Du kan välja ditt eget modersmål

Ordet modersmål framkallar en varm känsla hos många. Ett språk som ligger nära.

– Modersmål är en spännande glosa, säger Linus Salö, forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet. Den har en romantisk kärna. Man ser framför sig hur barnet ligger vid sin moders barm och hör hur hon småpratar och nynnar. De får ögonkontakt och någonting viktigt, närapå gudomligt, överförs.

Faktum är att redan när du låg och skvalpade i magen kunde du höra din mammas röst, filtrerad genom lager av vävnad. Som en dov rytm, framför allt prosodin – betoningar och satsmelodi, men kanske även enskilda språkljud. Begreppet modersmål får därigenom en given tyngd.

En uppsjö studier bekräftar också att det är denna röst – och detta språk – som nyfödda knyter närmast till sig: de lystrar mest uppmärksamt till språket direkt efter födelsen och gråter till och med i enlighet med de prosodiska dragen, de drag som utgör ”skelettet” till språket som de små så småningom börjar tala.

– Det här ger förstås mammornas språk ett försprång i barnets tidiga språkutveckling. Särskilt om man lägger till att kvinnorna i århundraden har varit barnens primära vårdnadshavare, säger Tove Gerholm, forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.

Nästan alla människor har en intuitiv känsla för begreppet modersmål, och kan direkt säga ”det här är mitt modersmål”. Ordet återfinns också i den språklag som instiftades i Sverige 2009, där det står att alla ska ”ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål”.

Men tittar man närmare på ordet, är det svårt att hitta en enhetlig definition. Det är långt ifrån alltid som det står för just ’moderns språk’. Ofta ligger det öppet för tolkning, kanske just för att de flesta uppfattar modersmålet som så grundläggande, intuitivt och oproblematiskt.

Linus Salö är bland annat inriktad på språkideologi, och en av dem som har försökt få fatt i modersmålet.

– I många forskningstraditioner, som inlärningsforskning, används begreppet för att sätta fingret på tidig språklig socialisation, säger han.

Med detta menas att man vill ta reda på sådant som hur vi ledsagas in i språkliga mönster, normer och värderingar i ett samhälle, och hur detta formar oss som människor. Modersmål står då bland annat för:

1. Språket man lärde sig först
2. språket man använder mest
3. språket man behärskar bäst

Idel superlativer alltså, i fråga om modersmålet.

– För många människor sammanfaller också de här tre kriterierna, säger Linus Salö. Men långt ifrån för alla. Man kan ha ett språk som man bara använder hemma. Det kan skilja sig från det språk man är bäst på och använder mest, till exempel i skolan och med kompisar.

”Mest och bäst”-språken kan variera under livet, så enligt dessa kriterier är det alltså möjligt att byta modersmål – och själv i någon mån avgöra vilket språk det är.

Niclas Abrahamsson, som är professor på Centrum för tvåspråkighetsforskning, använder inte termen modersmål i sin forskning.

– För oss, som sysslar med att undersöka ålderseffekter vid språkinlärning, är modersmålsbegreppet för luddigt. Så vi brukar välja förstaspråk som term. Detta för att den termen är väldigt nära besläktad med en typ av definition av modersmål, nämligen det språk som man först blev ”exponerad” för: det språk som kom först.

Förstaspråket brukar av språkforskare kallas L1, en förkortning av det engelska language one eller first language.

För Niclas Abrahamsson är det viktigt att betona turordningen mellan språken när man studerar språkinlärning, för att kunna relatera människors språkfärdigheter med i vilket skede i livet de exponerades för språket. Han försöker besvara frågor som varför vi uppnår så olika nivåer i vår språkliga kompetens. Vilka faktorer spelar egentligen in för att vi ska lära oss ”tala som en infödd”?

Det är väl känt att åldern har en avgörande betydelse, men Niclas Abrahamsson och hans kolleger vill ta reda på mer exakt hur.

Han poängterar att forskare har krav på sig att vara petiga med definitioner.

– Men sådana krav varken kan eller bör man ställa på folk i allmänhet.

Oavsett om språket kallas modersmål eller förstaspråk, så kan moderns språkliga försprång relativt kvickt knapras in. Det nyfödda knytets språkliga känselspröt börjar ganska omedelbart pejla in andra sätt att tala. Det kan vara pappans språk eller ett språk som talas av någon helt annan vårdnadshavare.

Niclas Abrahamsson hanterar detta med hjälp av två begrepp.

– Vi talar om barn som är simultant tvåspråkiga, när barnet efter födelsen exponeras för mer än ett språk, säger Niclas Abrahamsson.

Typexemplet är att mamma talar ett språk och pappa ett annat. Då skulle man kunna uttrycka det som att barnet har ”två förstaspråk” eller ”två modersmål” om man så vill.

