”Stryk tre av fyra meningar”

Ja, då pratar vi språk och nördar ner oss, säger David Lagercrantz och tar plats i soffan i sitt vardagsrum. Vi träffas där för att prata om Memoria, som är andra romanen i hans deckarserie om professor Hans Rekke och polisen Micaela Vargas, och fallen de löser tillsammans.

David Lagercrantz bjuder på kaffe och säger att han, som vanligt, inte bara arbetat med att få själva handlingen att bli spännande – utan också att få språket exakt så som han vill ha det.

– Ibland undrar jag om det är värt att lägga ner så mycket möda på det. Det gränsar till det sinnessjuka, men det vore vackert om någon fattade hur jag arbetat.

Språket i hans böcker ”ska sjunga” och det onödiga ska rensas bort så att det känns lätt att läsa. Det ska gå ”utan motstånd”.

– Prosan ska vara klar utan att för den skull vara enkel eller banal. Den ska ha melodi och rytm. Inte bara för att det är mitt stilideal. Jag ser det som en sorts plikt.

I en tid då appar och nätet lockar och bokläsandet går ned, tror David Lagercrantz att böcker behöver skrivas med en klar prosa för att kunna nå ut också till yngre läsare. Han uppmanar:

– Skala bort det onödiga, undra hela tiden om en mening du skrivit tillfört något, eller om den snarare bara stör flödet. Stryk var annan mening, sa min pappa Olof. Jag ser det som konservativt. Stryk tre av fyra. Och stryk sedan i meningarna. Ta bort onödiga ord tills texten börja dansa, flyga iväg.

Långt innan David Lagercrantz blev ett världsnamn med biografin om Zlatan Ibrahimović och succéförfattaren som fick i uppdrag att skriva vidare på Stieg Larssons Millenniumserie jobbade han som journalist. De första åren efter sin examen från Journalisthögskolan arbetade han främst som kriminalreporter på Expressen. Där lärde han sig en del om att skriva som han har haft nytta av som författare till böcker som skildrar våld, kriminalitet och brottsutredningar.

– I början skrev jag som en kratta. Jag tog i för mycket. Ville visa hur häftiga och hemska mina berättelser var. Bara långsamt lärde jag mig att less is more. Det sakliga beskrivandet utan överord och adjektiv är alltid starkare. Det är onödigt att fylla på med citat om hur vi ska känna. Fakta talar för sig själv, och inget talar bättre än det som är koncentrerat och exakt.

Vikten av inledningen kom också med journalistiken. Han lutar sig tillbaka i soffan och citerar ur minnet första raden i Franz Kafkas novell Förvandlingen.

– ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Det är en perfekt start. Den sätter inte bara tonen och stämningen utan hela handlingen. En bra början kommer bära dig framåt sedan.

Andra lärdomar från tiden som kriminalreporter var att han lärde sig värdet av små detaljer.

– Svepande klichéer väcker inget till liv, hur mycket du än talar om mardrömmar och fasor. Men något litet konkret som att mordoffret hade oknutna skosnören kan få läsaren att komma nära och känna att det är verkligt. En bra research hjälper språket, och ger det liv och pregnans.

Memoria är andra delen i Lagercrantz deckarserie om Hans Rekke och Micaela Vargas, som inleddes med Obscuritas för två år sedan. Hans Rekke är en genial professor som bor i en våning på Öster malm, Micaela Vargas är polisassistenten med en bakgrund i Stockholmsförorten Husby. David Lagercrantz har varit noga med att låta dem få olika röster – och olika språk.

– Det är förstås helt av görande. Karaktären sitter i språket. Som romanförfattare måste du vara en kameleont, en skådespelare. Men du måste också bemästra rollen. Ligger den för långt ifrån dig blir det svårt, och för mig var det förstås en oerhörd ut maning att stiga in i huvudet på en tjej från Husby. Därför använde jag olika trick för att fösa henne närmare mig. Jag gav henne en akademisk pappa och intellektuella ambitioner. På det viset behövde jag inte behärska förortssnacket på samma sätt, som en Khemiri eller en Lapidus, eller som jag själv försökte göra för den delen med Zlatan.

