Fejden som födde ett facit

Det var en brandfackla i en stavningsstrid. Ändå var det på samma sätt kompro­missen som blev en riks­likare. En föreslagen ”gyllene medelväg” skrev Södermanlands Läns Tidning. Västernorrlands Alle­handa hoppades på ”upp­lysning och wägledning för det ojämförligt stora flertal bland wåra landsmän, som under de stridiga meningarna för dagen önska ett rättesnöre”. Nya Dagligt Allehanda drömde om ett slut på stavningsfejder ”då det deri upptagna stafsättet icke allenast så nära sluter sig till det på senare tider vanliga, att den stora allmänheten kan följa det, utan äfven stöder sig på en sådan auktoritet, att flertalet vill underordna sig detsamma”.

Året var 1874 och den första upplagan av Ordlista öfver Svenska Språket – som i dag kallas Svenska Akademiens ordlista, SAOL – hade nyligen utkommit. Alla var inte entusiastiska. En sötsur recension i Aftonbladet beklagade alla ord som saknades och allt som föreföll inkonsekvent. Åtminstone när det gällde ”uppgifterna om ordens kön och böjning” var verket ”synnerligen pålitligt”. Men att det nu fanns en ordbok som gjorde anspråk på att utgöra facit för stavning och böjning skapade debatt.

”Vore det lämpligt att lägga svenska akademiens ordlista till grund för modersmålets rättstafning?” ­und­rade Lärare­sällskapet i ­Göte­borg i en mötesinbjudan. I riks­­dagen argumenterade ledamoten Peter von Möller för att denna brand­­fackla skulle bli ”på­bjuden” norm för rätt­skriv­ningen i skolan. Även han betraktade ordlistan som en möjlig slut­punkt på stav­nings­­fejden – inte minst eftersom det inte skulle vara upp till ”litte­­ra­törer” att ändra etablerade skriv­­sätt som fram­stående författare utmejslat.

Debatten var i sin tur en konsekvens av att det fanns ett behov av enhetlig stavning och böjning.

– Det ligger i tiden. Skol­systemet har byggts ut och folk­skolan har införts. När barnen ska lära sig skriva behöver skolan lära ut vad som är rätt. Olika skolor behöver också lära ut samma normer, säger Anna Helga Hannes­dóttir, professor emeritus i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

150 år senare har SAOL blivit ett rätte­snöre. Den an­vänds i skolan, på myndigheter och av redaktioner. I olika typer av ordspel funge­­rar den som facit. Och i diskussioner om hur ord ska stavas och böjas eller om ett visst ord är etablerat åberopas den ständigt som auktoritet.

– Akademien vill ju gärna ta hand om språket i möjligaste mån. Där är vi lika angelägna som någonsin, säger Mats Malm, Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Nu arbetar redaktionen – som består av ett tiotal språk­vetare och språk­teknologer vid Göte­borgs uni­ver­sitet – med den femtonde upp­lagan. Den väntas utkomma i slutet av 2025.

– Det är jätteroligt med den här långa traditionen. Den har varit ganska fast men ändå föränderlig, säger Louise ­Holmer, huvudredaktör för den kommande upplagan.

Eftersom ordlistan ofta får fungera som facit för stavning och böjning ligger det mycket arbete bakom olika rekom­men­­da­tioner och vägval.

– Det är ansvarstyngt eftersom den har så stort genomslag, säger Emma Sköldberg, en av redaktörerna för SAOL.

När språk­vetare började ta hjälp av datorer och textdatabaser var Sture Allén – språkforskare vid Göteborgs universitet som även skulle ta plats i Akademien – en pion­jär. Nya metoder gav nya ­möjlig­­­­heter som var avgörande för Aka­de­­miens beslut att låta forskare på uni­versitetet ta över an­svaret för utarbetandet av SAOL.

– Många vet inte att den görs i Göteborg. Föreställningen är att det är akademiledamöterna som på samma sätt som på 1700-talet sitter och skriver på ordböckerna och orden, säger Louise Holmer.

Mellan upplagorna arbetar redaktörerna med andra ord­böcker, egen forskning och undervisning. Men det är sällan så allmänheten tror att det går till.

