Du, fröken eller fru?

Året var 1909 när Selma Lagerlöf blev den första kvinnan och den första svenska författaren som tilldelades Nobelpriset i litteratur. Fem år senare valdes hon som första kvinna in i Svenska Akademien. På statusstegen gick det knappast att klättra högre. Ändå ­betraktades hon i vissa sammanhang som en andra klassens kvinna. Hon var ju inte gift. Hon var fröken.
En skröna av okänt ursprung och oklar ­sanningshalt utspelar sig ­under en kaffebjudning där värdinnan uppmanat ­damerna att ta för sig. Selma Lagerlöf var visser­ligen hedersgäst – men det var av mindre betydelse för värdinnan när en fröken ställde sig längst fram i kön till kaffet och ­kakorna: ”Nej, nej, Selma lilla! Fruarna först!”
Ett Nobelpris och en stol i Svenska Akademien smällde i och för sig högt. Men inte lika högt som titeln fru jämfört med fröken på ett kafferep.

Svenskans tilltalsnormer var länge ett hierarkiskt system som var lika svårnavigerat som prestigeladdat. Först med du-reformens genombrott på 1960-talet förenklades konventionerna. I dom allra flesta sammanhangen – med kungahuset och Svenska Akademien som undantag – dög därefter ett enkelt du. Men så var det inte under eller före Selma Lagerlöfs tid.
En romanfigur som tvingas ta sig an titel­dilemmat är den unge sergeanten Albert i Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839. Med hjälp av passagerarlistan får han veta att den kvinna som fångat hans uppmärksamhet ombord ångfartyget Yngve Frey är glasmästardottern Sara Videbeck från Lidköping. Men det löser inte tilltalsfrågan: ”En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ­ringaste borgarklass. Ett intagande och märkligt mellan­ting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke – men icke heller riktigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för? hvad kallas?”
Albert snubblar sig fram i samtalet med Sara. Ett stympat ”mamsell Vid-” följs av ett lika avhugget ”mamsell Sar-” som till sist ersätts av en formulering med en passiv verbform för att runda tilltalstrasslet: ”var det icke just den här som behagades?”
Sara har det inte enklare. Hon undviker att tilltala Albert direkt för att inte riskera att bryta mot den sociala koden. Under en frukost på ett värdshus i Strängnäs trevar han sig fram till en lösning så radikal att den snart föranleder en gemensam skål i körsbärsvin: ”Det är hinderligt och förargligt att icke veta hvad man skall kalla hvarann – och sedan så – jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött – och – par exemple skulle vi icke kunna kalla hvarann – par exemple du”.
Den språkliga resan från tilltalsförvirring till ett för sin tid progressivt du tar alltså Albert och Sara inte ens en ångbåtsfärd. Vid den här tiden var du enligt Hampus Kristoffer Tullbergs Svensk språklära från 1836 reserverat för ”likar och förtrogna”. Utanför fiktionens värld skulle processen från titulerande till duande kräva mer än ett århundrade.

