American runsten funnen – read all about it
En runsten i Arizonas öken – en sensation! Men var den äkta? Här avslöjar runologen Henrik Williams sanningen om ett unikt fynd.
I mitt yrke som runolog intresserar jag mig för alla runristningar, även dem på oväntade platser. I Nordamerika finns såvitt vi vet inga äkta inskrifter. När jag av en slump såg ett amerikanskt tv-program där programledaren sa sig ha hittat en runsten i Arizonas öken, väcktes mitt intresse. Om fyndet var äkta så var det unikt!
Men för att förstå hur sensationella uppgifterna var, måste vi gå tillbaka till de allra första ristningarna.
Runinskrifterna är de tidigaste originalkällorna till det äldsta språket i nordvästra Europa. Från runornas skapelse – troligen under första århundradet av vår tideräkning – och fram till vikingatidens inträde på 700-talet, känner vi drygt 400 inskrifter. Två tredjedelar av dem är nordiska och skrivna på urnordiska (se Språktidningen 6/14).
Det finns också runtexter på föregångarna till tyska, frisiska och engelska. Fornengelskan kallas även anglosaxiska och är väl känd från de många handskrifterna på detta språk. Mest känd är nog den som innehåller hjältedikten om Beowulf.
Vi känner till 90 anglosaxiska runinskrifter. Högst en femtedel av dem kommer från tiden före kristnandet, och de är korta och ofta otolkbara. Runorna höll tydligen på att dö ut i England under 600-talet. Men när präster och klosterfolk där och på kontinenten kom i kontakt med den gåtfulla skriften blev de fascinerade och samlade in all runkunskap de förmådde. Mycket av det vi vet om det äldsta runbruket stammar från deras arbete.
I England gick man också ett steg längre och reformerade den anglosaxiska runraden, det vill säga den uppsättning runor som användes. Runraden kallas också futhorcen, efter hur de sex första runorna uttalas. Till de 28 runor som redan fanns lades ytterligare tecken, och även själva runristandet tog ny fart.
Den mest kända anglosaxiska inskriften finns på Franks casket från cirka 700. Skrinet är tillverkat av valben och täcks på fem sidor av runor, bokstäver och bildframställningar, allt skuret i relief.
I Storbritannien och Irland finns också över 140 runinskrifter ristade av nordbor och deras bofasta avkomlingar. Deras runkunskap varade åtminstone fram till 1100-talet, men de anglosaxiska runornas användning upphör runt år 1000. Utanför Storbritannien har man bara hittat några engelska inskrifter i Rom, lämnade av tidiga pilgrimer.
Det skulle därför vara en sensation att hitta en fornengelsk runsten ända borta i Arizona i sydvästra USA. Fyndet av just ett sådant monument kungjordes dock i en amerikansk tv-serie i december 2012. Serien heter America unearthed, och varje avsnitt lockar runt en miljon tittare. Den visas på tv-kanalen H2, som gör reklam för att programledaren Scott Wolter baserar sig på hard science, vilket antyder naturvetenskap. Kanalen påstår också att Scott Wolter bevisar att det finns mängder av hemligheter begravda i Amerikas förflutna.
Bland dessa ”hemligheter” skulle alltså ingå ett runristat stenblock i en grottmynning i Mustang Mountains, nära staden Sierra Vista, inte långt från gränsen till Mexiko.
Scott Wolter tipsades om fyndet av några bergsbestigare, och begav sig till öknen i Arizona för att undersöka mysteriet. Han kunde genast konstatera att runorna såg färska ut, vilket borde innebära att de var moderna. Men det bortförklarade han med att skattletare nyligen hade grävt bort jorden i grottan och på så sätt blottat stenen, som skulle ha legat skyddad sedan den ristades. Själva runorna ansåg Scott Wolter kunna vara anglosaxiska.
