Emma Frans

Sedan hon fick Stora Journalistpriset 2017 har Emma Frans varit en efterfrågad föreläsare och medieprofil. Detta för sin förmåga att förklara komplicerad forskning så att folk förstår, och till på köpet med en humoristisk glimt i ögonvrån. Det är inte vad som brukar förväntas av en doktor i medicinsk vetenskap. Vetenskapliga texter brukar inte heller krylla av komiska poänger – där tycks snarare allvaret spela en roll för att ge tyngd åt innehållet.

Men Emma Frans tycker att man kan vara hur rolig som helst när man berättar om vetenskap.

– Ja, om man samtidigt kan erbjuda något av substans, säger hon.

Själv är hon mycket förtjust i både internethumor och ståuppkomik.

– Men att ramla runt på bananskal i tv, det skulle jag aldrig göra. Dels för att jag inte tycker att sådan humor är rolig, dels för att det måste finnas en trovärdighet i det man gör. Fast jag ser inget motsatsförhållande mellan att saker är roliga och att de har ett seriöst innehåll.

Kombinationen humor, fakta och kunskap har gett henne pris som ”Årets folkbildare”, och 66 000 följare på Twitter. Om det finns en kod för hur man lyckas locka folk på sociala medier tycks Emma Frans ha knäckt den. Ämnesvalet påverkar självklart hur många som sprider vidare ett inlägg, men hon ser också tilltalet som en viktig faktor för att bli framgångsrik i sociala medier.

– Jag använder mig en del av slang och olika typer av skämt som funkar väldigt bra i det där korta formatet på Twitter. Man ser ganska tydligt vilka som inte riktigt kan hantera Twittertilltalet. Språket är väldigt viktigt där. Det är ett direkt och vardagligt språk som funkar bäst.

Emma Frans kommer från en akademikerfamilj i Uppsala. Mamma och pappa var båda psykologer, och skilde sig under hennes uppväxt. Föräldrarna hade mer böcker än pengar; Emma gick på Uppsala musikklasser och det kulturella kapitalet var över huvud taget större än det ekonomiska i familjen.

– Jag tror personligen att kulturella resurser betyder mer än ekonomiska för ens självkänsla och självförtroende. Men vi bodde i områden där det inte bara fanns rika akademiker, så jag har haft ett väldigt blandat umgänge. Det har präglat mig språkmässigt. Jag växlar mycket mellan språkliga register, och i vissa avseenden använder jag ett mindre sofistikerat språk.

Parallellt med forskningen har Emma Frans i många år undervisat om evidensbegreppet, det vill säga hur man tolkar en vetenskaplig artikel. Många har ett intresse av att framställa verkligheten på ett visst sätt i debatten. Då är det inte ovanligt att använda sig av en specifik studie som argument för att en tes är sann. Men bara för att en uppgift är hämtad ur en forskningsstudie betyder det inte att den ger en korrekt bild.

För att bedöma trovärdigheten hos en vetenskaplig undersökning måste man se på hur den är genomförd, men också titta på många olika typer av studier för att få en samlad bild av kunskapsläget.

Emma Frans är van vid att läsa vetenskapliga texter. Den vanan delas inte av alla, och hon vill gärna vara en folkbildare som bidrar till att förbättra allmänhetens förmåga att tolka och värdera forskning. Därför vidareutbildade hon sig i vetenskapskommunikation. Och därför kom hon förra året ut med boken Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams.

– Jag brinner mycket för att nå ut bredare med forskning. Jag tror att det är viktigt, särskilt i dessa tider, när forskare inte har samma ställning som tidigare. Nu för tiden kan vem som helst sprida olika typer av påståenden om medicin och annat.

Emma Frans menar att forskarna har befunnit sig i en bubbla, och har vant sig vid att skriva för kolleger som behärskar språket. När så fakta förvrängs i samhällsdebatten och forskningsrön används felaktigt, har forskarvärlden svårt att komma till tals. Många har helt enkelt svårt att nå ut till allmänheten, på grund av det avskalade och faktatunga språk som används.

– När man skriver vetenskapliga artiklar har man ett begränsat antal ord på sig, och man måste få in extremt mycket fakta och information på ett litet utrymme. Då får man lära sig att använda ett så avskalat språk som möjligt – inga förklarande ord eller utrymme för berättelser.

Det var en stor utmaning för henne att lära om när hon började skriva mer populärvetenskapligt.

– Jag jobbar mycket med storytelling, och att hitta liknelser som får människor att förstå olika sammanhang.

Däremot är hon skeptisk till uppfattningen att svåra termer bör undvikas. På kursen fick hon lära sig att man till exempel inte fick säga receptor utan mottagandemolekyl, för att folk skulle förstå.

– Men jag håller inte med. Den stora utmaningen är att hitta bra vinklar och övertyga människor om att något är kul och intressant. Lyckas man med det så har man råd att använda vissa typer av svåra ord. Och de orden har ett värde. Det blir för banalt annars.

Med åren har forskarnas status sjunkit, menar Emma Frans. Kanske som en följd av att respekten för det skrivna ordet har minskat. Den unga generationen har fostrats till att vara kritisk, men kritiskt tänkande handlar inte bara om att förhålla sig kritisk till information.

– Det handlar ju faktiskt också om att acceptera bästa möjliga förklaringsmodell. Annars blir man en vetenskapsförnekare, faktaresistent.

För egen del har Emma Frans i sin forskaridentitet fostrats till att använda vissa typer av försiktighetsuttryck. Hon säger till exempel skulle kunna och ny forskning föreslår. Hon brukar också vara försiktig i sina slutsatser.

– Det jag försöker säga är alltid att det finns vetenskapliga belägg som ger stöd åt att det skulle kunna vara på det här sättet. Medan personer som Donald Trump säger ”så här är det”.

Emma Frans medger att många verkar längta efter just den tvärsäkerheten.

– Absolut. Det finns ett motsatsförhållande mellan att nå ut och att ge människor ett nyanserat och korrekt budskap. Håller man sig till sanningen så ligger man alltid lite i underläge jämfört med de personer som helt saknar spärrar i fråga om fakta. Men det får man bara acceptera, för alternativet är ju inget man vill eftersträva.