”Det finns inget annat än språket”

Hennes romaner börjar som en dikt. Sedan blir det en dikt till – och en dag sitter hon där med en hel diktsamling på fri och prosalyrisk vers. Då skickar hon dem till sin förläggare som läser dikterna, hummar och tycker att ”det här ju kan byggas ut till en roman”. Och Caroline Ringskog Ferrada-Noli inser att förlaget har rätt. Det är så hennes tre romaner har kommit till.

– Dikterna är ungefär som romanerna, men de är obundna till tid och rum. Så efter det skriver jag till tiden och rummet. Steget är kanske inte så långt, säger hon.

Efter att ha fått ett större genombrott med sin andra roman, Rich boy, som utkom 2018, satt Caroline Ringskog Ferrada-Noli under förra året med dikter som försökte beskriva kroppens sensoriska upplevelser av smärta. Efter att själv ha drabbats av perioder med svår smärta, hade en medvetenhet vaknat om hur dåligt kommunikationen fungerar för att överföra kunskap om smärta. Det var ett tema som redan hade letat sig in i Amningsrummet, en tv-serie som hon skrev och regisserade för SVT 2020.

Men hennes upplevelse av att orden vi använder för att beskriva smärtan är rudimentära, närmast torftiga och slitna, dröjde sig kvar. Hur vi än försöker beskriva den – det bränns, det skär som knivar – kan andra inte veta säkert hur det känns. Smärta och andra fysiska förnimmelser är både personliga och ordlösa. Caroline Ringskog Ferrada-Noli bearbetade dikterna medan hon sökte efter metaforer till dessa känslor, som både är universella och helt unika. Det här är centralt i hennes tredje roman D e kroniskt.

– Språket för smärta är inte alls stort, ungefär som att skriva om kyla och värme. Det är därför jag tycker det är intressant som ämne. Det är en sensation, en upplevelse, mer än ett konstant gemensamt. Det är en sorts hyperkänslor och det blir inte mer känslosamt än så. Men alla vet inte vad det är för något. Om någon bränner sig på en platta så vet inte jag hur den känner sig.

Romanen är på samma gång en kärlekshistoria och en berättelse om lidande och inlevelse. Huvudpersonen, den 38-åriga Anne Herrera Bergstråle, funderar över samhället, och tar in hela världens smärta genom sig själv. Liksom i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis tidigare romaner rör den sig runt vår samtid, i en pandemisk och postpandemisk värld i Stockholm, Malmö, Paris och Simrishamn. Huvudpersonens tillstånd tar henne till flera olika sjukhusmiljöer.

”Rummet är mörkt. Fönsterlöst. Lågt i tak. Lampan är ändå inte tänd. En projektor som surrar. Vaniljvita ljuset på en neddragen duk. En kvadrat i en kvadrat”, skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli i D e kroniskt. Miljön, rummet, blir bärare av det som inte går att förmedla – av smärtan och av befrielsen från smärta. Hon skriver på ett rakt och exakt språk, som ligger nära talspråket, utan onödiga krusiduller eller adjektiv.

Hon tror inte på att försöka tala om för läsaren vad han eller hon ska känna. Hennes skrivsätt bygger på tillit till läsarens egna känslor och på det universella i människan.

– Jag älskar miljöbeskrivningar och de fungerar som metaforer till själva skeendet som jag skriver om. Beskrivande och värderande ord, som bra, kan föra en bort från texten, medan substantiv och mätbara ord, konkreta detaljer som barr och sådant som inte är värdeord, skapar en mer gemensam bild. Värdeord suddar till det i stället för att förstärka. De känslor som läsaren får genom bilder är sannare än om jag ska säga vilka känslor läsaren ska få, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli, och nämner litterära förebilder som Raymond Carver, Lars Norén, Sara Lidman, Kristina Lugn, Toni Morrison, Tove Ditlevsen, Yahya Hassan och Saul Bellow.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är utbildad filmmanusförfattare på Dramatiska institutet och har utöver Amningsrummet även skrivit och regisserat tv-serien Juicebaren för SVT. En manusförfattare skriver främst repliker och begränsade scenanvisningar. Resten är regissörens jobb. Skönlitteratur är något annat.

– I romanerna är jag också scenograf, kostymör, ljudläggare. Det handlar om att sätta en scen via ord. Jobbet som författare tycker jag påminner mycket mer om en regissörs. Man drivs av en vision, man ser något framför sig. Vägen dit är olika, men man har en bild i huvudet: det här vill jag se, så här ska de säga. Så tänker jag som regissör och så tänker jag som författare. Det är samma tillfredsställelse att styra över ett universum som man bestämmer över via språket.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver varje dag som en rutin. Efter att ha lämnat barnen går hon till sitt stammisfik Tösses i Stockholm och skriver vid en kopp kaffe. På eftermiddagen sitter hon hemma och skriver tills barnen kommer hem från skola och förskola.

Den nya romanen har skänkt henne en känsla av frihet som hon inte har haft tidigare, en ny trygghet i rollen som författare.

– Skrivandet var mycket mer lustfyllt än när jag skrev Rich boy. Jag var så rädd då för att det var min andra roman. Jag ville visa att jag var en duktig författare som kunde skriva epik, säger hon.

I D e kroniskt har hon vågat ta ut svängarna mer och lita till det som är hennes eget språk, ett språk som fångar den samtid som hon speglar och som därför är naturligt kryddat med anglicismer och engelska ord.

– Då får jag brösta upp mig själv för att stå ut med att ha de orden kvar, säger hon, medveten om att engelskans inflytande på det svenska språket väcker anstöt hos ganska många.

Alienationen – denna modernitetens skugga – från Rich boy finns kvar, men på ett nytt sätt. I förra romanen fick läsaren bekanta sig med kvinnor i tre generationer – mormor, mamma och dotter – där särskilt mamman, Marianne, tycktes nästan helt avskärmad från sina känslor.

– Alienation är ett tema också i den här boken, men inte alls så där avmätt, konstaterar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

I D e kroniskt har hon nämligen flyttat närmare sin huvudperson Anne genom att skriva i första person, där Anne är det berättande jaget, och i och med det har själva språket tvingat fram ett annat sätt att skriva.

– Det som är bra med första person singular är att man har tillgång till någons tankar. På det sättet blir det mindre gestaltande och mer beskrivande, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

I boken tänker huvudpersonen Anne på samhället i närmast essäistiska partier. Redan i första kapitlet sätter hon tonen i en kärnfull och djupt samhällskritisk iakttagelse: ”I väntrummet på smärtkliniken på Sankt Göran satt bara krigsoffer. Jag hade aldrig sett så många icke-vita människor, sittandes, inomhus i Stockholms innerstad på en och samma gång förut.”

Allting är språk, konstaterar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

– Jag skulle kunna skriva samma bok som jag gjort, men om jag skrev på ett annat sätt skulle inte den här berättelsen finnas. Det skulle bli en annan berättelse. Det finns inget annat än språket.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.