A och B – men varför C?

När vi lär våra barn att läsa börjar väl de flesta med bokstäverna i barnets namn. Sedan är det förmodligen vanligt att man sätter i gång med alfabetets bokstäver – i tur och ordning. Först är allting enkelt och logiskt med A. Inte heller B innebär några teoretiska eller praktiska problem. Dessa bokstäver har ett entydigt ljudvärde – A som i apa och B som i banan – och allt är frid och fröjd. Sedan kommer tyvärr C. Ibland uttalas den som S, ibland som K och har egentligen inget vettigt användningsområde i vårt språk.

Bokstaven C är, skulle jag säga, därför något av ett störningsmoment. Nu vet den kloka föräldern att vårt alfabet är en lätt anpassad version av det latinska alfabetet, och viftar kanske därför bort problemet med att citera Obelix: ”De är inte kloka, de där romarna.” Nå, i det här fallet är det inte romarnas fel. Vi får gå lite längre tillbaka i historien för att reda ut detta.

Skrivkonstens tillkomst förlorar sig i historiens dunkel för drygt 5 000 år sedan, och vi vet inte riktigt hur många gånger skriften har uppfunnits. Om det är själva skrivtecknen som har lånats finns det möjligheter att spåra händelsekedjan, men om det i stället är idén som överförts från folk till folk är det knepigare. Om vår skrift har sina allra äldsta rötter i Mesopotamien eller i Egypten går nog inte att fastställa, men det är där någonstans det började.

Tiden gick och olika skriftsystem utvecklades. Av vikt för oss är det feniciska alfabetet. Med ett gott mått av fantasi kan vi här känna igen några av våra moderna bokstavsformer. Fenicierna hade sin bas kring dagens Libanon, men var ett sjöfarande folk, och under sina seglatser i Medelhavet stötte de på grekerna. Dessa tyckte att det här med att skriva var en utmärkt idé och anpassade den raskt till sitt eget språk.

Feniciskan, som var ett semitiskt språk, hade fler konsonantljud än grekiskan; några överflödiga konsonanttecken kunde därför återanvändas för vokalljud i grekiskan. Därmed var strax det vi brukar kalla det alfabetiska systemet färdigt, det vill säga ett tecken för varje språkljud (i stället för ett tecken per ord, stavelse eller bara konsonantljud). Efterföljarna – bland dem latinsk, kyrillisk, koptisk och gotisk skrift samt runorna – är i stort sett bara variationer på samma tema.

Hur börjar nu det grekiska alfabetet? Först hittar vi A och B, som bär namnen alfa och beta. Härav ordet alfabet. Här lurar inga faror (även om dagens greker har ett annat uttal av B.) Sedan kommer Γ, som heter gamma och har ljudvärdet ”g”. Så varför läser vi nu ABC-böcker och inte ABΓ-böcker? Det hade onekligen varit mer praktiskt.

Jo, även grekerna var begivna på sjöfart, och ett av folken som de kom i kontakt med var etruskerna, som bodde i vad som i dag är Italien. Deras nu sedan länge utdöda språk, etruskiskan, har inga kända släktingar och brukar därför utmålas som något av ett mysterium, vilket är en rejäl överdrift. Det lär ha talats tusentals språk på vår jord som har försvunnit utan ett spår när andra språk kommit att ta deras plats. Etruskiskan hade bara turen att dokumenteras innan det försvann. Etruskerna tog intryck av grekernas fiffiga idé att skriva ner sina tankar med en behändig uppsättning tecken. Men på samma sätt som grekerna anpassade feniciernas skrift till sitt språk, vidtog etruskerna sina åtgärder för att få grekernas alfabet att fungera för etruskiskan.

För att förstå nästa steg behöver vi göra en fonologisk utvikning. Säg f samtidigt som du håller två fingrar på struphuvudet. Känner du inget? Bra. Vi kallar f ett tonlöst ljud. Säg i stället v och du känner en vibration. Det är stämbanden som vibrerar, och vi kallar v för ett tonande ljud. Denna kontrast utnyttjade grekiskan i högre grad än etruskiskan. En jämförelse med svenskan och finskan ligger nära till hands: jämför svenskans tonande gurka, gata och gummi med finskans tonlösa kurkku, katu, kumi. På denna punkt fungerade grekerna som antikens svenskar, medan etruskerna agerade mer finskt. Om jag får dramatisera vad som hände när alfabetet överfördes mellan de två språken gick det till så här:

’”Titta nu, min etruskiska vän, det här är ett gamma.”
”Aha, ett kamma. Det ska minsann komma till användning!”

