”Det får inte bli parodiskt”

”Jag vet inte om jag har använt fler adjektiv i de här böckerna än tidigare. Men jag har försökt måla personerna i böckerna rikare, fylligare, så jo, kanske ändå. Om någon får för sig att räkna adjektiven i Hallandssviten så är de nog ändå fler än i böckerna om Leo Junker”, säger kriminologen och författaren Christoffer Carlsson.

Även om antalet adjektiv inte ökat radikalt, har språket ändå blommat ut i Christoffer Carlssons deckare på senare år. Det har fått mer färg av dialektala uttryck, vilket är logiskt eftersom denna nya svit utspelas i Halland – som Christoffer Carlsson ursprungligen kommer ifrån.

– Efter mycket övervägande valde förlaget och jag att kalla det en svit. Delarna hänger ihop lite, men samtidigt är de väldigt fristående från varandra. I USA har exempelvis Brinn mig en sol, som är del två, publicerats först och berättelserna tillåter det, den ordningen fungerar.

Vi träffas i Bonniers förlagshus på Sveavägen i Stockholm för att prata om den tredje, fristående delen, Levande och döda som följer på Brinn mig en sol och första delen Järtecken. Den sistnämnda publicerades 2019 och bröt mot Christoffer Carlssons tidigare deckare – som handlade om Stockholmspolisen Leo Junker. Att han valde att förlägga de nya romanerna till Halland hade många skäl.

– Leo Junker-serien var klar. Jag hade blivit pappa, skilt mig och samtidigt skulle mitt barndomshem i Halland säljas. Det var som att konstanterna i mitt liv löstes upp.

Han provade då att skriva om platsen där han växte upp och märkte snabbt att han hade stött på en guldåder. När han beskrev kungastenen, den lek han och hans vänner brukade leka som barn, var det som att ”det kom ett helt nytt språk” ur hans fingertoppar.

– Det var nästan överväldigande. Jag började gestalta de människor jag som barn sett åka till jobbet varje morgon: mina föräldrar, våra grannar, de som satte fast plogen på traktorn.

Med den geografiska platsen kom också språket, eller dialekten. För även om Christoffer Carlsson är noga med att säga att hans romaner inte är skrivna på dialekt, utan på ”vanlig” svenska, så har de färgats med hjälp av dialektala drag.

– Jag tänkte säga att romanen är strösslad med halländska uttryck, men det låter ju som om jag lagt in det i efterhand.

Det gjorde han alltså inte. Boken skrevs direkt med en del dialektala inslag. När jag ber honom om ett exempel nämner han kymig – ett adjektiv som dyker upp flera gånger i Levande och döda – och övergår till halländska:

– Uh, jag mår kymigt i dag. Det var kymigt att se nyheterna. Det användes mycket i min släkt.

Sedan tittar han på mig, går över till en neutralare svenska igen och undrar om jag hört ordet. Det har jag, men svarar att vi uttalar det olika. Hans mjuka k motsvaras av mitt hårda k i kymig.

– Det är för att du kommer, varifrån, Västergötland?
Småland, utanför Oskarshamn.
– Säger ni kex med tje-ljud också?
Nej.

– Intressant, det är som att allt är spegelvänt bara för att vi kommer från olika kuster.

Sedan säger Christoffer Carlsson att för en läsare som inte känner till halländska kanske en del dialektala inslag bara passerar förbi utan att märkas. Han tar exemplet med polisen Gerd Pettersson som i Levande och döda får i uppdrag att åka till orten Skavböke för att utreda ett mord. Hon svarar då: ”Vad sa du, sa du? Skavböke, nu?”

– Läser man det bara så kan man nog missa dialekten. Men det där är ett typiskt sätt att prata på i Halland. Allt hänger på satsmelodin. Det kommer kanske höras tydligare i ljudboken för den läser jag in själv. Men där får man akta sig, det får inte bli parodiskt. En liten antydan, bara, så att karaktären får liv.

Själv flyttade Christoffer Carlsson från Marbäck i Halmstadstrakten så snart han kunde, vilket innebar direkt efter att han tog studenten sommaren 2005. Han kom till Stockholm och började studera kriminologi vid Stockholms universitet. Han minns hur märkligt det var att uppleva ett nytt sätt att prata – och det gällde inte bara dialekten, utan kanske i ännu högre grad sociolekten.

