Digital läshjärna går inte på djupet

I ett tal på Svenska Akademiens högtidssammankomst strax före jul slog författaren Ellen Mattson ett slag för djupläsning, det vill säga förmågan ”att gå in i en text, uppleva något när vi läser, se textens människor och skeenden framför oss, värdera texten, skapa oss en åsikt om den, anta de olika perspektiv som ryms i den, göra en kritisk analys av fakta och sanningshalt i texten”.

Allt detta hänger samman med en utvecklad läshjärna, sa hon och fortsatte: ”Läsandet så som vi uppfattar företeelsen i dag har bara existerat några korta ögonblick i människans historia. Ändå formar och förändrar det våra hjärnor på ett sådant sätt att det är helt befogat att tala inte bara om den tänkande människan, den skapande människan, den lekande människan − utan också om den läsande människan.”  

Ellen Mattson citerade neuroforskaren Martin Ingvar som har beskrivit läsförmågan som ett av hjärnans allra viktigaste verktyg för den kognitiva utvecklingen: förmågan att förstå symboler, tänka abstrakt och matematiskt är direkt kopplat till hur bra man läser.

Nu oroas hon av rapporter om brister i läsfärdigheten. 40 procent av de svenska eleverna i Pisaundersökningen 2018 tyckte att läsning var slöseri med tid. Många efterfrågar filmen för att få hjälp att visualisera vid läsning.

Vetenskapliga studier har visat att läsaren tillbringar kortare tid med att just läsa vid digital läsning. Elever går igenom texten snabbare på bekostnad av förståelsen av vad de nyss läst. En stor elevundersökning har visat att läsförståelsen överlag var bättre när en text var i pappersform än digital.

– Vi som har tränat och utvecklat våra läshjärnor i den fördigitala världen löper ingen större risk att dessa hjärnor ska tillbakabildas genom det obegränsade utbudet av digitala medier, vi har redan förvärvat förmågan att djupläsa och behåller den också när vi läser på en skärm, säger Ellen Mattson.

Nu tycks det råda ett underskott på lästräning i skolan och en övertro på bildskärmar, fortsätter hon. Det vittnar också en lång rad artiklar i tidningen Ämnesläraren under det gångna året om. Där har lärare gett uttryck för sin frustration över att lästräning inte prioriteras.

– Min mamma som var lärare sa alltid att det var en stor konst att lära ett barn läsa. Det är en grundläggande färdighet som vi måste ha, säger Ellen Mattson.

Hugo Lagercrantz, professor emeritus i barnmedicin, hävdade i en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet i vintras att Skolverket i sin prioritering av digitaliseringen i skolan har glömt bort hjärnan. Den behöver fysiska läroböcker, papper och penna för att tränas i att läsa och skriva. Till skillnad från det talcentrum i hjärnan som vi föds med, så har vi inget medfött läscentrum.

– Men vi har en hjärnstruktur som har potentialen att utvecklas till ett sådant, säger Hugo Lagercrantz.

Denna är lokaliserad till bakre tinningloben i vänster hjärnhalva och går i träda hos barn som inte får lära sig att läsa. Det är denna struktur som vi kan kalla för läshjärnan.

Hugo Lagercrantz hänvisar till en amerikansk studie som har funnit att hjärnan utvecklas bättre hos barn som växer upp i hem med många böcker och mycket tid för högläsning, jämfört med dem som mest tittar på skärm.

Det skulle kunna bero på att föräldrarna i hem med många böcker ofta är högutbildade. Men forskning har visat att det är just böckerna som gör skillnad, inte socioekonomiska faktorer.

– Hos barnen som har många böcker omkring sig och tid för högläsning bildas mer vit substans i de hjärnstrukturer som är engagerade i läsning och skrivning. Det tyder på att nerverna blir tjockare och därmed leder nervimpulserna snabbare, säger Hugo Lagercrantz.

Det har också visat sig att barn som får höra många sagor i förskoleåldern lättare förstår sammanhanget i texter de läser när de börjar skolan.