Det tilltalsskick som hade etablerat sig under 1700-talet var på väg att rivas upp. Det tidigare utbredda jungfru tappade mark som titel för ogifta kvinnor inom adeln.
Inte minst i litteraturen var det rådande systemet vid 1800-talets mitt lika hånat som ifrågasatt. I Om andra personen i svenska språket från 1844 skissade Louis de Geer ett frieri där nöje och löje gick hand i hand. Mannen funderade på om ”fru Öfverste-Löjtnanskan visste hur jag älskar fru Öfverste-Löjtnanskan” medan kvinnan i sin tur svarade att hon ”skulle förgäfves söka dölja för Herr Expeditions-­Sekreteraren, att Herr Expeditions-Sekreteraren vunnit mitt hjerta från första ögonblicket jag såg Herr Expeditions-Sekreteraren”.
Louis de Geers humoristiska titelströsslande illustrerade tidens bekymmer. Varken du eller ni var accepterat i alla lager. Carl Ulric Broocmans diagnos i 1813 års Lärebok i svenska språket var att det rörde sig om en ”ofullkomlighet, att ej äga något ord, med hvilket man kan tilltala hvem som helst”.
Det som i dag kan framstå som ett omotiverat titelfrosseri var i praktiken en nödvändighet. ”Det anses hövligare att tilltala en person med dess titel”, fastslog Pehr Gustaf Boivie i Försök till en svensk syntax från 1826. Jonas Svedbom kom fram till samma sak i 1824 års Inledning till svenska språkläran för begynnare: ”Titulus upprepande utmärker större höflighet”.
Kanske fångades dilemmat bäst av Nils Linder. I Om tilltalsord i svenska språket gav han 1884 samhällets övre lager skulden för att svenskan inte kunde bryta sig loss ur titulerandets bojor: ”Inom de bildade klasserna sjelfva blef det småningom ansedt som ett bevis på den största råhet eller elakhet att, till personer utom den närmaste familje- eller vänskapskretsen, nyttja pronomen i stället för titlar.” Nils Linder påminde också om hur ni i en skrift från 1858 avfärdades som en direkt förolämpning om det användes uppåt i hierarkin: ”Ni är ett ord, vars nyttjande påkallar handgriplig tillrätta­visning.”

En första titelrevolution kom 1866 när Afton­bladet införde fröken som tilltal för alla ogifta kvinnor av bättre samhällsklass. Beslutet innebar att mamsell, en försvenskning av franskans ­mademoiselle, fasades ut. Tidigare hade fröken varit öronmärkt för adeln. Reformen hade alltså en tydlig klass­aspekt. Därför var det också logiskt att det var liberala Aftonbladet som tog initiativet.
Drivande var chefredaktören August Sohlman som samma år gladdes åt att ståndsriks­dagen avskaffades. En utvidgning av vilka som kunde tilltalas med fröken sammanföll alltså med ­andra steg mot ett mer demokratiskt samhälle. Det talades visserligen på sina håll ironiskt om Afton­bladsfröknar – ­personer en bit ner i hier­arkin som ändå fick den adelsdoftande titeln fröken – men det nya tilltalsskicket satte sig snabbt.
Skiftet från mamsell till fröken var tillräckligt omvälvande för att tas upp i 1867 års nyårsrevy på Dramaten i Stockholm:

Bort med mamseller, de gamla spöken!
Nu varje flicka får heta fröken,
om hon ej föredrar att bli fru
år 1867.

Men omtvistat var det. En tidstypisk kommen­tar publicerades i Södermanlands Läns Tid­ning i januari 1867: ”En högst löjlig sida af ­saken är den att, medan de ofrälse ogifta damer, hvilka genom sin samhällsställning kunde i främsta rummet anses berättigade till fröken­titeln, tvekade att emottaga densamma, skyndade aktriser, modister, handtverkaredöttrar af alla slag samt småmamseller af alla slag att i utbyte af biljetter till hvarandra läska sin lilla fåfänga med den lyckliggörande benämningen. Trovärdiga personer veta berätta, att Stockholms postkontor aldrig varit öfverhopadt af en sådan massa lokalbref, som de första dagarne efter frökenreformens promulgerande genom Afton­bladet.”
Motståndet var ofta hånfullt. Den som föredrog fröken i stället för mamsell utmålades inte sällan som en kvinna som försökte ta genvägar uppåt i hierarkin genom att göra anspråk på ett tilltal vars värdighet hon inte gjort sig förtjänt av. Enligt Södermanlands Läns Tidning fanns det viktigare saker att engagera sig i: ”Vida bättre hade varit, om de bemödanden, som blifvit nedlagde på fröken­reformen, hade egnats åt en ny påstötning i ni-reformen, som svårligen skall bringas till ett önskadt resultat, med mindre än att pressen så ofta återkommer till saken, att den slutligen ­vinner gehör och verkställighet så i tal som skrift inom hela vårt kära fosterland. Denna reform skall göra frökenreformen öfverflödig.”
Vid den här tiden pågick en debatt om in­förandet av ni som allmänt tilltalsord i svenskan. Där var det i stället du som ett århundrade senare skulle gå segrande ur duellen. Men rörelsen mot ett mer allmänt fröken var ett led i samma strävan mot jämlikhet i språket.
I Götiska rummen från 1904 skildrade August Strindberg reformens sociala sprängkraft: ”I alla fall, de största reformerna i vårt sociala liv ha utförts på enskild väg, utanför riksdan, regeringen har ju aldrig gjort annat än hindra. Att störta riddarhuset var ingen konst, och adelskalendern finns där än, men Aftonbladets frökenreform, den tog döden på adeln. Det var en giljotin.”
Kanske var reformen en klassdödare. Men den var ingen krångeldödare. I Idun ironiserade skribenten ”Ni-vän” 1893 över det fortsatta titu­lerandet: ”Fröken, om fröken väntar där skall jag strax servera fröken frökens favoritglace!”

