En alternativ språkhistoria
Mot löftet om att islänningarna skulle få vara ifred, lovade de att bevara det språk som andra nordbor helst ville glömma när de började fjäska för tyskar och fransmän. Så skildrar den isländske författaren Hallgrímur Helgason (se Språktidningen 3/10) den europeiska språkutvecklingen i sin nya roman Konan við 1 000° – ’Kvinnan i 1 000 grader’.
Huvudpersonen i boken, Herbjörg María Björnsson, konstaterar att engelskan inte längre är ett språk utan en världsomspännande företeelse, på samma sätt som syre och solsken. Svenskan utgör Nordens franska, med talare som smackar efter bästa förmåga. Danskan är i stället konsekvensen av ett parlamentsbeslut – Já, svona skulum við tala. Þetta geta aðrir aldrei lært!, ’Ja, så ska vi tala. Detta kan andra aldrig lära sig!’. Norskan, å sin sida, sägs vara resultatet av att ett helt folk har gått samman, med det gemensamma målet att försöka att inte tala danska.