Andra barn blir i stället så kallat successivt eller sekventiellt tvåspråkiga. Med detta menas att barnen har påbörjat inlärningen av ett språk då nästa språk – andraspråket eller L2 – introduceras.

– Man brukar lite slentrianmässigt säga att barn upp till tre års ålder som exponeras för två språk samtidigt blir simultant tvåspråkiga. De barn som i stället först efter den åldern möter ett andra språk, lär in de två språken sekventiellt. Men det är en åldersgräns som är svår att pricka in exakt. Jag skulle nog snarare föreslå att den simultana tvåspråkigheten kräver att de två språken i princip är närvarande direkt efter födelsen, säger Niclas Abrahamsson.

Man kan också räkna med att det uppstår en ojämn kamp mellan de två språken, där ett av dem kommer att få en mer begränsad användning, särskilt om det ena befinner sig i minoritetsställning i samhället. Ofta blir minoritetsspråket främst förknippat med hemmet.

Niclas Abrahamsson betonar också att förstaspråket inte alls behöver vara det språk som man blir ”bäst” på i slutändan.

– Ofta är det ju tvärtom. Barn till föräldrar som invandrat till Sverige behärskar ju med tiden ofta svenska bättre än det språk de först kom i kontakt med. Kanske börjar de också kalla svenska för sitt modersmål.

Vuxna personer som adopterats från exempelvis Kina till Sverige skulle nog också säga att svenska är deras modersmål, trots att kinesiska, enligt Niclas Abrahamssons strikta ordningskriterium, är deras förstaspråk.

Tove Gerholm har lett flera projekt om barns språkutveckling. Inom hennes forskningsfält har man i dag frångått termen modersmål.

– Jag kan inte minnas när jag läste någon vetenskaplig artikel som nämnde modersmål, säger hon.

När Tove Gerholm och hennes kolleger värvar deltagare till sina studier om barns språk, använder de sig ofta av enkäter. I dessa frågar de inte föräldrarna vilket modersmål barnen har, trots att många av de barn som deltar är flerspråkiga.

– I stället frågar vi sådant som ”vilket/vilka språk använder ni hemma?” När vi ställer frågor om barnens ordkunskap bryr vi oss heller inte om ifall barnen till exempel kan ett ord för ’bord’ på svenska, bosniska eller hindi. Det är den konceptuella ordförståelsen som vi är ute efter – det vill säga om barnen har ett begrepp om ordens innebörd. Det försöker vi också förmedla till föräldrarna. Vi riktar alltså in oss mer på barnets språkliga kompetens.

Tankarna om ett L1, det språk som ”kommer först”, finns alltjämt med i Tove Gerholms studier och artiklar.

Hon framhåller dock att de små barnen själva inte nödvändigtvis har någon uppfattning om vad ett språk är, och hur ett språk skiljs från ett annat.

– Ett litet barn som hamnar i en flerspråkig miljö lär sig språkliga uttryck i ett specifikt sammanhang, utan att reflektera över vilket språk uttrycket ”tillhör”.

Ingen översättningsprocess äger rum i barnens huvud när de rör sig mellan språken. De hämtar ett ord här och ett annat där, och förknippar dem med olika fenomen i omvärlden. Den lösa relationen mellan ett ord och det som ordet står för blir extra uppenbar när man iakttar flerspråkiga barn.

– Barnet kan tala typ engelska med pappa och svenska med mamma, och det är påfallande skickligt på att inte blanda ihop språken och personerna. Om pappa plötsligt säger ”lägg tallriken på bordet”, på svenska till barnet, så kan det bli en aning förvirrat. För då går ju språket inte ihop med personen.

Däremot kan barnen i vissa fall blanda språken när de talar själva. Det händer till exempel att de använder ett engelskt substantiv i en för övrigt sammanhållen svensk mening, som i Kom, så leker vi pirates!

 Efter hand kan man ändå märka att barnen är mer ”hemma” i ett av språken, medan ett annat är en aning svajigare.

– Ibland talar vi därför om starkare språk och svagare språk, säger Tove Gerholm. Men barnens starkare språk behöver ingalunda vara samma sak som deras L1.

Runt fyra fem års ålder sker stora förändringar i barnets tänkande, berättar Tove Gerholm.

– Ett exempel är att de verkar bli mer medvetna om vad språk är och prata om dem mer abstrakt. De kan sortera in uttrycken i ”rätt” språk, och skilja dem från varandra.

Kanske är det också i detta skede som barnen får någon sorts uppfattning om vad som är deras ”modersmål”.

Modersmålsbegreppet har en stark koppling till identiteten. Förutom de nämnda ”först, mest och bäst”-kriterierna, kan begreppet definieras som språket jag fick i arv eller språket som ligger mig närmast om hjärtat. Ett ”identitetskriterium”.