Ändå var frökenreformen bara en hållplats på vägen. August Strindberg betraktade den i backspegeln – men samtidigt växte sig både rösträttsrörelsen och feminismen allt starkare. Språket sågs som ett verktyg för att omdana synen på jämlikhet och jämställdhet. Under det tidiga 1900-talet hamnade titelskicket åter i debattens centrum.
Frida Stéenhoff – en av århundradets mest tongivande feminister – lanserade 1910 en genomgripande reform. I skriften Minfru argumenterade hon för en övergång till just minfru som både titel och tilltalsord: ”Mot hotande invändningar, att minfru är längre och besvärligare att skrifva än enbart fru, skyndar jag att svara, att förslaget avser även en reduktion för adressen till mfr, vilket ej har större bokstavsantal än fru.” För att komplettera systemet föreslog Frida Stéenhoff minherr för män.
Hon anade att motståndet skulle vara hårdast inom samhällets övre skikt. Om ”damer som ogärna vill helt förlora sina grandiosa benämningar” protesterade hade hon en lösning. I inledningen av ett samtal skulle en kvinna kunna presenteras som ”minfru överstinnan Sköldborg”. Därefter skulle det räcka med minfru.

Anpassningen till personer högt upp på status­stegen beskrev Frida Stéenhoff som ­något av en självmotsägelse när det rörde sig om ”ett demokratiskt reformförslag”. Men om inte det översta skiktet accepterade förändringen skulle den inte sippra ner till andra samhällsklasser: ”Att locka en menlös man i ledet att säga du till sin general vore ej att göra mannen en tjänst, sådan världen nu en gång är. Men att få in ett gemensamt hövlighetsord för alla grader, blir en vinst åt var och en.”
Långt ifrån alla såg minfru som ett framsteg. ”Skola ’Aftonbladsfröknarna’ försvinna?” undrade Trollhättans Tidning. ”Jag skulle inte vilja förolämpa någon med det tilltalet”, recenserade författaren Anna Wahlenberg förslaget i Aftonbladet. Jenny Wallerstedt, en annan rösträttskämpe, ansåg i Dagny att ­kvinnor skulle ägna sig åt ”verkliga, icke skenbara reformer” och att kampen för ett titelskifte var ”betydelse­lös för kvinnosakens framgång”. Hon uppfattade dessutom språket som ”ett lefvande väsen” som inte kunde styras efter ideologiska mål: ”Att reformera stafningen, ja, våldföra sig på densamma, det kan man göra, att reformera språket själft till öfverensstämmelse med några individers sociala åsikter, det låter sig icke göra.”