– Tanken är att man sitter som i ett kontrollrum i ett kärn­kraf­t­verk, håller koll på språket och får upp varningslampor: ”Oj, här var ett ord som har förändrats.” Det finns en föreställning om att man borde ha koll på precis allting som på något sätt händer med alla 126 000 ord samtidigt, säger Kristian Blensenius, en av redaktörerna för SAOL.

Redan när Svenska Akademien grundades 1786 skrevs det in i stadgarna att den viktigaste uppgiften var att arbeta för svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Det första konkreta steget var 1801 års utgivning av Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om Svenska stafsättet – ett verk som brukar räknas som den första stavningsnormen som fick ett bredare in­flytande. Carl Gustaf af Leopold argu­menterade för samhörighetsprincipen, alltså att besläktade ord skulle stavas på ett sätt som klargjorde ursprunget. Därför förordade han till exempel sagt i stället för det mer uttalsnära sakt eftersom formen var bildad till säga. Han listade också mängder av lånord som fått ”svenskt stafsätt och svensk ändelse” – ett nödvändigt steg för att ”gifva dessa ord svenskt utseende” och att ”införlifva dem med språket”. Franska importer som moustache, connaisseur och fauteuil anpassades till mustasch, konnässör och fåtölj.

Långt ifrån alla jublade. Och det var kanske i synnerhet för­svenskningen av lånord som utlöste den språk­strid som Carl Gustaf af Leopold kallade ”det ortografiska rikstumultet”. Kritikerna dömde ut anpass­ningen av bland annat franska lån som obildad och tradi­tions­vidrig. Det talades om en pig­stav­ning som enligt en lika konspi­ratoriskt som ironiskt sinnad skribent i Nya Dagligt Alle­handa syftade till att sprida löje över officerskåren eftersom lieutenant försvenskats till löjtnant.

Men Carl Gustaf af Leopold hävdade att anpassningen var nödvändig: ”De franska orden kunna således icke rätt läsas af en svensk, som icke tillika lärt sig läsa fransyska. … Behåll blott den utländska stafningen, och ordet skall aldrig blifva svenskt.”

Att stavningsfrågor debat­terades var inget nytt feno­men. Men något som började smyga sig in i diskussionerna under 1800-talet var uppfatt­ningen att det fanns något som var tydligt rätt och fel. Ordböcker som gavs ut på 1700-talet efter­lyste visser­ligen enhet­­lig­­het men hade inte samma fokus på vad som kunde klassas som korrekt och vad som kunde stämplas som oriktigt.

– Man ville ha ordning i språket men rätt och fel var nästan inte uppfunnet då, säger Anna Helga Hannesdóttir.

Under hela 1800-talet rasade stavningsstriden vidare. När den kulminerade var det den ärkekonservative Johan Erik Rydqvist som formade Akademiens linje. En rad allt röststarkare reformister såg honom och Akademien som ett hinder för nödvändiga förändringar.

Vid samma tid blossade liknande stavningsfejder upp i både Danmark och Norge. I Stockholm samlades 1869 reformsinnade språk­forskare för ett nordiskt rättstavningsmöte med ambi­­tionen att fastslå gemensamma riktlinjer för svenskan, danskan och norskan. Men Johan Erik Ryd­qvist var inte inbjuden.

– Han var en väldigt färg­stark och inflytelse­rik person som visste hur han ville ha det. Hans språksyn dominerade i Akademien. Men på mötet ville man inte ha honom med eftersom han var så konservativ, säger Anna Helga Hannesdóttir.

Några av rättstavnings­mötets förslag – som att skriva v-ljudet med v i stället för w och att slopa th för t i exem­pel­­­vis tordön – fick gehör. Men att sluta skriva k-ljudet med q var att gå för långt. Inte heller beslutet att rata dubbel­teckning av konsonanter i ord som att, till och upp – alltså at, til och up enligt mötet – skulle få genomslag.

Johan Erik Rydqvist kont­rade genom att bland annat angripa den föreslagna ransoneringen av att stava ä-ljudet med e. Han ville hålla fast vid bland annat jern och dverg efter­som ”e är en nätt och lätt­skrifven bokstaf” till skillnad från ”den Finska skrifningen” med ä. Det här var dessutom en bokstav som var så anskräm­lig att den till exempel inte brukades av frans­män och andra folk som hade ”mera smak och finhet än de germaniska”. Enligt Johan Erik Rydqvist var det därför nödvändigt att hushålla med ä: ”En bearbetning för ett vidsträcktare omfång åt ä, än det närvarande, kan aldrig leda till annat än afsmak för denne bokstaf och dess slutliga utdrifvande ur alfabetet.”