Scott Wolter fotograferade ristningen med sin mobiltelefon och skickade bilderna till Mike Carr, en person som han påstår vet mycket om runor. Carr upplyste om att det kan röra sig om ett minnesmonument, och kom nästa dag med en översättning av själva inskriften, som skulle vara på fornengelska från 1100-talet. Inskriften sägs innehålla ett budskap om att en man vid namn Rough Hurech är begravd på platsen. Mike Carr lyckas också spåra upp en Peter Hurech, nämnd cirka 1200 i ett dokument från Staffordshire i England.
Är cirkeln därmed sluten? Vittnar runmonumentet i Arizona om besök av en engelsk runristare för 800 år sedan, 200 år efter att de anglosaxiska runorna fallit ur bruk? Avgörande är naturligtvis om stenen i grottan är äkta. Och det kan bara avgöras genom en språklig och runologisk undersökning – soft science.
Den självutnämnde rättsgeologen Scott Wolter menar sig kunna avgöra att stenen är äkta, men han för inte fram andra bevis än runinskriftens innehåll. Lyder då texten som hans runologiska konsult påstår?
När jag såg tv-programmet slog det mig att skrivtecknen inte alls har några drag typiska för den anglosaxiska runraden. I stället tillhör de den allra äldsta typen, gemensam för alla runristande folk. Bara en runa avviker, ᛋ. Den används åtta gånger i inskriften och ser ut som en vikingatida s-runa, men kan knappast representera en konsonant genom sin ställning i orden.
Jag överförde, translittererade, runorna till latinska bokstäver, men lämnade ᛋ kvar. Resultatet blev:
kᛋils
ᛋs sudins
peisᛋrunᛋns
pᛋshkᛋᛋst
mᛋjs emens
Här ser man att ᛋ borde markera en vokal – annars hade flera ord i ristningen enbart bestått av konsonanter. Och som vokal används just denna runa i en enda urnordisk inskrift, den på Istabystenen i Blekinge från tidigt 600-tal. Där betecknar den ett a-ljud. Den text som blir resultatet om ᛋ byts mot a, ser verkligen ut som ett språk – men vilket? Inget av de språk jag har kommit i kontakt med påminner om det i inskriften.
Här blir nätet en fenomenal resurs. Jag sökte på ord som peisa och pashka men kammade noll. Det första är visserligen efternamnet på den finländska sångerskan Leena Peisa och det sistnämnda en rysk ostkaka. Först när jag sökte på inskriftens sista ord hittade jag guld. Frasen Majs emens ast Jozeps (’mitt namn är Josef’) visade sig finnas på en hemsida om språket jatvingiska, som ibland också kallas sudoviska.
Klockan var nu elva på kvällen, men aldrig har jag varit så vaken. Resten av natten ägnades åt att lusläsa allt på hemsidan (som också har inslag av runor), särskilt ordlistorna och den lilla parlören. Där hittade jag översättningar av orden i runinskriften. Om ᛋ ersätts med a lyder texten ”Kails! As sudins peisa runans. Pashka ast majs emens.” Det betyder ”Hej! Jag den sudoviske skriver runor. Pashka är mitt namn.”
Jatvingiska är ett nu utdött baltiskt språk. Men ingen får tro att runstenen därmed är hundratals år gammal. Det visar sig nämligen att författaren till hemsidan heter just Joseph Pashka. Det är en man i 60-årsåldern, som 1987−2001 bodde i samhället Elgin bara en och en halv mil från grottan med runstenen. Det krävs ingen högre intelligens för att gissa vem som är ansvarig för runorna.
Joseph Pashka själv ville vid telefonkontakt dock inte bekräfta att det är han som är upphovsmannen, och påpekar att vem som helst kan ha inspirerats av jatvingiskan på hans hemsida. Var och en må döma själv. Joseph Pashka kunde i alla fall upplysa om att runorna ristades runt 1993.
Viktigast är resultatet att inskriften på stenen i Arizona är fullt modern och inte ristad på fornengelska, och att tolkning av runinskrifter görs bättre av utbildade runforskare än av ovetenskapliga charlataner.