Frida Stéenhoff var långt ifrån ensam om att kräva förändring och språklig jämlikhet. Den finländska rösträttskämpen Maikki Friberg uppmanade 1910 ”kvinnosaksorganisationer världen rundt att begagna blott en benämning på såväl gifta som ogifta fullvuxna kvinnor”. I svenskan innebar det att fröken ­skulle pensioneras och fru brukas om alla. Ett skäl för titelbytet var att höja ogifta mödrars status. Ett annat att kvinnors titel inte skulle vara avhängig civilståndet – och i förlängningen mannen.
Maikki Friberg dömde ut det befintliga systemet med fru och fröken som en indirekt omyndig­förklaring: ”Detta är icke blott ovärdigt men är äfven en lämning från den barbariska tidsålder, då kvinnan ej ännu genom sin ställning som mannens följeslagerska kunde räknas som ­myndig och fullvuxen. Denna uppfattning ­hänger samman därmed att man i alla språk använder som tilltalsord till en ogift kvinna ett diminutiv: Fräulein, mademoiselle, signorina o. s. v. och endast i förbindelse med mannen uppnår hon ­rättighet att anses för mogen och fullvuxen.”
Stafettpinnen gick vidare till författaren­ Gertrud Almqvist i Idun. Även för henne var titelfrågan en klassfråga. Hon skrev att en övergång från fröken till min fru framför allt skulle välkomnas av ensamstående mödrar: ”De, som vilja trots alla svårigheter ensamma kämpa sig fram till ett människovärdigt lif, ej så mycket för sig själfva, men för barnet. Ha de inte ändå rätt, att vi ge dem det skydd, den handräckning för dem och deras barn, som ligger i en titel, där inte sammanhanget med modersnamnet blir till ett plumpt hån?”
I Stockholm utlystes 1911 ett möte i Viktoria­salen där Frida Stéenhoff talade. Stödet för en reform var starkt – men deltagarna kunde där­emot inte enas om att förorda minfru eller någon annan titel. I Idun kommen­terades avsaknaden av enighet: ”Tack vare denna tvekan är nu denna dumhetens Pandoraask öppnad för alla de tänkbara och otänkbara förslagsord, åt hvilka pressen ger offentlighet.”
Åter präglades reaktionerna av skadeglädje. Insändarna duggade tätt i bland annat Dagens Nyheter. Åsikterna var minst lika spretiga som på mötet i Viktoriasalen.
En skribent hävdade att svenskarna på grund av titelskicket redan var utskrattade i utlandet: ”Låt oss icke genom införande af nya titlar göra oss ännu löjligare.” En annan debattör ansåg att ogifta kvinnor inte kunde förvänta sig ­någon solidaritet i titelfrågan från gifta kvinnor i samhällets översta skikt. Därför borde alla som då var fröken själva göra anspråk på det tilltal som ansågs finare: ”Och det enda effektiva sätt på hvilket vi kunna göra detta är att utan vidare reso­nerande fram och tillbaka antaga titeln ’fru’.” Flera skribenter argumenterade för att låna in engelskans lady i svenskan som ”det förlösande ordet” – kanske stavat lädi. Vissa motsatte sig kategoriskt förändringar av titelskicket: ”Men att vi, unga fröknar, som ännu hoppas på att bli verkliga fruar, skola tituleras ’min fru’ tycker jag vara nonsens.” Andra tog mest chansen att ironisera: ”Fröken däremot är en så vacker titel för en mogen kvinna, den hör henne till så länge hon är fröken, d. v. s. så länge hon är angenäm, ung, glad, pyntad, fin och treflig, men inte när hon väger de där 200 kilo.”