Känslorna svallade i debatten. Men Akademiens viktigaste svar kom 1874. Utgivningen av den första upplagan av SAOL pekade ut en tydlig riktning medan reformisterna fortfarande diskuterade olika detaljer i en tänkt stavningsreform. Med SAOL återtog Akademien initiativet i frågan.

Ordlistan blev direkt en försäljnings­succé. Den första upp­lagan som ­tryck­tes i 2 000 exemplar sålde slut på några veckor. Visst fort­satte debatten – men SAOL åberopades allt oftare som norm­källa trots reformis­ternas miss­­nöje. Många läroverk gjorde på eget initiativ SAOL till rättesnöre i under­visningen.

I Dagens Nyheter upp­manades ecklesiastik­minister Nils Vult von Steyern att se till så att ”nystafningsofoget icke får fast fot i våra skolor”. Den normkälla som skulle mot­verka reformis­ternas önskan att ”för­rycka vårt vackra moders­mål” var SAOL som ”på ett ganska lyckligt sätt löst den uppgiften att vara en rådgifvare med afseende på vårt språks grammatiska och ortografiska former”.

Utgången var inte given. Men i dag konstaterar Mats Malm att SAOL har en unik status och att den bidrar till att ge svenska språket en viss stadga.

– Det är viktigt att vi har ett funktionellt språk som kan vara en så användbar plattform som möjligt för många former av samtal, säger han.

Kanske var det Oscar II som indirekt avgjorde debatten i köl­vattnet av SAOL:s tillkomst. I ett kungligt brev fastslogs 1889 att den då ny­ligen utkomna sjätte upplagan skulle fungera som riktmärke för stavningen i skolan.

Strävan att försvenska lånord fortsatte under Esaias Tegnérs led­ning när exempelvis strike blev strejk. Själv ville han för­passa bokstaven q ur alfa­betet. Så långt gick inte Akade­mien i 1889 års upp­laga men stavning med kv intro­ducerades ändå som ett alternativ till qv i ord som qvinna, qvist och qvot. Däremot drev han igenom stavning med kt i stället för gt i bland annat bukt och makt.

Förändringarna fortsatte i den sjunde upplagan från 1900 – om än i för högt tempo för konservativt sinnade traditionalister och alldeles för långsamt för radikala reformister. Här försvann alla ord med inledande q utom just q-tecken. Former som drägt och vigt ströks och kvar blev dräkt och vikt. Ett franskt lån som trottoir omstavades till trottoar. Och ord som människa, väster och härlig skulle hädanefter stavas med ä och inte med e.

Sex år senare upphöjde ecklesiastikminister Fridtjuv Berg den sjunde upplagan av SAOL till ”grund för undervisningen i svensk rätt­skrif­ning” i 1906 års stavningsreform. I ett cirkulär till Oscar II listade han några avgörande ändringar jämfört med SAOL. Skrivsätten f, fv och hv för v-ljudet försvann. I stället för hvarf, hvete och hvirfvel infördes stavningen varv, vete och virvel. Enligt samma princip skulle verbet hafva skrivas hava med undan­tag för formen haft. Vidare förpassades stavningen med dt av t-ljudet i ord som rödt och godt till historien. Här var det ljud­enlig­hetsprincipen i stället för sam­hörighets­principen som fick råda när skrivsättet blev rött och gott.

Fridtjuv Bergs in­gri­pande var omstritt – i synner­het inom Akademien som dröjde med att genom­­föra skrivningen av t-ljudet. Men oviljan att ge ut en ny upplaga av SAOL anpassad efter stav­nings­reformen hotade ord­­listans ställning. Lös­ningen blev 1916 års Ord­förteckning över svenska språket som var tunnare och mer avsedd för skolan. Esaias Tegnér försökte här även lansera stavning med ä i ord som pängar, tämpel och värkstad som hittills fått behålla den gamla stavningen med e. Det nya skrivsättet anammades inte och var borta när väl en ny upplaga av SAOL utkom 1923.

