”Eleverna får kämpa hårt”
Karel Blažek är praktikant på Tjeckiens ambassad i Stockholm och har en examen i internationella relationer och kinesiska.
Bild: Staffan Eng
Tjeckiskan sägs vara ett av de svåraste slaviska språken. Karel Blažek på Tjeckiens ambassad tror att det framför allt beror på uttalet.
– De flesta skolbarn måste gå till en speciallärare för att lära sig uttala bokstaven ř korrekt. Om de inte gjorde det så skulle de få problem senare i livet, säger han.
Han framhåller också tjeckiskans många anhopningar av konsonanter, som i tungvrickaren strč prst skrz krk, ’stoppa fingret i strupen’.
En annan svårighet är enligt Karel Blažek att substantiv och flera andra ordklasser böjs i sju kasus. De maskulina orden böjs i sin tur olika beroende på om de refererar till något som är levande eller icke-levande.
– Ord som betecknar män och grupper av människor får en särskild uppsättning av ändelser. Eleverna får kämpa hårt med böjningarna i skolan.
Dessutom förekommer flera varianter av riksspråket: vanlig tjeckiska, som är vardagsspråk för majoriteten tjecker, och standardtjeckiska, som används i formella sammanhang men även dialektalt i vissa områden.
– Det är bara någon bokstav som skiljer sig i varje mening. Mléko, ’mjölk’, uttalas till exempel ”mljeko” i standardtjeckiska och ”mljiko” i vanlig tjeckiska. Men en modersmålstalare hör direkt vilken variant det är.
6 fakta om tjeckiska
Nationellt uppvaknande ligger bakom dagens normer för det tjeckiska skriftspråket
Antal talare: Tjeckiskan har 11 miljoner talare. De flesta finns i Tjeckien, men språket är även erkänt som minoritetsspråk i Österrike, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Polen, Rumänien och Slovakien. I Sverige finns omkring 6 000 talare. Tjeckiskan tillhör den västslaviska undergruppen av de slaviska språken, där även polska, slovakiska och sorbiska ingår.
Historia: Det tjeckiska folkspråket började användas i skrift på 1200-talet och normerades för första gången av den medeltida reformatorn Jan Hus. Språket var nära att trängas ut av tyskan under det habsburgska styret, men fick nytt liv under 1800-talets nationella uppvaknande. Den standard som skapades då ligger till grund för dagens skriftspråk.
Varieteter: Standardtjeckiska – skriftspråket spisovná čeština och dess talade variant hovorová čeština – bygger på 1800-talets språkstandard, som hämtade inspiration från äldre tjeckiska. Vanlig tjeckiska, obecná čeština, är den moderna talade Pragdialekten. Den senare utmärks av förenklingar och ett annorlunda uttal, vilket gör att den ibland kallas för ”deformerad” tjeckiska.
Alfabet: Långa vokaler markeras med akut accent eller en ring, som i bokstäverna á och ů. Det halvbågeformade tecknet ˘ betecknar oftast palatalisering, det vill säga ett tillskott av ett svagt j-ljud som i bokstäverna ĕ (”je”), ď (”dj”) och ň (”nj”). Bokstaven ř betecknar ett tonlöst r-ljud där tungan trycks upp i gommen – ett ljud som inte förekommer i något annat språk som har officiell status i något land.
Tjeckiska vs slovakiska: Tjeckiska och slovakiska tillhör samma dialektkontinuum och gick skilda vägar först på 1800-talet när slovakiskan fick ett eget skriftspråk. I Tjeckoslovakien användes båda språken parallellt, trots att de i början kallades tjeckoslovakiska. Språken är dock ömsesidigt begripliga, och på vissa tjeckiska universitet är det tillåtet att undervisa på slovakiska.
Liten ordlista:
- Ahoj! = ’hej!’, ’hej då!’
- tepich = ’matta’, av tyskans Teppich – tyska lånord är vanliga
- robot = ’robot’, ett ord myntat av den tjeckiske artisten Josef Čapek av robota, ’slaveri; hårt arbete’
- rozbřesk = ’gryning’, ett av många nyord som skapades under 1800-talets tjeckiska nationella rörelse
- Bez práce nejsou koláče = ’Det finns inga pajer utan arbete’ – om man vill ha något måste man jobba för det