– Det här är intuitivt rimligt för många människor, och kanske just därför har begreppet genom historien använts för att uppnå en rad olika syften, säger Linus Salö.

Om forskare och andra inflytelserika personer underlåter att definiera vad de menar med termen modersmål, kan det leda till den felaktiga, men ändå rätt vanliga, föreställningen att man bara kan ha ett enda modersmål. Det har till exempel hänt på vissa av landets barnavårdscentraler att föräldrarna måste ange barnets modersmål, utan möjlighet att ange två eller flera.

Detta antagande kommer från en enspråkig idévärld, som Linus Salö ser en fara med.

– Termen modersmål är historiskt förenad med idén om ett land–ett språk. Fäderneslandet Sverige skulle hållas samman av ett gemensamt modersmål, ett nationalspråk som kunde ena en föreställd gemenskap, baserad på den dominerande gruppens språk.

Länge genomdrevs hård försvenskningspolitik med denna tanke som grund, vilket bland annat den samiska befolkningen har fått erfara.

Idén om en nationalstat har funnits i Sverige åtminstone sedan 1500-talet, och i det sammanhanget blir ordet modersmål laddat med ideologi – och därför problematiskt och kontroversiellt.

– I en sådan tankevärld är flerspråkighet ett störande inslag som behöver motverkas, säger Linus Salö. Och senare, långt in på 1900-talet, när företrädare för minoritetsspråken argumenterar för sin sak, blir det ofta så att de drar lite på samma tankestoff som de tidigare förtryckts med – alltså den logik som skapade minoritetsspråk från början. Också här beskrivs ofta modersmålet som oumbärligt för individen och som länk mellan individer i en grupp.

Detta är en särdeles känslig fråga, speciellt när man vill kämpa för alla människors språkliga rättigheter.

”Att få möjlighet att utveckla sitt modersmål är ett grundläggande behov för varje människa. Den som berövas sitt modersmål får ett svårare liv”, hävdar till exempel Sveriges språkmyndighet Institutet för språk och folkminnen på sin webbplats.

Men vad som egentligen avses med modersmål är också här ganska oklart. Även i grundskoleförordningen är det rätt svårtolkat i fråga om vem som har rätt till modersmålsundervisning. Där står:

”Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, ska eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket, och
2. eleven önskar få sådan undervisning.”

Så långt är det ändå ganska lättfattligt. Men så kommer tillägget:

”Modersmålsundervisning i samiska, finska, meänkieli, romani chib eller jiddisch ska erbjudas även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.”

Här lyser identitetskriteriet starkt, och för detta finns också en relativt ny term: arvspråk. Den är inlånad från engelskans heritage language. Arvspråket är ett språk som ingår i ett nedärvt kulturellt sammanhang.

– Den termen har om möjligt en ännu diffusare definition än modersmål, säger Niclas Abrahamsson. Den kan innebära att man inte ens behöver tala språket i fråga. Men det kan också innebära att man är aktivt tvåspråkig, så skalan är flytande. Här kan ett syfte med modersmålsundervisningen vara att man vill stötta språket så att det får en karaktär av modersmål för individen.

– Fram till i början av 1960-talet var modersmålet i skolsammanhang det ämne som vi i dag kallar svenska, säger Linus Salö. Därefter har modersmål alltmer kommit att beteckna alla andra språk som talas i Sverige – utom just svenska.

Detta synsätt märks även på språkmyndighetens webbplats, där man konstaterar att ”framtiden för modersmålen i Sverige är en politisk fråga”.

 – Modersmålsundervisning avser språkliga minoriteters utbildning i och om sina modersmål – medan få tänker på svenska som modersmålsundervisning för majoritetsbefolkningen, framhåller Linus Salö.

Att majoritetsbefolkningen behöver undervisning i och om sitt språk är det ingen som ifrågasätter, däremot debatterar en del mot att vi ska bekosta utbildning i minoriteternas modersmål.

– Det man själv tar för givet, vill man inte ge andra. Det är tvetungat.

Som motargument påpekar många att modersmålsundervisningen leder till att barnen faktiskt bättre kan tillägna sig majoritetsspråket – och även andra kunskaper.

– De som får stöd i sitt modersmål klarar sig generellt bättre i skolan, säger Niclas Abrahamsson.

Men det finns också en annan falang som nyttjar modersmålsbegreppets laddning, enligt Linus Salö:

– Den kan tjäna som ett sätt att framställa engelska som ett hot mot den nationella identiteten – för att hävda att svenska forskare borde skriva på svenska, eftersom man kan sitt eget modersmål bäst. Det ligger troligtvis någonting i det, men det är ändå problematiskt. Människor har ju typiskt olika kompetens i olika sammanhang, och ”det akademiska språket är ingens modersmål”, som sociologen Pierre Bourdieu har sagt.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.