Drömmen om en övergång till ett enhetligt tilltal infriades inte. Frida Stéenhoffs förslag föll snart i glömska. Men debatten tystnade inte utan blossade upp gång på gång – ofta i samband med att rösträtt för kvinnor och andra reformer diskuterades. I samhället handlade nu den språkliga diskussionen främst om du eller ni som tilltal – men den frågan var i sin tur samman­flätad med titelskicket.
I skriften Tilltalsordet Ni från 1935 förordade Erik Wellander – århundradets mest inflytelse­rika språkvårdare – tilltal med ni som lösningen på titeltrasslet. Ett avgörande skäl för hans del var att titlar som fru och fröken i praktiken användes som personliga pronomen vid tilltal. Samtal skulle flyta betydligt smidigare om det faktiskt fanns ett pronomen som ni som hade den funktionen.
Erik Wellander argumenterade för att ni skulle användas i alla situationer – och att ingen skulle behöva bli stött. Att han trodde att en sådan lösning över huvud taget var möjlig berodde till stor del på att han blivit inspirerad av Aftonbladets reform från 1866 som ”genomfördes med sådan fart, att redan efter något årtionde mamsellerna voro på utdöende”.
Hans analys var att titlarnas död och en bred acceptans av ni fångade tidsandan där traditionalismen var försvagad: ”En utveckling i denna riktning gynnas just nu av tidens sinne för det bekväma, praktiska, funktionalistiska. Ni är ’funkis’, fröken Gustafsson och notarien Hasselqvist är ’tradis’.”
Han reflekterade också över tilltalsförändringar i det han kallade ”butikssvenska” under 1900-talet. På senare år hade enligt Erik Wellan­der min herre och damen gått framåt sam­tidigt som herrn, frun och fröken minskat i bruk i situationer där till exempel en expedit mötte en kund som inte var känd sedan tidigare.
Redan 1935 var nog Erik Wellander för sent ute. Titlarna var i och för sig på väg att försvinna. Men ni lyckades aldrig skaka av sig den negativa laddningen.

En undersökning utförd av Gallup på upp­drag av Dagens Nyheter i augusti 1944 under­­strök att det fanns många åsikter i tilltals­frågan. Det var 37 procent som skulle säga ni till en person av samma kön, ålder och samhällsställning. Näst vanligast var fru, fröken och herr med 24 procent följt av du med 17 procent och damen, min dam och min herre med 15 procent.
Titelfrågan fick ännu en dimension i mars 1957. Nu var det Justitiedepartementet som ansåg att ”kvinnor som slutat skolan och genom sin verksamhet, bosättning eller dylikt erhållit en mer självständig ställning i förhållande till sitt föräldrahem” skulle betraktas som vuxna. Och vuxna kvinnor borde enligt departementet ges titeln fru.
Historien talade också för att titelbruket var i ständig förändring. Departementet konstaterade att fru började användas på 1500-talet om kvinnor av furstlig eller adlig börd. Andra gifta kvinnor hade titeln hustru eller matrona. Under 1700-talet spred sig bruket av fru till gifta ­kvinnor inom prästerskapet och borgerskapet. Först på 1800-talet blev fru en titel för alla gifta kvinnor oavsett ställning.
Även fröken etablerade sig i svenskan på 1500-talet för kvinnor i samhällets översta skikt. Såväl Gustav Vasas döttrar som drottning Kristina var som unga just fröken i språk­bruket. Andra ogifta kvinnor kallades jungfru och ­senare även mamsell. Bruket av fröken ­utvidgades så småningom – men det var först genom Afton­bladets reform 1866 som det blev en allmän titel för ogifta kvinnor. ­Under samma period hade jungfru i allt större utsträckning blivit synonymt med piga eller kommit att förknippas med lös­aktiga kvinnor och därför förlorat status som titel. Det dröjde heller inte länge förrän en nästintill enig press följde Aftonbladets initiativ.

