Faran med att metaforen far för långt

Ett cancerbesked kommer ofta som en chock. Livet som vi känner det skakas i sina grundvalar. När vi ställs inför något okänt försöker vi hitta något konkret och välbekant att jämföra med, som kan beskriva det vi känner. Då tänker vi ofta i metaforer.

För människor som får beskedet att cancern inte går att bota blir det särskilt svårt att hantera de upplevelser som sjukdomen för med sig, och rädslan för förlust, lidande och död. I författaren och journalisten Kristian Gidlunds blogg om att leva med obotlig cancer beskrivs exempelvis behandlingens faser som ”boxningsronder”. Upplevelsen av behandlingen kopplas till en fysisk strid, där någon av de stridande blir utropad till segrare.

Metaforer tycks alltså vara viktiga för att göra sjukdomsupplevelsen mer greppbar. Men metaforer styr också vår tolkning. Att hämta betydelser och associationer från ett visst sammanhang påverkar hur det vi beskriver betraktas. Det är något som den så kallade konceptuella metaforteorin uppmärksammar. Där ses metaforen som ett kognitivt fenomen som både återspeglar och påverkar hur vi förhåller oss till verkligheten. Vi lånar betydelser från en domän, en källdomän, för att uttrycka betydelser i en annan, en måldomän. Vi beskriver helt enkelt en företeelse i termer av en annan.

Metaforer bildar ett slags tankemönster. När vi talar om cancer som en strid överförs föreställningar från denna källdomän till måldomänen cancersjukdom, som till exempel att styrka och mod är viktigt eller att man kan vinna eller förlora. Det är skälet till att kamp- och krigsmetaforer har ifrågasatts när det handlar om cancer.

Många cancersjuka väljer att som Kristian Gidlund skriva om sin sjukdom på nätet, i bloggar eller forum. Dessa digitala sjukdomsberättelser kan hjälpa medmänniskor i en liknande situation, men också ge forskare inblick i hur cancersjuka använder metaforer för att sätta ord på sin upplevelse.

I projektet Metaforer i palliativ cancervård har vi studerat 27 bloggar skrivna av personer med obotlig cancer. Vi intresserar oss för såväl de kreativa, mer synliga metaforer som Kristian Gidlunds exempel illustrerar, som de mer omedvetna, vardagliga metaforer som genomsyrar vårt språk. Mindre synliga metaforer kan vara att sätta upp mål för sin behandling eller att känna sig begränsad av sin sjukdom.

Vi tolkar bloggarnas metaforanvändning i ljuset av forskning om coping, det vill säga hur man psykologiskt möter en kris, känslomässigt och i tankar och handling. Vår utgångspunkt är att metaforanvändningen kan signalera olika sätt att hantera sjukdomen, så kallade copingstrategier. Det kan till exempel handla om acceptans, förnekelse eller fighting spirit, som ungefär motsvarar kampanda.

Kampmetaforer har en uppenbar funktion, som i detta stridsrop:

Jag TÄNKER inte ge upp! Jag tänker spotta mig i näven och kavla upp ärmarna! Jag tänker kämpa till sista blodsdroppen, så det så.

Här målar metaforerna upp en bild av hur den sjuka tacklar upplevelsen med orubblig fighting spirit. Det finns flera exempel i vårt material på föreställningen om att fighting spirit kan ge bättre chans att överleva. Att ge efter för känslor av uppgivenhet tycks i det närmaste tabubelagt. Det säger något om den förväntan om att kämpa som läggs på den som är sjuk i cancer.

I exemplet nedan använder bloggaren flera garderingar när hon beskriver att hon har gett upp:

Om jag ska vara ärlig så är det nog så att jag på ett plan redan gett upp. Jag märker att jag garderar mig genom att hela tiden påminna mig om att jag inte kommer att kunna bli botad. Det sticker kanske i ögonen. Och jag vet inte om jag skulle må bättre av att våga tro på ett långt och bra liv. Och bara ”kämpa”. Men det fungerar inte så för mig just nu.

Man skulle kunna tolka skribentens uttryck för uppgivenhet som en form av acceptans, som bloggaren inte förväntar sig att omgivningen ska förstå.