Henrik Williams är professor i nordiska språk vid Uppsala universitet.
Ta inte listan på orden!
Som expert på baltiska språk kan jag utan att tveka ett ögonblick säga att Joseph Pashkas hemsida med jatvingiska ord är ren fantasi och förfalskning – precis som inskriptionen på stenen i Arizona.
På hemsidan finns hundratals jatvingiska ord med engelska översättningar, kompletta grammatiska böjningsmönster och till och med en liten parlör med fraser som ”hej, vad heter du?”, ”hur gammal är du?” och ”vad kostar honungen”. Det vore naturligtvis fantastiskt om vi visste så mycket om det här språket som dog ut för flera hundra år sedan. Men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.
Jatvingiska (även kallat sudoviska) är ett utdött baltiskt språk. Det enda som finns bevarat är en liten ordlista som innehåller 215 ord. Och inte ens denna ordlista kan vi med säkerhet säga är äkta. Det har skrivits ett stort antal vetenskapliga artiklar om dessa 215 ord, och åsikterna går isär när det gäller deras ursprung; vissa anser att det handlar om äkta jatvingiska ord, andra misstänker att det helt enkelt handlar om en form av litauisk dialekt, möjligen influerad av jiddisch. Därtill finns det anledning att ifrågasätta ordlistans äkthet eftersom originalet inte finns bevarat.
Faktiskt är bakgrundshistorien till ordlistan suspekt. Om det fanns ett klassiskt mönster för hur förfalskningar brukar dyka upp, så skulle det nog se ut ungefär som historien om hur den här ordlistan hittades: En ung man reser i det skogiga Belovezaområdet. Av en äldre herre köper han en bok på latin. När han kommer hem upptäcker han att det finns några sidor inklistrade längst bak som visar sig vara en ordlista med ord från ett uråldrigt baltiskt språk. Den unge mannen skriver av de gamla orden i sitt anteckningsblock, varpå originalet försvinner spårlöst …
Oavsett ordlistans tvivelaktiga äkthet, så är det ett historiskt faktum att det har funnits ett baltiskt folk i området kring floden Narew. De nämns redan i källor från 900-talet. Under 1400-talet skriver den polska historikern Jan Długosz följande: ”De talar ett språk som liknar prusernas och litauernas, med vilka de lätt kan samtala. De är våldsamma, krigiska och ständigt söker de ära och berömmelse. Ofta stod tio av dem framför hundratals fiender och tröstade sig med hoppet om att deras mod efter döden skulle besjungas i sånger av deras efterlevande.”
De flesta språkforskare antar att jatvingiskan hörde till den utdöda västbaltiska grenen av den baltiska språkfamiljen, till skillnad från lettiska och litauiska, som båda hör till den östbaltiska grenen. Dessutom antar många forskare att jatvingiskan var nära besläktad med fornpreussiskan, möjligen en dialektvariant av detta språk.
|
Exempel från jatvingiska ordlistan:
|
Jatvingerna har lämnat efter sig en hel del ortnamn i det område där de bodde. Som exempel kan nämnas floden Kirsna och sjöarna Gailiekas och Gailintas i södra Litauen. Dessa namn betyder ingenting på litauiska; de är bara namn helt enkelt. Om man däremot letar vidare, hittar man faktiskt två färgadjektiv i västbaltiskan som skulle kunna förklara namnen: orden kirsn-, ’svart’, och gail-, ’vit’ (jämför med fornpreussiska kirsnan, ’svart’; gaylis, ’vit’). Eftersom sjöar och vattendrag ofta bär namn efter det färgintryck de ger, antar många att floden och sjöarna fått sina namn av de jatvinger som tidigare bodde i området: namnet Kirsna anspelar på flodens mörka vatten, medan sjöarna tycks ha gett ett ljusare intryck. Jatvingerna försvann, men namnen på deras sjöar och floder överlevde.
Jenny Larsson är professor i baltiska språk vid Stockholms universitet.