Men samtidigt som den fysiska boken framhålls som viktig för att lära sig läsa ökar ljudböckerna bland barn. I en rapport för Svenska förläggareföreningens räkning konstaterade Karl Berglund och Ann Steiner, litteratursociologer vid Uppsala universitet, att barn i åldern 6–12 år lyssnar mest på ljudböcker av alla och klart mer än vuxna. Precis som för vuxna är långa bokserier och hela författarskap populära på strömningstjänsterna. Att det är serier, skrivna för att slukas, som barn lyssnar på bekymrar Ann Steiner.

– Långa bokserier som barnen tycker är kul, till exempel Lassemajas detektivbyrå, är snarare lästräningsböcker än litterära upplevelser. När barnen lyssnar på dem förlorar de sin poäng som instrument för träning; de är ju redan ”lästa”, säger hon.

Strömningstjänsterna premierar den typen av konsumtion, menar Ann Steiner. Nu är utgivningen av ljudböcker i princip lika stor som tryckta böcker i åldrarna 6–12 år. Även bilderböcker för mindre barn säljs i ljudboksformat men den lyssningen är inte alls lika omfattande.

Hur påverkas då läsinlärningen när barn lyssnar på ljudböcker i stället? Enligt många läsforskare, som till exempel Daniel T. Willingham, professor i psykologi vid University of Virginia, USA, är det samma processer som sker i hjärnan, oavsett om vi lyssnar på eller läser en text.

Men vägen dit ser olika ut. Att lyssna är naturligt, läsandet en ansträngning. Vägen till läsandet går genom avkodningen av bokstäverna och ihopljudningen, medan lyssnandet och lärandet genom lyssning sker utan att man behöver göra motsvarande dekonstruktion.

Läsandet börjar som sagt med fördel med högläsning. Enligt Åsa Elwér, läsforskare vid Linköpings universitet, bygger barn språkförståelse när en vuxen läser högt för dem.

– Språkförståelse är det viktigaste som vi behöver för att kunna lära oss läsa. Skriftspråket är ju mer komplext än talspråket. Högläsningen skapar också ett intresse för läsningen inte bara som innehåll utan också som text.

För att barn ska lära sig läsa måste de se skrivtecknen och koppla dem till specifika språkljud.

– När man ska börja läsa krävs att man har tydliga representationer av ljud i hjärnan, det vill säga att distinktionen mellan olika språkljud är tydlig så att man kan manipulera dem som enskilda storheter, säger Åsa Elwér.

Sedan lär barn sig att ljuda sig igenom orden innan de kopplar dem till deras innebörd, så kallad fonologisk avkodning.

Det krävs också ett ordförråd, vars djup påverkar läsförståelsen men som man också bygger genom att läsa. Bokstäverna, ljuden, ordförrådet; allt ska sedan kopplas ihop och automatiseras för att man så småningom ska landa i den ortografiska avkodningen. Då når man meningen och uttalet direkt när man ser det skrivna ordet – utan att ljuda.

– Om barnet kan bokstäver och upplevt mycket högläsning blir de i regel duktiga läsare. Men för att automatisera läsningen behöver man träna mycket.

Och det är i bokslukaråldern, 9–12 år, när lästekniken är på plats, som barn slipar på läsförmågan.

– Det är avgörande att få till den träningen. Vår digitaliserade värld ställer höga krav på läsning, inte på att vi läser mindre, säger Åsa Elwér.

När man läser mycket tryckt text stärker man i förlängningen också skriftspråket eftersom man kontinuerligt blir påmind om hur orden stavas och relaterar ljudet till ordbilder.

Även om djupläsning är en källa till stor glädje för Ellen Mattson påpekar hon att alla naturligtvis inte måste läsa på det viset.

– Men det är en rättvisefråga att få tillgång till en grundläggande färdighet som vi måste ha för att lära oss skriva.

Cecilia Christner Riad är frilansjournalist.