Han berättar att han slet för att hitta hennes röst.

– Jag gav henne ett väldigt rakt och direkt tonfall, en sorts blandning mellan gatans språk och ett mer bildat idiom. Jag tänkte mig att hon inte var uppvuxen med eufemismer och artigheter som jag. Hon säger direkt som det är medan Rekke mer är en tidlös gentleman som inte vill såra.

Hans Rekke var på många vis enklare eftersom han var modellerad efter David Lagercrantz själv.

– Jag kan ösa ur alla mina neuroser och depressioner. På många sätt är han som jag. Men han var svår eftersom han är ett geni, en Sherlock Holmes – fast utan övermod. Allt han säger ska blixtra av spiritualitet och briljans, och kanske var det därför jag lät honom tala latin: Quidquid latine dictum sit, altum videtur. Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Latin blev som ett trick för att få honom ännu mer sofistikerad.

Att få till en levande dialog där varje person får en egen röst är en utmaning för alla författare. Det gäller att låta de olika personligheterna blomma och det handlar också om att ha ett öra för hur dialoger låter i det vardagliga livet. Ett tips som de flesta skrivarkurser ger är att inte försöka förklara allt i en dialog, utan låta det uppstå logiska luckor.

– Det är sant. Personerna bör inte svara för mycket på vad den andre säger, det blir mer levande så. Inte ”Hur mår du?” ”Jo, bra tack” utan mer ”Hur mår du?”.

David Lagercrantz vänder på sig i soffan, tittar ut genom fönstret och ”blir” en annan person som svarar:

– ”Vad i helvete är det för konstig flagga därute?” Nåja, det kanske inte blev så bra. Men dialog får liv om den går på kors, och bryter med sig själv. Det statiska, rätlinjiga blir lätt dött. Låt den hoppa fram och tillbaka ur sitt eget ämne.

Efter denna korta gestaltning av hur dialog fungerar vänder han sig mot mig igen och säger att bra dialog bärs fram av sin rytm: Dialogen, om något, måste sjunga.

– Jag jobbar kopiöst med det. Jag mumlar högt hela tiden så att jag hör melodin i texten. Jag skriver mycket om musik eftersom min hjälte Rekke är klassisk pianist, men jag ville också att det ska finnas musik i min prosa, en takt, ett beat.

För att få till rätt rytm arbetar deckarförfattaren David Lagercrantz mer som en lyriker, genom att räkna stavelser och flytta runt i ordföljden.

– Ibland går det musikaliska nästan ut över innehållet. Jo, på riktigt! Jag kan tänka: ”Här vore det bra att utveckla resonemanget, men det får ändå inte plats för då tappar jag rytmen.”

Han strävar efter så effektiva meningar som möjligt, vilket oftast innebär att han stryker väldigt mycket text.

– ”Hur många ord behöver jag för att säga det jag vill?” brukar jag fråga mig. Sedan tar jag exempelvis bort dubbel adjektiv av typen lugnt och stilla och skriver stilla, eller tvärtom. Det beror på rytmen.

Ibland går han ner på bokstavsnivå och räknar och pillar, för att texten ska få sitt nödvändiga schvung – och när han berättar om det kommer han in på en debatt som varit aktuell under våren: ska man skriva de och dem eller dom?

– Jag ser inte klart, gissar jag. Ordet dom skär i mig av gammal vana. Men jag kan nog ändra mig, gissar jag. Däremot är jag rent matematiskt emot en dom-reform eftersom vi får en bokstav mer i de flesta fallen. De är kortare än dom. Två bokstäver blir tre. Det kan oroa den här reducerande effektiva författaren i mig, säger han och skrattar.

I arbetet med rytmen passar han också på att sovra bland sådant som inte passar av andra anledningar. Som ord han fastnat för lite för mycket.

– Ett tag överanvände jag febrig. Det var febrig stämning och allt möjligt. Jag tycker om ordet fortfarande, men det har blivit utslitet för mig. Och då måste jag uppfinna andra uttryck. Det gör arbetet med texten roligare, för det gäller att hela tiden säkra att orden känns som levande organismer, och inte döda gamla ting, som jag använt förut.

Mats Almegård är redaktör på Språktidningen.