”Det finns något i alla scener”

Är det okej om vi tar en öl? Jag har lämnat in sista korrekturet i dag, säger Andrev Walden och ler stort.

Vi träffas på Nytorget på Södermalm i Stockholm och slår oss ner på en uteservering. Andrev Walden berättar att förlaget egentligen tycker att boken har varit klar ett tag, men han ville gå igenom manuset en gång till för att se att allt sitter där det ska. Nu har han gått igenom språket och ändrat några detaljer i sin skönlitterära debut, romanen Jävla karlar. Han ser lättad, glad och lugn ut. Ett stråk av oro fladdrar bara förbi i hans ansikte när jag tar en snus. Andrev Walden slutade för några månader sedan och suget finns där fortfarande. Han tittar bort och tar en klunk öl.

Jävla karlar är tillägnad Andrev Waldens mamma, och den är så självbiografisk att han under intervjun börjar fundera på om det verkligen är en roman alls. Men sedan kommer han ändå fram till att den är det. I boken berättar han om sin egen uppväxt och om sju män som han alla, åtminstone under en kort stund, har tänkt på som sin pappa. Här finns den biologiska pappan och en rad män som hans mamma under längre eller kortare tid levde tillsammans med när han var liten.

– Jag kan ju förstå att hon tycker att det här är en jävla mardröm. Att ens barn skriver om alla ens förhållanden. Men det är priset! Hon var väldigt trasslig på den tiden och det vet hon om.

Även om historierna om männen stundtals är mörka – någon av dem misshandlar mamman, en annan är heroinist och en tredje berättar om hur dålig hon är för bokens huvudperson: den unge Andrev Walden. Trots detta är det ingen tung bok.

– Jag är en historieberättare och ser att det finns något i alla scener. Ska jag använda ett modernt begrepp skulle jag säga att jag ser content även i svåra situationer från barndomen.

Det är den där typen av lågmäld humor som också förekommer i boken. Den som har läst Andrev Waldens krönikor i Dagens Nyheter eller Aftonbladet kommer att känna igen sig i den underfundiga humorn och hans specifika sinne för detaljer som gör texten luftig och lätt, även när händelserna som skildras är tunga.

– Mamma tycker att vissa karlar har fått för stort utrymme. Samtidigt säger hon själv att hon förverkat sin rätt att sätta sig på tvären. Hon har inte haft så mycket åsikter; det har snarare varit så att vi har kunnat skratta åt vissa situationer tillsammans.

Jävla karlar är samtidigt en klassisk berättelse om att bli vuxen. Med stor detaljrikedom skildrar Andrev Walden sin uppväxt i 1980-talets Sverige.

– Då har jag ändå tagit bort många detaljer för det får inte bli Stranger things. Jag gillar i och för sig den Netflixserien, men du vet – det kan bli lite väl sökt med alla tidsmarkörer, ett slags nostalgipornografi.

Språkligt funderade han länge på om han skulle återge barndomens östgötska.

– Det har talats jävligt mycket östgötska i min närhet under åren, säger han och skrattar.

Men han valde till sist att inte skriva dialektalt. Han säger att han ”kapitulerade” och tog ett steg tillbaka.

– Det finns författare som klarar det där, antingen melodiskt som Mikael Yvesand och hans Häng city eller rent dialektalt. Men jag valde i stället skriftspråk i dialogerna. Jag skriver till och med de och dem i replikerna.

En språkdetalj som han har fångat är barndomens besatthet av ett ord, ett uttryck eller en sång. Något som barndomsvänner börjar använda och som känns som en markör som manifesterar gemenskapen.

– Vi snöade ofta in på ord som vi använde hela tiden. Även när vi blev lite äldre. Jag minns att mitt tonårsgäng var besatta av ledmotivet till tv-serien Tårtan. Vi gick runt och sjöng ”Socker, grädde, nötter och mandelflarn ...”

Andrev Walden nynnar på låten och säger att det hörde till att andra skulle tycka att han och hans kompisar var löjliga.

– Vi blev sammansvetsade i vår töntighet. Det band oss samman.

Jag undrar om han än i dag kan få ord på hjärnan och överanvända dem under en period. Han funderar lite och skakar sedan på huvudet.

– Nej, men jag märker det på mina egna barn.

Men språk funderar han ständigt på. Särskilt nu när han går från att vara krönikör och journalist till att bli romanförfattare.

– Det har definitivt varit en tröskel att kliva över. Jag har jobbat många år på en kvällstidning och det har präglat mitt språk. Nu har jag fått fokusera på att kavla ut texten och inte vara så fruktansvärt komprimerad hela tiden.

För några år sedan skrev Andrev Walden en krönika i Dagens Nyheter om att man kan sälja allt med rätt nyord. Han skruvar lite på sig när jag tar upp den. För även om han fortfarande kan tycka att nyord och engelska uttryck som ska lansera något nytt kan vara ”extremt fåniga” – som textens wild swimming för simning – är han inte nöjd med krönikan.

– Jag mår lite dåligt av den. Den var raljant och hade en enkel poäng. Den var så enkel. Det är klart att det är lätt att skratta åt den.

I stället nämner han en äldre Aftonbladetkrönika som också handlar om språk och som han är betydligt mer nöjd med.

– Den handlade om De obskyra sorgernas lexikon som den amerikanska hobbylingvisten John Koenig uppfunnit. Han försöker skapa ett online-lexikon med ord för känslor som saknar … ord.

Han säger att detta internetbaserade projekt har influerat honom en hel del och att han även under arbetet med Jävla karlar försökt fånga de där svårdefinierade känslorna.

– Det är lite av ett återkommande tema i boken: att jag vill att det ska komma ett oväder som sätter stopp för allting. När en obehaglig rörelse är igång är det både spännande och så vill man att det ska sluta. När allt känns krångligt och så kommer det bara rejält med snö och allt stannar upp. Fan, det är mysigt.

När vi ses har han alltså skrivit om manuset en sista gång. I det manus jag har läst fanns ordet frirunka med. Ett ord som beskriver en situation där två pojkar onanerar utan ”stöd” av porrtidningar.

– Jag tyckte det var uppenbart att de bara använder fantasin. Men min redaktör förstod inte vad ordet betydde och bad mig förklara. Men en förklaring hade dödat det roliga. Så jag strök det. Det gjorde jag i och för sig gärna för ordet runka är nog svenskans fulaste ord.

Han ser lite obekväm ut igen, som när jag tog upp nyordskrönikan. Efter ytterligare en klunk öl säger han:

– Samtidigt finns det inget annat ord, i alla fall inget bättre. Och på något sätt var det tvunget att handla lite om onani. Det handlar ju ändå om en ung pojkes upptäckt av kärlek, passion och lust.

Mats Almegård är frilansjournalist.