Engångs kan vara mer än en gång

Språket är mer än bara ett kommunika­tionsverktyg; det speglar våra relationer, värderingar, normer, praktiker och till och med samhällsförändringar. Ett exempel på detta är den ökade mängden av sammansättningar där engångs- används som förled till olika typer av produkter, som till exempel engångskamera.
Eftersom bokstaven e i Svenska Akademiens ordbok sammanställdes på 1920-talet saknas engångs- i bemärkelsen att något görs ”en enda gång”. Ordet engångskostnad finns visserligen med i ordboken från 1922 för att beteckna en kostnad som tillfaller en enda gång snarare än löpande. I övrigt förekommer inte förledet engångs-.
Men det beror inte på att engångsartiklar dessförinnan saknades. För engångs- används inte, som man kanske kan tro, i första hand som förled för produkter som fysiskt används en enda gång, utan som en språklig markör för att upplysa om en påbörjad och avsiktlig förändring från återbruk till slit-och-släng.
Hur kan det ha blivit så här?

För det första används engångs- sällan om produkter där engångsbruk utgjort normen sedan första början, och återbruk aldrig varit ett alternativ. För vissa produkter, som till exempel en banan, är detta självklart. När den väl är uppäten är den borta för gott. Men engångs- används inte heller framför produkter som cigaretter, kritor eller tändstickor, där kortvarig användning normaliserats genom århundraden. Säkerhetständstickan blev till exempel en svensk storindustri efter patentet 1844, dessförinnan användes svavelstickan.

För det andra används engångs- som ett förled för de ting som tidigare av tradition återbrukades men som senare designats om för kortvarig användning. Innan engångs­rakhyveln äntrade marknaden under 1960-­talet användes till exempel raka hyvlar som vässades och därigenom återanvändes. Engångsglasen lanserades när motboken slopades i Sverige i mitten av 1950-talet. Dessförinnan salufördes dryck framför allt i tjockare glasflaskor som pantades, diskades och återfylldes. Ni minns kanske de röda läskbackarna med 33-centilitersflaskorna.
När den första McDonald’s-restaurangen öppnades i USA 1940 serverades mat och dryck till en början på fat och i glas som ­diskades. Men med inspiration från en ­konkurrent lanserade bröderna Maurice och Richard McDonald ett snabbmatskoncept 1948. Genom att övergå till engångsförpackningar och engångsbestick kunde diskytan och perso­nalen minska till förmån för högre margi­naler. Resten är, som man brukar säga, historia.
En sökning i databasen Svenska dags­tid­ningar ger således noll träffar på till exem­pel en­gångs­tändstickor och träffar på en­gångs­sticka endast i relation till medicinsk prov­tagning. Men eftersom tändaren, till skillnad från tänd­stickan, föregicks av ett återfyll­nings­bart alternativ förekommer ordet engångs­tändare 1 345 gånger i databasen. En sökning på engångscigaretter ger däremot endast träffar i relation till elektroniska cigaretter. För till skillnad från de klassiska cigaretterna, så var e-cigaretterna, innan lanseringen av engångs­vejpar, nämligen både åter­ladd­nings­bara och åter­fyllningsbara.

För det tredje är användningen av engångs- som förled särskilt vanligt för de exempel där övergången är nära i tid eller där återbruk fortfarande är norm, som till exempel för engångskameror, engångsgrillar eller engångsvejpar. I de fall där återbruket ligger längre tillbaka i tiden, och där engångsbruket normaliserats, som till exempel för glasflaskan, används förledet allt mer sällan. En sökning i databasen Svenska dagstidningar på engångsglas mellan 1960 och 1969 ger 2 371 träffar. Samma sökning för 2010–19 ger 156 träffar. Förekomsten av engångständare visar på samma avtagande trend, där användningen i skriftspråket nästan helt upphört sedan sekelskiftet.

För det fjärde betecknar engångs- inte nödvändigtvis den bokstavliga användningen ”en enda gång”. Engångständaren kan till exem­pel antändas och således användas många gånger. Men när gasen är slut måste tändaren slängas, trots att till exempel gnisthjulet och gasbehållaren fungerar utmärkt. Det samma gäller engångsvejpar. De flesta e-cigaretter som saluförs i dag kan visserligen användas eller puffas många hundra gånger, men kan därefter inte laddas eller återfyllas, trots att de innehåller ett laddningsbart litiumbatteri. Engångs- används i dessa fall alltså för att beteckna att återbruk avsiktligt förhindrats genom ett så kallat planerat åldrande och att produkten designats för att slängas.
Engångs- används inte bara för att markera en förändrad relation mellan människor och det icke-mänskliga, utan även mellan oss människor. Från att kärleksrelationerna i regel var långa och omvårdande har svenska dagstidningar åtminstone sedan slutet av 1970-talet rapporterat om engångsligg, som karaktäriseras av just tillfälligheten och icke-förpliktelsen. Att relationen mellan oss människor såväl som vår relation till tingen har förändrats behöver enligt den bortgångne filosofen Zygmunt Bauman förstås som ett resultat av att vi nu lever i konsumtionssamhället. Ett samhälle där våra begär konstant destabiliseras så att vi alltid strävar efter något nytt och fräscht. Oavsett om det handlar om den senaste smarttelefonen, en ny smak på e-cigaretten, en ny bok, inredning, resmål eller relation.

Det har knappast undgått den miljö­medvetne att det finns ett ­växande motstånd mot slit-och-släng-­samhället. Ett motstånd som även det kommer till uttryck genom språkets finur­lig­heter. För även det omvända är sant. Alltså att adjektivet åter­använd­nings­bar sällan används för produkter där åter­användningen utgjort norm från första början, till exempel en dator, en stol, en mössa eller ett tennis­racket. Återanvändningsbar används snarare framför de produkter som medvetet har designats om från att användas en enda gång till att nu kunna återbrukas, till exempel åter­använd­nings­bara påsar, kaffe­filter, ansiktsmasker eller bakplåts­papper.
Andra språk fångar dessa förändringar mer precist än svenskan. I engelskan används till exempel både single-use och disposable som adjektiv för att beteckna vår förändrade relation till tingen. I tyskan används på ett liknande sätt både einweg- och wegwerf-. Medan single-use och einweg- kan översättas till vårt svenska engångs-, så pekar disposable och wegwerf- mot vad som händer efter användningen – att objekten är designade för att slängas.
Genom att peka på avfallet erbjuder språket oss ett verktyg för att förstå baksidan av konsumtionssamhället. Förbruknings- som i till exempel förbrukningsvara är det närmaste en direkt motsvarighet till disposable vi har i det svenska språket, men det tycks inte ha slagit igenom som förled.
Språket är viktigt för att bättre förstå och synliggöra konsumtions­samhället. Men vad vore i så fall ett mer passande förled: släng-?

Nils Johansson är forskare i strategiska hållbarhetsstudier vid Kungliga tekniska högskolan.