Det grekiska tonande Γ kom alltså i etruskiskan att beteckna det tonlösa ljudet k, och om vi föreställer oss en lite omild behandling förstår vi också hur den visuella formen C uppstod.

Det är först nu det börjar bli dags för etruskernas grannar romarna att inträda i denna historia. De blev nämligen vederbörligen imponerande av etruskernas skrivfärdigheter, och köpte glatt hela paketet. Hade de utgått direkt från grekiska alfabetet hade de besparat sig lite möda, men nu blev det som det blev. Latinet gjorde, liksom indoeuropeiska språk i allmänhet, skillnad på tonlösa och tonande ljud, men satt nu på ett alfabet som struntade i den skillnaden. Både kentum, ’hundra’, och gravis, ’tung’, stavades alltså med C. Det där dög inte i längden, så man la till ett litet extrastreck på C och fick därmed G, som fick sin plats lite längre fram i alfabetet. (Senare skulle bildade romare behärska grekiska, så Κ fanns där som en resurs men utnyttjades inte i någon nämnvärd utsträckning.)

Senare ljudutvecklingar har förstås krånglat till det igen, så det C som ursprungligen stod för ett k-ljud, kan nu uttalas lite hur som helst i världens språk, särskilt framför främre vokaler. Latinska centum har till exempel fått efterföljarna cento med tʃ (ett tj-ljud) i italienskan, ciento med θ (ett läspljud) i viss spanska och cent med s i franskan. Och när svenskar talar om bokstaven C säger vi alltså ”se:”.

Men vad hände då norr om romarriket? I något skede kom även germanerna i kontakt med skriften. Vissa av tecknen är lite otydliga till sitt ursprung, men det är uppenbart att inspirationen kom söderifrån. Germanerna tog också det här med stämbandston på allvar, så i den äldre runraden finns det separata k- och g-runor. Skönt!

När vikingatiden grydde fick man dock i Norden ett ganska märkligt infall att riva upp detta system och helt skippa g-runan, trots att den fortfarande hade en funktion att fylla. På våra stenar skrivna med den yngre runraden stavas därför såväl Gunnar, Gudfrid och Gorm som Karl, Knut och Kvigbjörn med k-runa. Till slut, under medeltiden, tröttnade man på detta och satte en prick på k-runan och fick därmed en g-runa.

I den vevan började svenskarna förstås i stället att på allvar övergå till det latinska alfabetet, som med lite sedvanliga anpassningar har kommit att tjäna svenskan väl – men så fort man slappnar av lite börjar det trassla till sig igen. Åter var det de främre vokalerna som förledde sina grannar. Det som kallas för palatalisering innebar att G kom att uttalas ”j” framför ”mjuka” vokaler. Därför uttalas nu givmild, get, göda, gärna och gyllene som de gör, vilket förstås är ytterligare ett stressmoment när vi lär våra telningar att läsa. Det är sannerligen inte alltid lätt här i världen.

Vi kunde ha gjort det lättare för oss. I finskan och norskan – som i princip fick sina nuvarande skriftsystem på 1800-talet – har C visserligen sin plats i alfabeten, men det är ytterst sällan den bokstaven kommer till användning, eftersom de lånord som införlivas för det mesta får en anpassad stavning. Därför hittar vi i norskan ord som sitat och sitron, och i finskan sitaatti och sitruuna.

Isländskan, som fick sitt skriftsystem på medeltiden, har inte funnit det mödan värt att formellt uppta C i alfabetet. Men eftersom språket ändå inte är så piggt på lånord märks det knappt. Citat motsvaras av tilvitnun, men citron heter faktiskt sítróna. Och förnamn som Cæsar och Cecilía är tillåtna.

Svenskspråkiga kan bara lite avundsjukt bita ihop och streta på i den ortografiska motvinden.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.