”Ett sätt att hålla språket levande”

Som författare är han något av ett unikum. Per Wästberg debuterade med en novellsamling som 15-åring. Då hade han redan skrivit krönikor i Aftonbladet i tre år. Det var 1946 som han började skriva under vinjetten ”En 12-årings syn på saken”. Han har alltså skrivit profes­sionellt under nio (!) decennier.

Han ler lite där vi ­sitter ­under en herdelyrisk 1700-talsgobeläng i salongen i hans ljusa våning på Östermalm i Stockholm, medveten om att han var ett särdeles brådmoget barn.

– Jag kommer från ett journalisthem där det hela tiden debatterades, förklarar han, och berättar om hur fadern Erik Wästberg bland annat rapporterade från finländska vinterkriget med Bang, Barbro Alving. Många av tidens journalister samlades runt bordet därhemma och den unge Per satt en hel barndom och lyssnade, och sög i sig språk och tankar.

”Det finns ingen människa som är fullkomlig. Den enda människan som liknar mitt ideal är Voltaire”, kan vi läsa från tolvåringens lillgamla penna valborgsmässoaftonen 1946, samma dag kung Carl XVI Gustaf föddes, i ett dagboksinlägg som publicerades 50 år senare med titeln Ung mans dagbok. Barnet Per läste Pojkarnas fickkalender – där allmänbildning om riksdagsledamöter, akademiledamöter, biskopar och landshövdingar årligen listades i detalj och ”gick rakt in i huvudet” på en faktabitare i mellanstadie­åldern – och cyklade efter ­skolan till riksdagen för att lyssna på aktuella debatter.

– Jag var fascinerad av inrikespolitik och min släkting Axel Hirsch tog med mig som åhörare till Svenska Akademien när Harry Martinson svors in 1949, efter Elin ­Wägner, berättar han.

Språket, ­samhällsintresset och läsandet kom med modersmjölken, i familjens hägn. Det var ett privilegium, något få förunnat, vilket Per Wästberg redan då förstod och tacksamt noterade i sin dagbok.

Resultatet är en sorts ordglädje som i Per Wästbergs texter ger känslan av språkgehör och ett rikt ­ordförråd. Gammaldags och nyare uttryck samsas på raderna, dagar nalkas och människor uppnår sin bestämmelse, som om han ville se till att alla orden överlever samtidigt.

Men är det en författares uppgift att hålla språket under ­armarna?

Per Wästberg funderar ­innan han svarar prövande. Han föredrar att skriva sig fram till insikter och argument med den ­långsammare hantering av fraser som skriften innebär. Det är också så han uppfyller sitt språkvårdande uppdrag i Svenska Akademien.

– Jag har ingen uppgift ­annat än att försöka skriva bra, med en tydlig klang­botten. Det är mitt bevis­material. Det är indirekt ett sätt att hålla språket levande. Man har alltid en förhoppning att ens språk ska inspirera, säger han.

Nu har han fyllt 91 och är bokaktuell med en biografi över en föregångare på Akademiens stol 12, Den ständige om författaren Bernhard von Beskow. Trots språkambitionerna har Per Wästberg valt att förenkla 1800-­talscitaten i boken, och har tvättat bort ­verbens pluralformer och gammalstavning.

– Det är en tjänst åt läsaren. Jag ville inte skriva en akademisk bok. Själv tycker jag det är roligt att läsa gamla skrifter, men för nya läsare kan det vara ett hinder, säger han och drar gränsen vid att förenkla vokabulären.

– Jag håller på att alla ord som är relevanta i ett samman­hang ska vara med, att inte förenkla någonting, inte inne­börden, inte mång­falden, säger Per Wästberg, som inte uppskattar den aktu­ella dom-debatten, där vissa förespråkar en förenkling där talspråksformen även i skrift ska ersätta subjekts- och ­objektsformerna de och dem.

Bernhard von ­Beskow, vars brors sonson var gift med Elsa Beskow, var Akademiens ständige sekreterare i ­mitten av 1800-talet och beskrivs av Per Wästberg som en kultur­bärande förvaltare och möjlig­görare under en period då Akademiens över­levnad var hotad.

– Han hade en otroligt viktig roll som förmedlare av litteratur och som förbindelselänk mellan den tidens stora andar, Tegnér med flera. Han var förbigången. Jag försöker ta mig an de lite bortglömda personerna, precis som jag tidigare gjort med diktaren och konsthistorikern Bo Grandien och poeten Gustaf Adolf Lysholm, säger Per Wästberg som även kände igen sig i Bernhard von Beskows medlande roll.

Han vill känna en grundläggande sympati för den han skriver om, men tycker inte att det är nödvändigt att känna igen sig i sin huvudperson. Han tar Lysholm som exempel, en homosexuell servitör som levde ensam och försjunken i nostalgi och ”vars liv förflöt obemärkt”. Per Wästberg ville ”låta honom återuppstå”. Han har inget till övers för moderna idéer om att man inte kan skriva utifrån perspektiv som man inte själv har erfarenhet av.

– Att man inte skulle kunna skriva om kvinnor som man, det tycker jag är fullständigt absurt. Det är en förnekelse av allt som en författare bör vara, av inlevelse, medkänsla och ­gestaltningsförmåga. Jag ­tycker det är otroligt egendomligt och helt främmande för mig.

Per Wästberg räknas som en av de stora Stockholmsskildrarna. Som ung var han djupt influerad av Hjalmar Söderberg och för­sökte skriva rent och avskalat som honom. Men när han i tjugoårsåldern flyttade till USA för att studera på Harvard förändrades språket. Ett tryggt avstånd till Sverige skapade ett nytt perspektiv, och språket i den roman han skrev därifrån, Halva kunga­riket, släppte det söderbergska och blev medvetet yvigt.

– Boken handlar om en man som erövrar Stockholm, som går in i det okända, precis som jag gjorde med Harvard, och själva det perspektivskiftet påverkade språket, säger Per Wästberg som tror att det är själva genren som kräver ett visst språk.

När han några år senare reste till Afrika och såg de koloniala apartheidsystemen förändrades språket igen. Han fick ett ärende, och skrev det han själv tycker är sin bästa bok, Bergets källa från 1987, en delvis dokumentär bok om en svensk besättning på Kamerunberget.

– Jag ville vara trogen mot en upplevelse och få fram en verkan på läsaren som jag annars inte brytt mig om alls. Språket blev mer direkt, konkret och sparsamt. Klarsynt. Jag ville ruska om.

Men oavsett genre eller stil ser Per Wästbergs skrivmetod likadan ut. Han låter orden flöda och mejslar sedan ner texten till ­önskat format, lager för lager. I redi­geringsarbetet tycker han att språket når sin essens. Och det är hans bästa råd till skribenter som vill utveckla sitt skrivande.

– Det är så poesin skapas. Ska jag skriva 3 000 tecken så skriver jag 6 000, sedan minskar jag bit för bit, förtätar, tar bort det som är onödigt. Jag kan önska att fler texter i dag skulle få den redigeringen.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.