”Artigheten stärker relationerna”
Japanskans ”artighetsspråk” är det som japanskläraren Hisako Ahlbergers studenter brukar ha svårast att lära sig. Vilket artighetsspråk som ska användas beror på en mängd faktorer – som status, yrke och ålder.
– Den som inte behärskar språken kan låta barnslig eller otrevlig. Om jag använder fel ord får jag inte min chefs förtroende, och om jag jobbar på restaurang får jag dåligt betyg av mina gäster, säger hon.
För att visa respekt för till exempel sin chef använder man språket sonkeigo. Det innebär att man – efter graden av aktning – väljer särskilda ord, prefix, som o- och go-, eller verbändelser, som -ninarimasu.
För att tona ner sig själv och sin familj använder man i stället det ödmjuka språket kenjoogo. Det gäller också när man pratar om sin chef med en gäst till denna, som inte tillhör den egna gruppen.
– Då blir det oartigt att använda sonkeigo, eftersom det låter som att min chef har en högre position än gästen, säger Hisako Ahlberger.
Enligt Hisako Ahlberger spelar artigheten en viktig roll för att skapa pålitliga relationer i det japanska samhället. Den uttrycks även med formellt språk, hederstitlar och ett indirekt sätt att framföra sitt ärende.
– När man ansöker om ledighet på jobbet måste man närma sig ämnet i cirklar. Det viktigaste budskapet kommer alltid på slutet, säger hon.
6 fakta om japanska
Japanskan har tre olika skriftspråk, och omkring hälften av ordförrådet har kinesiska rötter.
Antal talare: 127 miljoner människor har japanska som modersmål, varav 3 000 i Sverige. Ursprunget är omtvistat. Historiskt har det spekulerats om släktskap med allt ifrån indonesiska till klassisk grekiska. I dag betonas likheterna med koreanskan och den så kallade altaiska språkfamiljen, som även omfattar mongoliska och turkiska.
Uttal: Två konsonantljud kan i regel inte kombineras, utan ett konsonantljud måste följas av vokalljuden a, i, u, e eller o. Lånord och utländska ortnamn anpassas till uttalsmönstret. Det engelska ordet strike förvandlas till exempel till sutoraiki medan Stockholm blir Sutokkuhorumu (där kk representerar ett långt k-ljud).
Skriftspråk: Japanskan har tre olika skriftspråk. Kinesiska tecken, kanji, representerar ordstammar. Det fonetiska alfabetet hiragana betecknar ändelser och småord. Katakana, ett annat fonetiskt alfabet, används för lånord, utländska namn och ljudhärmande ord – samt när man inte känner till det kinesiska tecknet.
Grammatik: Substantiven saknar såväl plural- och kasusböjningar som bestämd form. Verben, som placeras sist i satsen, har en desto mer komplicerad böjning. Ett exempel är 食べたくなくなった, ”tabetakunakunatta”, som betyder ’jag har inte längre lust att äta’, och som är bildat av verbet 食べる ”taberu”, ’äta’.
Partiklar: Substantivens grammatiska funktion markeras med efterföljande partiklar, vilket tillåter en fri ordföljd. I satsen 象は鼻が長い, ”zō-wa hana-ga nagai”, ’elefanter har långa snablar’, anger till exempel は, ”wa”, och が, ”ga”, satsens tema respektive kasus. Ordagrant lyder satsen ’elefant tema snabel nominativ lång’, det vill säga ’i fråga om elefanter är snabeln lång’.
Liten ordlista:
- いかがお過ごしでしたか, ”Ikaga o-sugoshi deshita ka?” = ’Hur har du haft det?’ – en av japanskans många motsvarigheter till svenskans ’hej!’
- カラオケ, ”karaoke” = ’karaoke’, egentligen ’tom orkester’
- 会話, ”kaiwa” = ’konversation’, släkt med kinesiskans 会话’huì huà’ – omkring hälften av japanskans ordförråd har kinesiska rötter
- ゴロゴロ, ’goro goro’ = ’åska’, bildligt även ’rulla tungt’, ’orolig mage’, ’hela tiden’ och ’damm i ögonen’. Ljudhärmande ord är vanliga och kan även uttrycka tillstånd och känslor.
- 出る杭は打たれる, ”derukuiwautareru” = ’spiken som sticker upp kommer att hamras ner’ – den som sticker ut hakan får problem
