Bitar av runsten räddade brobygge
När runstenarna ristades och restes från 900-talets slut till början av 1100-talet placerades de ofta vid vägar. Där kunde de ses och beundras av förbipasserande och kanske samtidigt fungera som ett slags vägmärken. I många runstenstexter berättas att den som har ordnat med monumentet, till minne av en död släkting, också har byggt en bro.
Men dessa så kallade runstensbroar var i de flesta fall snarast vägbankar av stockar, ris och stenar, som lades ut där vägen gick över sanka partier. På ställen där vägen passerade rinnande vatten anlade man vad. Det var inte ovanligt att en runsten placerades vid ett sådant vadställe. Senare började man bygga stenvalvsbroar.
Flera broar av detta slag innehåller runstenar. Det är egentligen inte förvånande. Det hade gått lång tid sedan runstenen restes, och ingen kunde längre läsa inskriften. Ristningsytan kanske hade blivit så övervuxen av mossor och lavar att linjerna knappt var skönjbara. När man skulle bygga bron låg det nära till hands att använda det stenmaterial som fanns närmast – och det var emellanåt en runsten. Den sprängdes i lagom bitar som fogades in i valvet.
Ett par hundra meter nordost om Sjörups kyrka stod en runsten som dokumenterades på 1600-talet. Några hundra år senare sprängdes den i bitar som användes i en stenvalvsbro över Skivarpsån. År 1985 togs fyra av fragmenten loss och sammanfogades. Ett femte satt så illa till att det inte kunde tas bort utan risk för att bron skulle rasa. Men eftersom biten satt med ristningsytan synlig kunde en kopia tillverkas. Ett femte skriftlöst stycke kunde inte hittas. De bitar som hade tagits loss och den nytillverkade kopian sattes ihop till en i det närmaste komplett runsten, som nu står rest utanför kyrkogårdsmuren vid Sjörups kyrka. Inskriften är intressant.
Saxe reste denna sten till
minne av Åsbjörn, Tokes son,
sin kamrat. Han flydde inte
vid Uppsala men kämpade
så länge han hade vapen.
Det har spekulerats om att striden vid Uppsala kan vara det sägenomspunna slaget vid Fyrisvallarna, som ska ha utkämpats i slutet av 900-talet. Slaget ska ha stått mellan sveakungen Erik och dansken Styrbjörn starke, som enligt samtida isländsk skaldediktning var hövding över de lika sägenomspunna Jomsvikingarna. Kung Erik gick segrande ur striden och fick därför tillnamnet Segersäll.
Oavsett vilken strid det handlar om är det av stort värde att runstensfragmenten kunde tas loss ur brovalvet så att stenen nu står hopfogad och rest i närheten av sin ursprungliga plats.Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