När det gällde skrivsättet med dt var Akademien där­emot inte redo att kapitulera. Visst listades rött och gott som första­handsval i 1923 års upplaga men rödt och godt togs med som alter­nativ. Andra nyheter var försvensk­ningsförsök som dessär för dessert, hit för heat och bylle­täng för bulletin.

Stavningsstriden som rasade under 1800-talets slut och flera årtionden framåt utspelade sig även i SAOL. En återkommande fråga var hur Sverige skulle skrivas. Trots att inga namn på länder listades i dom första upplagorna smusslade Johan Erik Rydqvist ändå 1874 in sin syn som ett exempel på användning av framföda: ”Sverige har framfödt store män.” Ungefär lika diskret kontrade Esaias Tegnér i 1900 års upplaga genom att revidera meningen: ”Sverge har framfödt stora män.” Stavningen försvarades av ständige sekreteraren Carl David af Wirsén som 1903 i nya Dagligt Allehanda jämförde den med att Närike även kunde skrivas Närke: ”I alla händelser har bort­kastandet af i framtiden för sig.”

När väl namnet togs med i 1923 års upplaga var det Esaias Tegnér och Adolf Noreen som styrde. Valet föll på Sverge med Sverige som alternativ stavning. Hur radikal duon än var så var formen Sverige så etablerad att den inte gick att utelämna. Först 1950 angavs Sverige som enda stavning i SAOL.

Det var också i 1950 års upp­laga som Akademien till sist gav upp hoppet om skrivsätt som rödt och godt. Borta var även för­svenskningar som inte fått fäste som skaut för scout, faschonabel för fashionabel, gurmé för gourmé och burgeoasi för bourgeoisie.

Däremot klamrade sig Aka­de­mien fast vid verbens plural­­former. I pressen hade pluralformerna till stor del försvunnit under 1940-talet. Dagens Nyheter gick 1943 över till enhets­former som vi är i stället för vi äro och vi gick i stället för vi gingo. Expressen grundades 1944 och använde enbart enhets­former. Nyhets­byrån TT gjorde samma val 1945 – ett beslut som på­verkade hundratals tid­ningar i landet. Men i SAOL dröjde det till 1973 års upp­laga innan plural­formerna skrotades. En annan nyhet där var förslaget att för­­svenska juice till jos.

– Man försökte men det fick motsatt effekt och man blev hånad i stället, säger Emma Sköldberg.

I dag hade redaktionen sannolikt inte förordat för­svenskningar som vinersnitsel för wienerschnitzel och klaun för clown utan att dom stav­ningarna hade visst stöd i bruket. I stället för att påverka hur männi­skor skrev var det alltså an­pass­ningar som ganska många fnissade åt eftersom dom fram­stod som främmande.

Men att redaktionens syn­sätt har förändrats handlar inte bara om utsikterna för att etablera nya stavningar. Dagens text­data­baser och andra språk­teknologiska verktyg erbjuder helt andra möjligheter att analysera språk­bruket – något som i sin tur ger bättre under­lag för rekommen­da­tioner.

– Vi får hela tiden tillgång till mer och mer text så vi har mycket bättre koll. Därför måste vi också ta mer hänsyn till bruket, säger Kristian Blensenius.

Med åren hade stav­ningsnormerna blivit allt fastare. Emellanåt disku­terades genomgripande reformer – men resultatet blev sällan mer än att stavningen av enstaka ord ändrades. SAOL hade också etablerat sig som norm­källa. Tron på ordlistans auktoritet var så grund­murad att inte ens uppen­bara fel­skriv­ningar avfärdades som just misstag.

I 1973 års upplaga var det bokkmaker, ’vadförmedlare’, som fick några läsare att klia sig i huvudet. Först ut i debatten på tid­ningarnas insändarsidor var signaturen Lusläsare som ansåg sig ha hittat en sällsynt felstavning: ”Men vilka böcker sysslar en kmaker med?” Signa­turen Nordist ryckte ut till redaktionens försvar och hävdade att det var en an­passning av book­maker: ”Man prövar på att för­svenska stav­­ningen, ty i sin engelska dräkt hör det ej hemma där.” Book­maker togs med i SAOL redan 1950 så argumentet var knappast vattentätt. Dess­utom borde en för­svenskning snarare ha blivit bokmejker eller bok­makare. Så småningom ansåg sig en skribent ha löst mysteriet. Bokkmaker listades mellan bonvivant och bor – vilket hade varit rätt plats för bookmaker. I senare tryckningar fick bookmaker ersätta bokkmaker.

