadant i de två ­versionerna av kursen – förutom undervisnings­språket. Bägge kurserna var att betrakta som distanskurser utan lärarkontakt – ett slags MOOC, massive open online course. På det här sättet kunde vi utesluta variabeln lärare, som annars hade kunnat göra att resultaten från studien kunnat ifrågasättas.

I forskningsstudier vill man undvika bias, alltså något slags partiskhet som skulle kunna göra att ­grupperna inte är jämförbara. I tilldelningen av ­studenter i de två versionerna av kursen fick vi alltså inte ta hänsyn till om studenterna föredrog undervisning på svenska eller engelska, eller till ­studenternas bakgrund (kön, ålder etcetera). Sam­tidigt ville vi inte tvinga någon student med dåliga kunskaper i engelska att ta den engelska kursen. Lika lite ville vi tvinga någon student med dåliga kunskaper i svenska att ta den svenska kursen. Vi lät därför varje student skatta sin språkliga förmåga på såväl svenska som engelska före kurstilldelningen, och den som inte var tillräckligt bra på det ena ­språket blev direkt inplacerad i den andra kursen och ute­sluten ur studien. 
Alla återstående studenter delades helt slumpmässigt in i antingen den engelsk­språkiga eller den svenskspråkiga versionen av kursen. Dessutom fick varje student ge sin tillåtelse till att vara med i forskningsstudien (och den som inte gjorde det uteslöts från analysen). Vi lovade också att den som ville när som helst skulle kunna byta till den ­andra versionen av kursen (och då bli utesluten ur ­studien), något som mindre än 10 procent av studenterna ­valde att göra. Efter detta hade vi 1 134 studenter i den ­svenska kursen och 1 129 studenter i den engelska kursen.
Vissa studenter gick igenom kursen och svarade rätt på alla 42 testfrågorna, medan andra bara genomförde en del av kursen och besvarade ett mindre antal frågor. Det fanns också en grupp studenter som påbörjade kursen men som inte besvarade en enda kontrollfråga; dessa studenter kallar vi avhoppare.
 
Analysen av kursen skedde i flera steg. Först undersökte vi hur många av de 42 frågorna som hade besvarats rätt av studenterna i den svenskspråkiga respektive engelskspråkiga versionen av kursen. I den svenska kursen besvarades i genomsnitt 7,24 frågor rätt och i den engelska kursen i genomsnitt 4,18 ­frågor rätt. Det är en stor skillnad (73 procent fler rätta svar i den svenska kursen), men för att kunna säga att skillnaden är signifikant, det vill säga inte bara beror på slumpen, behöver man göra ett så ­kallat signifikanstest. Detta test (i det här fallet Wilcoxons rangsummetest) visade att sannolikheten för att den uppmätta skillnaden mellan grupperna skulle ha uppstått av slumpen är mindre än 0,01 procent.
Vi ville också se om andelen avhoppare skilde sig åt mellan kurserna. Andelen avhopp var stor i bägge kurserna. Detta är i sig inte förvånande; avhopp är speciellt vanliga på frivilliga kurser där examinationen inte spelar någon roll.
Den svenskspråkiga versionen av kursen hade 57 procent avhoppare och den engelskspråkiga 71 procent; betydligt fler studenter valde alltså att inte slutföra kursen när engelska var undervisningsspråk. Att denna skillnad skulle bero på slumpen är ännu mindre sannolikt, närmare bestämt mindre än 0,001 procent.

Hur gick det då för studenterna som inte hoppade av? Även om man bortser från avhopparna, som ju var betydligt fler i den engelskspråkiga kursen, var det en statistiskt signifikant skillnad när de båda gruppernas prestationer jämfördes: i den svenskspråkiga kursen var medelresultatet 16,9 bland de aktiva studenterna, och i den engelskspråkiga kursen var resultatet 14,3.
Oavsett om utgångspunkten är alla studenter som påbörjade kursen eller bara de studenter som var ­aktiva är resultatet alltså detsamma: studenterna presterade bättre i den version av kursen­ där undervisningen och examinationen var på svenska än i den engelskspråkiga motsvarigheten. En intressant observation i sammanhanget är också att detta gäller även när studenterna själva uppgav att de var tillräckligt bra på språket för att kunna följa undervisningen på såväl svenska som engelska. 
Ska de här resultaten tas som inteckning för att all undervisning på svenska högskolor och universitet därför bör ges på svenska? Nja, om studenternas prestation är det enda målet så tyder vår studie på att svenska fungerar bättre än engelska, men det är viktigt att komma ihåg att lärandemiljön i den ­studerade kursen var lite spe­ci­ell (en digital, lärarlös kurs med frivillig examination), ­vilket också är ett slags begränsning i den här forskningen.

Men det finns många andra skäl att erbjuda undervisning på engelska, till exempel för att förbereda studenterna på arbete i utlandet eller i internationella projektgrupper, för att också kunna ha internationella studenter på samma kurser, för att lärare som inte kan svenska ska kunna undervisa med mera. Därför behöver varje svenskt lärosäte väga skälen mot varandra och ta ställning till när kurser ska ges på svenska och när kurser ska ges på engelska. Lämpligen kan detta förklaras i en språkpolicy för lärosätet, och den här forskningen kan vara ett viktigt bidrag i sådana policydiskussioner.
Det huvudsakliga ­resul­tatet i den här studien – att svenska som undervisningsspråk under vissa omständigheter leder till bättre lärande än när engelska används – ska också ses i ljuset av annan forskning och den är, som vi antydde inledningsvis, inte entydig vad gäller resultaten.
Men den samlade bilden som framträder när olika forskningsresultat utvärderas och jämförs antyder ändå att den myckna användningen av engelska inom högre utbildning kan hämma kvaliteten på lärandet. En både bredare och djupare diskussion behövs om hur svenska lärosäten kan stötta de studenter (och lärare) som upplever att engelska skapar svårigheter.
 
Viggo Kann är professor i data­logi vid KTH och ordförande i KTH:s språkkommitté.
Olle Bälter är lektor i datalogi vid KTH.
Hans Malmström är biträdande professor i vetenskapens kommunikation och lärande vid Chalmers tekniska högskola.