Det började med Martin Beck
På 1960-talet började Sjöwall Wahlöö att författa tillsammans. Det var bevisligen en lyckad och produktiv idé. Tio stilbildande kriminalromaner i samtidsrealistisk miljö om kommissarie Martin Beck, spottade Maj och Per ur sig på lika många år.
– Maj Sjöwall och Per Wahlöö har haft ett enormt inflytande över all efterkommande svensk kriminallitteratur. Det var de som visade att det över huvud taget går att skriva böcker ihop, säger Karl Berglund, författare till Deckarboomen under lupp och doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
I dag är de samförfattade böckerna så många att de får slåss om läsarnas uppmärksamhet, särskilt på hyllorna under skylten spänning. Roslund och Hellström, Grebe och Träff, Strandberg och Bergmark. Med flera. Alla har de lyckats sammanfoga två personers idéer och språk med framgångsrikt resultat.
Men fenomenet att skriva i par väcker frågor. Det här att slå ihop två uttryck till ett, är inte det att göra avkall på sitt personliga språk? Vad är egentligen poängen, blir det inte bara en stilistisk kompromiss?
Att ett författarskap rymmer mer än bara ett språk, finns det gott om exempel på. En del skriver då och då i par, andra använder pseudonym för att byta röst. Joyce Carol Oates skriver under ett flertal namn. Stephen King under tre. Och den svenske barnboksförfattaren Petter Lidbeck kunde ge sig in i vuxengenren med hjälp av pseudonymen Hans Koppel, som fick stå för en ny korthugget ironisk berättarstil.
Victoria Johansson, doktor i allmän språkvetenskap och skriftspråksforskare vid Lunds universitet, kan intyga att samförfattande är en metod för att förnya språket.
– I stället för att bara använda intryck och kunskaper från en person, får man dubbelt så mycket. Den ena författaren kan få i gång tankar hos den andra som hen inte själv hade kommit på på egen hand. Ur forskningens synvinkel handlar det alltså om att det skapas texter som inte kunnat komma till utan de två.
Enligt Karl Berglund är processen att författa i par också mer effektiv.
– Det fungerar lite som ett redaktörsarbete på ett tidigare plan. Parförfattarna läser hela tiden varandras utkast och skriver om. På så sätt hinner texten bearbetas flera vändor.
Språktidningen har träffat tre olika författarpar och pratat metod, inspiration, det språkliga resultatet och eventuell prestige.