Då hördes inte Akademien i debatten. Om något liknande skulle hända igen hade det troligen märkts ganska direkt i redaktionens mejlkorg. Det kommer numera en strid ström av synpunkter och förslag till medarbetarna.

– Vi vet att det finns en stor användarskara och att många tycker att SAOL är viktig. Därför känns det också väldigt viktigt att få jobba med ord­listan, säger Louise Holmer.
 
Inför att Svenska Akademien 1986 skulle fylla 200 år klubbades riktlinjer för SAOL. Det skulle vara en normativ ordlista och främst ge uppgifter om stavning, uttal, böjning, ordklass och ordbildning.

En av dom mest omdisku­te­­rade nyheterna i 1986 års upp­laga var markeringen ”kan uppfattas som stötande” som återfanns i anslutning till debuterande ord som kuk, fitta, bög och knulla. Det här var ord som förekommit i svenskan i århundraden men som tidi­gare ignorerats eftersom SAOL i första hand tagit med ord som ansågs tillhöra det vårdade allmän­språket. I takt med att atti­tyderna i sam­hället förändrades listades nu fler könsord, svordomar och skällsord.

Bland orden som rensades ut fanns varianter som voffla, modärn och vaksin. Jos fick dock en chans till trots att ut­sikterna för den för­svenskade stavningen enligt för­ordet framstod som dystra: ”Formen jos har svårigheter därför att det står juice på förpackningen.”

Men när det var dags för nästa upplaga 1998 var jos historia. Mönstret för nya utgåvor av SAOL hade satt sig. Några tusen ord som fallit ur bruk ströks samtidigt som ungefär lika många togs med.

Vissa nykomlingar väckte dock mer uppmärk­samhet än andra. I 2006 års upplaga blev guss och keff symbolord för förorts­svenskan. En annan nyhet var att w behandlades som en egen bokstav i stället för en variant av v. Beslutet innebar i praktiken att det svenska alfabetet växte från 28 till 29 bokstäver. Ett argument var att w enligt ordlistan i vissa fall kunde vara betydelse­skiljande. Sving var till exempel en rörelse medan swing var en typ av jazz, en tvist var en dispyt medan en twist var en dans och en kivi var en fågel medan en kiwi var en frukt. Ett annat skäl var att w före­kom i lånord från bland annat tyska och engelska.

I 2015 års upplaga var det köns­neutrala prono­menet hen det mest ­omdisku­terade tillskottet. Där vissa såg ett ord som mot­verkade stereo­typer och skapade nya uttrycksmöjligheter såg andra norm­upplösning och likriktning. Åsikterna gick även isär inom Akademien – men att det var på god väg att etablera sig i svenskan gick inte att förneka.

Införandet av hen föränd­rade också debatten om prono­menet. Det gick inte längre att påstå att hen inte skulle vara ett riktigt eller vedertaget ord – argument som länge användes av motståndarsidan. Än en gång bidrog alltså SAOL:s auktoritet till etable­ringen av ord.

Även i andra fall var det i 2015 års upplaga ords laddning som stod i centrum. Bög och flata – som tidigare klassats som ”nedsättande” eller ”stötande” – listades nu utan kommentarer. Det sågs i sin tur som en illustration av att bögar och flator själva lyckats återerövra och ladda om ord som tidigare varit entydigt negativa.

– Det är väldigt kontextuellt. Ett ord kan vara ett skällsord i ett sammanhang och ett reclaimat ord i ett annat, säger Emma Sköldberg.

Numera försöker redak­tionen tyd­ligare styra bruket av vissa typer av laddade ord – en form av rekommendationer som i sin tur återspeglar för­­­­ändringar i samhället. I 2015 års upp­laga listades exem­pel­­vis lapp ihop med rådet ”använd hellre ordet same”. Även i den kommande upp­lagan ser redak­tionen över ord som till exempel har kopp­ling till könstillhörighet, etnisk bakgrund och poli­tisk till­hörighet.