– Jag satt i kafeterian på Stockholms universitet och lyssnade på hur de andra pratade och vad de pratade om. Mina medstudenter hade gått på Södra Latin. Deras föräldrar var läkare, mäklare, jurister och arkitekter. De hade så lätt att ta till sig den vetenskapliga språkdräkten. Det hade inte jag. Jag var en arbetarklassgrabb från Halland, berättar Christoffer Carlsson.

Hemma i Halland hade Christoffer Carlsson alltid älskat böcker och läst mycket. Här mötte han studenter som var betydligt mer bevandrade inom litteraturen.

– De hade läst Dostojevskijs Brott och straff på gymnasiet. Själv hade jag läst Sherlock Holmes. Jag minns att jag var väldigt fascinerad över det, hur våra skilda bakgrunder blev så tydliga. Klass och kapital, såklart, men inte med de orden. Allt kändes bara, på något vis, mycket avancerat. Men när jag tänker tillbaka på det var det väl inte så avancerat, utan handlade nog mycket om poser. Det finns ett fantastiskt citat av sociologen C. Wright Mills som säger det mesta: ”To get rid of the academic pose, first you have to get rid of the academic prose.” Akademisk prosa är ju inte eftersträvansvärt i sig, säger Christoffer Carlsson och skrattar.

Som deckarförfattare har han givetvis haft nytta av att kunna så mycket om kriminologi efter att ha disputerat och forskat inom ämnet länge. Men den som letar efter kriminologiska termer och fackspråk i hans skönlitterära böcker lär bli besviken.

– Jag är emot begrepps- och informationsfetischer. Språket ska inte hämma romanens värld och mina romanpersoner är inte kriminologer – de är vanliga människor och ska uttrycka sig som sådana. Sedan finns förstås något slags kriminologiskt perspektiv, men det ska inte heller vara för uppenbart. Då blir det konstruerat, säger Christoffer Carlsson.

Däremot, berättar han, har han haft nytta av det akademiska arbetet med texter även som skönlitterär författare. När han kom till universitetet var han inte van vid att diskutera texter. Men åren som student, doktorand och disputerad forskare lärde honom att diskutera, kritisera och förbättra text, vilket han haft nytta av i det skönlitterära arbetet och i samarbetet med förläggare och redaktörer.

– Jag har blivit bra på att värna textens integritet. Texten är inte jag, den står för sig själv och det är den man ska vara trogen.

En annan sak han har haft nytta av som skönlitterär författare är att, som en forskare, kunna ladda orden rätt.

– Om jag inom akademin vill uttrycka att jag anser att världen är socialt konstruerad då medför det vissa implikationer för språket. Vissa ord kan då inte användas eftersom de föreslår en annan syn på världen.

I romanerna laddas orden på liknande sätt. Men i stället för en vetenskaplig åskådning kan det handla om saker som hur en scen framställs, eller en karaktär.

– Ta Levande och döda som exempel. Varje mening är inte bara skriven, utan nästan komponerad. Den är högläst många gånger och omskriven ännu fler. Rytmiken är viktig. Jag gillar inte billiga ord, såna som man kan ställa ut på rea. Språket ska aldrig vara svårt eller omständligt, men det ska heller inte kännas ansiktslöst. Man ska kunna läsa, låt säga, en sida och utan att veta ändå kunna känna att det här har nog Christoffer skrivit. Det är målet. Att läsa en kriminalroman är också en språklig upplevelse. Eller kan vara.

Så åren inom akademin har nog på sätt och vis bidragit lite till hans stora skönlitterära framgångar. Och att han blivit en bättre forskare sedan han blev deckarförfattare är han helt övertygad om.

– Det har gjort att jag skriver mer begripligt även i mina akademiska texter. Vissa akademiker sätter stolthet i att vara smått obegripliga. Jag har aldrig förstått det. Forskning och vetenskap följer demokratiska principer och därför ska vi forskare vara begripliga. En intresserad allmänhet ska kunna gå på en disputation och åtminstone läsa sammanfattningen av en avhandling och känna att de förstår. Jag försöker skriva kortare, använda färre krångliga ord och göra den akademiska texten mer rytmisk.

Mats Almegård är redaktör på Språktidningen.