Förslaget gav alltså nytt bränsle till ­debatten om svenskans titelskick. I pressen fick det både ris och ros. Dala-Demokraten skrev på ­ledar­plats att alla kvinnor skulle ha rätt att ­kalla sig fru: ”Tidigare var fröken en överklasstitel; när den blev allmän revs därför en skiljande skranka bort i samhället. Sedan har ­titlarna markerat skillnaden i civilstånd; i en del sammanhang har väl något nedsättande legat i ordet ’fröken’. I kretsar, där man sätter värde på sådant, är titeln också en fråga om rang; en fru är för mer än en fröken även om den senare på grund av egna förtjänster intar en aktad och ärad ställning i samhället.”
Östergötlands Dagblad sneglade i stället mot Frankrike och ansåg att svenskan borde använda fru och fröken enligt samma mönster som ­madame och mademoiselle. ­Ledarredaktionen ställde sig därför inte bakom förslaget från Justitiedepartementet: ”Låt oss göra som fransmännen som artigt använder fru eller fröken allt eftersom artigheten fordrar. Alltså frutiteln till gifta, till ogifta med barn och eventuellt till äldre ogifta damer om de så önskar, i övriga fall fröken när titeltiden kommer för en ung människa.”
Dagens Nyheter följde upp förslaget ­genom att fråga kvinnor med olika koppling till ­titlarna fru och fröken. Läraren Lisa Löfgren ville såväl behålla det allmänna tilltalet fröken som fortsatt kallas fröken av eleverna. Servitrisen Anna-Lisa Nilsson var som gift visserligen fru men tyckte att det skulle kännas underligt att bli tilltalad med något annat än fröken av kunderna. När hon vände sig till okända kvinnor förlitade hon sig på damen och tyckte därför inte att titelfrågan var något problem i arbetet.
I juni 1957 gjorde Sifo på uppdrag av Dagens Nyheter en opinionsmätning som förebådade lösningen på titeldebatten. Vid den här tiden var Justitiedepartementets förslag ute på ­remiss. Men det var enligt undersökningen bara 19 procent som tyckte att frågan om en tilltalsreform var mycket eller ganska viktig.
Tilltalsfrågan var en generationsfråga. Bland svenskar som inte fyllt 20 år dominerade du – oavsett om motparten verkade ­”tillhöra arbetar­klassen” eller ”bättre situerade”. I ­åldern 20 till 39 år var det i stället tilltal med ni som var vanligast. Och bland personer som fyllt 40 år var det damen som förekom mest.
Såväl att dua som att nia kvinnor var mer utbrett på landsbygden. I storstäderna var det fler som använde damen. Fru var nästan utraderat som tilltal. Damen användes ungefär lika mycket av både män och kvinnor. Däremot var det främst män som tilltalade kvinnor med fröken.
Men i skriftspråket verkade utvecklingen gå långsammare. I remissvaren till Justitiedepartementets förslag undrade somliga varför myndigheter över huvud taget skulle registrera titlar. Namn och personnummer borde räcka. Så småningom förpassades förslaget till arkivet.

