Det måste vara exakt rätt ord

Han gjorde uppmärksammad debut med Pol Pots leende 2006, en reportagebok om folkmordet i Kambodja, som kunde fortgå utan nämnvärda reaktioner från omvärlden. Peter Fröberg Idlings första roman, Sång till den storm som ska komma, utspelade sig även den i röda khmerernas Kambodja, medan Julia & Paul – en försommarberättelse från 2017 är en kontrafaktisk roman om ett Sverige där kommunismen har segrat.

I hans senaste bok prövar emellertid Peter Fröberg Idling en helt ny genre – skräckromanen. Huvudpersonerna i Nidamörkur är ett ungt Stockholmspar med fokus på sina karriärer. Berättelsens urbana geografi byts emellertid snart ut mot en enslig tomt på Gotland, införskaffad av Simon för parets gemensamma pengar. Sambon Jenny är tveksam till sommarstugebygget i den karga miljön – ett arbete som allt mer kommer att präglas av sällsamma och obehagliga upplevelser, i suggestiv samdräkt med det ödesmättade landskapet.

Denna utflykt i skräckgenren föddes ur behovet av distraktion från ett helt annat romanarbete. Peter Fröberg Idling hade kört fast i Julia & Paul, kände sig begränsad av sin egen språkmedvetenhet och behövde frigöra skaparkraften. Så han började parallellskriva en helt annan sorts bok. Syftet var att fokusera på skeenden i stället för på språk eller karaktärer.

– Jag ville egentligen bara att det skulle hända väldigt mycket. Och en stor del av det som hände ströks sedan, när jag var tvungen att komprimera det till en bok. Men det var väldigt mycket som inträffade i den nästa sista versionen, berättar Peter Fröberg Idling.

Knepet fungerade; kreativiteten lossnade, och projektet resulterade så småningom i två, sinsemellan mycket olika, färdigskrivna romaner. En gåtfull process som han inte själv riktigt kan förklara.

– Rent språkligt handlar det om att det jag har skrivit tidigare utgår väldigt mycket från just språket. Att utgå från storyn gjorde det mycket lättare att skriva. Om jag inte hittade rätt formulering så struntade jag i det och bara körde på. Jag var språkligt tillåtande när jag skrev Nidamörkur, säger Peter Fröberg Idling.

I vanliga fall skriver han om varje mening ett otal gånger innan han går vidare till nästa sats. Det är en långsam procedur, där texten byggs upp ord för ord, mening för mening – för att sedan backa till satsen dessförinnan och justera den för att passa ihop med den nästföljande.

Men var kommer idéerna ifrån? Peter Fröberg Idling beskriver hur varje romanbygge brukar börja med en bild. En tankebild som kommer till honom med bara frågor, inga svar, och som han börjar skriva om för att förstå vad bilden handlar om. Julia & Paul – en försommarberättelse började med två olika bilder. Den första visade ryggtavlorna av en kvinna och två små barn i en gles tallskog. Den andra föreställde ett skepp i en grå gryning, en kran och en vajer som försvann ner i vattnet. Vad hade de två bilderna med varandra att göra? På vilket sätt?

– Då började jag skriva om den här kvinnan med barnen, Julia. Så rullas berättelsen ut och allting bara händer. Hennes man är Paul; han är stationerad på en båt i Östersjön, och då är det ju hans fartyg jag ser, som han ligger ute med i gryningen.

Under skrivprocessen kan mycket hända med berättelsen. En karaktär som från början har varit en äldre, ambitionsstyrd man, kan halvvägs genom romanen visa sig vara en kvinna som är jämnårig med huvudpersonen. Då får han gå tillbaka i texten och göra de förändringar som krävs.

Att hitta rätt ton för romanen är en oerhört viktig och ibland mycket svår sak. Ska historien berättas i första eller tredje person? När han sökte rätt tilltal i Sång till den storm som ska komma, en roman om den unge Pol Pot, så stötte han på enorma svårigheter i skrivprocessen, just för att han inte lyckades hitta tonen. Han visste vad som skulle hända, han skrev scener och huvudkaraktären gjorde de saker som han skulle göra på de platser där han skulle vara – ändå fungerade det inte. Peter Fröberg Idling befann sig i Berlin för att skriva, och kände irritationen växa över att texten aldrig lyfte.

– Till slut var jag så frustrerad att det var som om jag vände mig direkt till honom: ”Du”. Så började jag skriva i du-form och kände, här är det! Det är så här det ska vara.

Det är just där han befinner sig nu, i processen med ett nytt projekt.

– Det är det jag jagar efter just nu. Jag skriver en halvsida och känner, nej, det här sjunger inte. Så är det väntan på tillfället att nu, plötsligt, kom rätt tonklang.

I grunden har Peter Fröberg Idling en juristexamen. Författardrömmarna fanns tidigt; han gick någon skrivarkurs och sökte sedan till Biskops Arnös författarskola. När antagningsbeskedet kom befann han sig i Kambodja, som jurist för en människorättsorganisation. Juridiken har också varit en tidig skola i skrivandets konst.

När Peter Fröberg Idling får frågan om kopplingen mellan juridiken och skönlitteraturen brukar han svara att båda handlar om språklig exakthet. Den som tolkar en lagtext har bara språket att utgå ifrån: står det ska eller bör?

– Man sitter och närläser förarbetena till lagtexter för att utröna vad som är andemeningen. Vad ska genomsyra den här lagen och hur ska den tolkas? För mig är det samma sak med det skönlitterära skrivandet – det måste vara exakt rätt ord. Jag läser ju poesi, och där är det väldigt tydligt. Det uppskattar jag mycket.

Kreativiteten saknade han inom juridiken, men äldre lagtexter författades med litterär känsla och kan bjuda på poetisk skönhet i sin språkhantering. I Handelsbalken – skriven på 1700-talet – kan man avnjuta lagparagrafer som: ”Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenär själv ej gälda gitter.”

På Biskops Arnö lärde han sig att skilja sin text från sin person. Ett nödvändigt synsätt för att kunna ta kritik, vilket var viktigt för att utvecklas som författare. Peter Fröberg Idling är numera både kritiker själv och bortskämd med god kritik av sina egna verk. Men fortfarande tycker han att recensionerna är plågsam läsning. Och samtidigt, paradoxalt nog, intressant på samma sätt som läsarresponsen. Verket blir till när det möter sina läsare.

– Som författare förstår man inte sitt verk. Det är fortfarande mycket som är oklart. Det kan vara underliggande teman som man inte har tänkt på, men som när någon påpekar det så – visst, det är ju uppenbart.

Nästa bok blir en barnbok. Texten har just blivit antagen, och nu väntar den på en illustratör.

När vet författaren att boken är klar?

– När jag känner att jag inte kan göra det bättre. Det är också en sorglig känsla, för den ursprungliga idén är så fantastisk, och för varje ord du skriver, så väljer du bort möjligheter. När du väl kommer till sista punkten så är känslan: ”så det är det här det blev”. Idén glittrar i fjärran, men när man tittar närmare på den så ser man att den är lappad och lagad. Skönheten är bättre på håll.