– Ord kan vara kontrover­siella på olika sätt. Det här är semantiska fält som kan knytas till olika diskriminerings­grunder. Nu försöker vi ta ett samlat grepp om dom, säger Emma Sköldberg.

I den nya upplagan blir det utöver nyheter på ordnivå en del andra för­änd­ringar. På senare år har s-plural blivit mer accepterat av språk­vården trots att det länge betraktades som ett främmande böjnings­mönster. I SAOL listas till exempel numera designers och smoothies som alternativ till dom rekommen­derade formerna designer och smoothier. Den svenska språk­vårdens historiska motstånd mot s-plural har dock inte gett resultat. Trots att ordlistan förordar thrillrar och avokador skriver många thrillers och avokados. I den kommande upplagan blir attityderna till s-plural mer tillåtande.

– Man kan ju slå näven i bordet och säga att man inte får säga schlagers. Men om du gör det så vet du historiskt att det kommer att göra ord­listan löjlig, säger Kristian Blensenius.

Louise Holmer ser ut­veck­lingen som ett led i att redak­tionen har bättre kun­skap om hur språk­bruket faktiskt ser ut. Ett mål med rekom­men­dationer i SAOL är också att dom ska ha en viss hållbarhet.

– Mycket blir en rubrik när det är nytt. Men om man försöker ha ett perspektiv framåt så ska ordlistan inte vara helt inaktuell om tio år, säger hon.

Invändningarna mot s-plural har även handlat om den be­stämda formen. Att tala om con­tainers i stället för con­tain­rar i plural har av språk­­vården be­traktats som ett mindre prob­lem. Men att tala om con­­tainer­sarna i stället för con­­tain­rarna har setts som ett större problem.

I nästa SAOL kommer allt­jämt mer traditionellt svenska plural­former ges företräde. Men i större utsträckning kommer böjningar som con­tainrar kompletteras av varianter som containers – där den senare formen saknas i ord­listan i dag.

– Det finns ingen regel som säger att du som talare eller skribent är bunden till samma paradigm. Det går till exempel att använda det som i Svenska Akademiens grammatik kallas saxad böjning och säga con­tainers men containrarna, säger Louise Holmer.

Redaktionen på Göte­borgs universitet arbetar på uppdrag av Svenska Akademien. När redaktionen överväger mer genomgripande förändringar sker det i dialog med Akademien.

– Vi har tät kontakt där vi stämmer av och tar upp olika frågor som har uppstått, berättar Mats Malm.

En nyhet som har disku­te­rats är hanteringen av parti­­kel­verb. I dagsläget står till exempel partikelverbet knyta an under verbet knyta. Men i nästa upplaga blir partikel­verb på samma sätt som i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien själv­ständiga uppslagsord i SAOL.

– Det påverkar utseendet i ordlistan. Och det gäller inte ett ord utan det gäller ett par tusen och det är synbart, säger Louise Holmer.

Diskussionen om princip­frågor kan även ha andra konsekvenser.

– Det grundas också på synen om vad som är ett ord. Är kasta fram ett ord eller två? Då blir det på sätt och vis också ett vetenskapligt ställningstagande och ett brott mot traditionen, säger Emma Sköldberg.

Ordböcker blir i allt större utsträckning elektro­niska. Den pågående revideringen av Svenska Akademiens ordbok blir enbart digital. Den senaste upplagan av Svensk ordbok, som utkom 2021, var även den endast digital.

– Mycket av ordboksarbetet har tidigare kunnat betalas genom intäkterna från försäljningen. Den tiden är borta. Man kan inte tjäna något på att trycka SAOL fysiskt, säger Mats Malm.

Men den kommande upplagan av SAOL kommer trots dalande försäljning ändå att ges ut i tryckt form.

– Det är något fint just med den boken. Den har ett behändigt format. Och den har också en speciell plats i det allmänna medvetandet.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Läs mer: Spelet bakom orden – om ord som i tysthet stryks ur SAOL efter påtryckningar

Lyssna: Svenska Akademiens ordlista inläst från a till ö