Nästa uppror meddelades den 9 ­september 1965 på Dagens Nyheters förstasida. Från och med morgondagens tidning ­skulle fröken försvinna som titel och fru införas för alla vuxna kvinnor som inte föredrog en ­yrkestitel: ”I och för sig har en kvinna naturligtvis länge haft rätt att använda vilken titel hon velat. Men de flesta kvinnor har följt det gängse mönstret att med sin titel ange om de är gifta eller ogifta. En sådan uppdelning har inte ansetts nödvändig för män; i denna praxis ryms en könsdiskriminering och för många en värdering. Civilståndet är uteslutande en folkbokföringsfråga, inte en tilltalsfråga.”
Övergången till fru fick på samma sätt som Aftonbladets tidigare skifte till fröken stort genomslag. I båda fallen var det dagstidningar som bestämde sig för att driva språkbruket i en viss riktning – och genomslaget för dom nya skrivsätten visade att det var idéer som redan hade stark förankring utanför redaktionerna.
Stockholms-Tidningen var en av alla dagstidningar som följde i Dagens Nyheters fotspår och lovordade en reform som motverkade föreställningen om att ärbara kvinnor skulle vara gifta: ”Vi delar inte den värderingen, och vill därför använda samma titel för alla”.
Svenska Dagbladet har alltid varit den språkligt mest konservativa av Sveriges rikstäckande dagstidningar. Här behandlades rivalens reform­iver med rejäla nypor salt: ”Uppenbarligen har DN heller inte insett att förlegade föreställningar om könsroller m. m. kan inrymmas i begreppet ’fru’. Av en radikal tidning väntar man ett radikalt grepp. Varför inte kalla damerna för ’herr’?”
Dagens Nyheter suckade till svar att konkurrentens resone­mang var ”förvirrande lika” galenskaperna i satirtidningen Grönköpings Veckoblad.
Andra tidningar var mer av­vaktande. Flera lovordade initiativet – men ­tyckte samtidigt att det bästa vore att helt skrota titelsystemet. Ljusnan trodde inte att ­någon ­kvinna skulle ”protestera mot DN:s djärva språng ut i radikalismens böljor”. Däremot ­kunde steget ha varit mer radikalt: ”Det förnims ­redan sedan avsevärd tid tillbaka gny kring ­titulaturen där fru Johansson alltid är fru ­Johansson, antingen hon är läroverksadjunkt, ­civilingenjör, ­direktör eller aktuarie, medan manssidan alltjämt har en helt annan möjlighet att gona sig i titlar och maskulina yrkesbenämningar.”
Västgöta-Demokraten efterlyste också en ­reform som ”vilja gå längre än blott utsudda könsgränserna” och exemplifierade hur människor tilltalades i gårdagens tv-program. Lösningen stavades enligt ledarredaktionen du: ”Folk i arbetskläder, folk som sover i rivningskåkar och prostituerade (exemplen från i går kväll) tilltalas med DU medan folk som är uppklädda och har etablerade ställningar i sam­hället får heta herr, fru eller fröken. Sudda därför också bort socialgränserna när könsgränserna skall bort ur tilltalsnomenklaturen. Kan det ske på annat vis än att ordet du befrias från sin vänskapliga karaktär och görs gångbart bland både fruar, fröknar och lodisar.”

I dag vet vi hur det gick. Svaret blev du. Symbol för du-reformen blev Bror Rexed som 1967 tillträdde som generaldirektör för Medicinalstyrelsen och meddelade att han tänkte säga du till alla medarbetare och att han gärna blev duad tillbaka. Bror Rexed var inte först med detta bland myndighetschefer – men tiden var mogen för en bred övergång. I medierapporteringen växte han fram till reformens galjonsfigur.
En Sifo-undersökning från 1974 illustrerade genombrottet för tilltal utan titel. För en jämnårig och obekant kvinna av ”lägre samhällsställning” valde 61 procent du och 22 procent ni. Bara 6 procent svarade fru respektive damen och 4 procent fröken. Om kvinnan var av ­”högre samhällsställning” föredrog 49 procent du, 27 procent ni, 9 procent fru, 8 procent damen och 4 procent fröken.
Till en avsevärt äldre kvinna använde 45 procent ni, 15 procent damen respektive tant, 11 procent fru, 10 procent du och 2 procent min dam. Bara 2 procent förespråkade tilltal med fröken. Och hela 95 procent tyckte att du var mest lämpligt till en obekant tonåring.
Tendenserna från 1957 års undersökning hade alltså förstärkts avsevärt. Titelduellen mellan fru och fröken slutade med att utmanaren du avgick med segern.
 
Än i dag ställs kvinnor ibland inför valet mellan fru och fröken – men när titel­frågan dyker upp vid exempelvis bokningen av en flygresa är det inte på samma sätt ett val som inordnar någon i en social hierarki. I lägre årskurser i skolan kan kvinnliga lärare oavsett civilstånd alltjämt kallas fröken. Kanske finns det fortfarande också servitriser som ibland får heta fröken. I riksdagen tilltalas dessutom kvinnliga talmän med fru.
Minnet av århundraden av titeldebatter har numera bleknat. Däremot lever det litterära arvet från Selma Lagerlöf vidare än i dag. Men på ålderns höst liksom in i vår tid förblev hon fröken på Mårbacka.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Läs mer: Kommer ni igen?