Skribenten i följande exempel använder sig av en annan copingstrategi, kompartmentalisering, som innebär en uppdelning i oförenliga aspekter:

Hur ska man orka kämpa och kämpa när kroppen gång på gång ger upp och inte längre verkar vilja samarbeta? Själv är jag ju egentligen inte redo att ge upp än. Vill kämpa för att finnas kvar här ett tag till.

Kroppen orkar inte mer, men jaget vill fortfarande kämpa. Den sjuka kan därmed behålla sin fighting spirit intakt. Detta sätt att tala om kampen gör att man kan komma förbi känslan av skuld över att inte ha kämpat tillräckligt bra. Kroppen – inte jaget – görs till den svaga länken, den som inte längre kan hålla cancern stången.

Resemetaforer tycks, till skillnad från kampmetaforer, vara mycket användbara för att ge uttryck för en känsla av uppgivenhet och brist på kontroll. I exemplet nedan ger bloggaren uttryck för att situationen, livet med sjukdomen, inte går att påverka.

Livet, det som man konstant måste anpassa sig efter, man kan inte kontrollera det, man kan bara följa med i svängarna och böja sig i stormarna.

Skribenten uttrycker att han saknar möjlighet att påverka livet. I citatet kombineras resemetaforiken (följa med i svängarna) med metaforer som anspelar på väder.

Även väderlek är något som ligger utanför människans kontroll – vi kan inte påverka stormar. Kombinationen av metaforer tolkar vi som att bloggaren ger uttryck för uppgivenhet och eventuellt också acceptans. När resemetaforer används för att uttrycka uppgivenhet och acceptans ser vi inga garderingar i språkbruket som anspelar på andras förväntningar, såsom vid kampmetaforer.

Resemetaforer kan också ge uttryck för att dela upp sjukdomssituationen i etapper och delmål.

Skönt att återigen inta semester från han, cancern. Jag resonerar så för att det känns enklare. Att hela tiden skapa mål och delmål mellan röntgen, bedömning och svar. Etapper som gör det möjligt att återta makten över livet. Känns mäktigt.

Bloggaren planerar, genom att skapa mål och delmål, och kompartmentaliserar genom att fokusera på en sak i taget: två sätt att handskas med sjukdomsupplevelsen.

Metaforer som hämtas från fångenskapsdomänen används ofta för att sätta ord på känslan av att vara fången av sjukdomen eller behandlingen, som i detta exempel där avslutad behandling liknas vid frihet:

Var tredje vecka var det behandling med de sidoeffekter som följde. Nu efteråt känns det som att ha kommit ut i frihet.

Fångenskapsmetaforer kan sägas uttrycka en känsla av kontrollförlust, som vi tolkar som ett uttryck för uppgivenhet. I följande exempel drivs det till sin spets, när skribenten ser sig som en marionettdocka:

Cancern håller fortfarande i mitt liv, styr det med sina trådar och jag har fan ingen sax. Jag kommer alltid vara dess marionettdocka, som jag inte kan göra mig fri från.

Cancern håller fast och styr den sjuka. Men genom att personifiera cancern förläggs den utanför den sjuka. Skribenten är inte sin sjukdom, hon hålls bara fången av den. Det är också vanligt att beskriva hur fysiska symptom, eller kroppen, håller den sjuka fången:

Jag lever fångad i ett monster till kropp, mitt medvetna jag, jaget som älskar och lever, jaget som består av alla de upplevelser som är jag sitter fångad i en kropp som jag hatar.

I dessa exempel skiljs sjukdomen och den sjuka kroppen från jaget och görs till något främmande som håller jaget fången. På så sätt kan jaget bevaras intakt. Det är också en form av kompartmentalisering.

Genom att tolka metaforer i ljuset av copingstrategier har vi kunnat ge en mer komplex bild av metaforernas roll. Den ökade insikten kan bidra till bättre möjligheter för terapeuter att hjälpa patienter eller klienter förstå sitt förhållningssätt eller inta ett annat perspektiv. Kanske kan vi alla vara hjälpta av att bli mer medvetna om metaforernas betydelse, så att vi blir mer ödmjuka inför andras upplevelser och sätt att förhålla sig till sin situation.

Anna W Gustafsson är docent i svenska vid Lunds universitet.
Charlotte Hommerberg är forskare i engelska vid Linnéuniversitetet.

Artikeln är baserad på ett kapitel i antologin Tala om kroppen (Morfem 2021).