Sylt i plättvecket!

Lingonvecka, blodbad, månadsgalen, stängt för helgen, kommunistvecka, inre blödning, sakerna, tant Röd, eländet, montan. Kreativiteten tycks inte ha några gränser när det gäller uttryck för mens. När Clue, en app som kartlägger menscykeln, efterlyste exempel på omskrivningar för mens fick de in över 5 000 varianter från 190 olika länder. Allt för att slippa säga mens. Eller?

– Det finns två förklaringar. Det ena är att mens är tabu. Omskrivningar är en strategi för att kunna prata om det som är laddat och känsligt. Till den kategorin hör definitivt kroppsvätskor som mens, tillsammans med sex och död, säger Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola.

Den andra förklaringen handlar om hur mångfacetterad mensen är, om känslor som spänner från skräck och äckel till glädje och lättnad, om olika erfarenheter som avspeglas i orden. För den som lider av svår mensvärk kan förbannelsen vara relevant. Men för den som blir mer känslomässigt påverkad fungerar kanske månadsgalen eller surveckan bättre. Stängt för helgen och propp i hålet associerar till sex medan glada veckan kan handla om lättnad över att inte vara eller bli gravid.

Ordfloran är rik, men forskningen kring mensspråket är desto fattigare. Det finns inte många studier, varken nationellt eller internationellt. Ett undantag är språkforskaren Hanna Sveens studie av svenska och engelska uttryck för mens. I den har hon kategoriserat ord och fraser i tio olika grupper: blod/flöde; färgen röd; opasslighet/krasslighet; antipati och sympati; periodicitet; mensskydd; besökare/få besök; sexuell otillgänglighet; naturens mystik och fortplantning samt vaghet och ordlekar.

– Kategorierna bygger på de typer av uttryck som jag hittade. I svenskan är den vanligaste kategorin periodicitet. Att referera till en särskild vecka eller till att mensen återkommer månadsvis är väl etablerat. De flesta förstår vad man menar, säger Hanna Sveen.

Tidsreferenserna ligger i topp, följt av uttryck som bildats med färgen röd som utgångspunkt – den kategori som var allra vanligast på engelska. Även varianter med blod förekommer frekvent i båda språken.

Ett annat sätt att kategorisera uttrycken är i form av eufemismer och dysfemismer, det vill säga förskönande respektive förfulande omskrivningar.

– Det förfulande, då man framhäver det äckliga och obehagliga, tolkar jag delvis som en strategi att ta tillbaka och ”äga” sin mens, säger Hanna Sveen.

Behovet av att ”ta tillbaka” mensen ska förstås mot bakgrund av den skam som präglar synen på mens runtom i världen. Den som har mens lär sig att dölja alla spår – mensskydd, blodfläckar, mensvärk och pms är tabu i många sammanhang.

Men de senaste åren har skammen och tystnaden utmanats, och mensen har tagit plats i såväl populärkulturen, som i kampen mot fattigdom och för lika rättigheter. Internationella mensdagen lanserades 2014 i hopp om att sprida mer kunskap, och den återkommer årligen den 28 maj. En global rörelse av aktivister som lyfter fram mens som en politisk fråga har vuxit fram.

I mensrörelsen återfinns den svenska organisationen Mensen, som grundades samma år som internationella mensdagen infördes. Genom bland annat föreläsningar, kurser och kampanjer i sociala medier arbetar Mensen för en mer öppen och kunskapsbaserad syn på mens.

– Det man inte pratar om finns inte. Så tolkas det inte minst av barn, säger Rebecka Hallencreutz, som är verksamhetsutvecklare på Mensen.

Hon berättar att organisationen, i samtal med barn, brukar jämföra med hur man pratar om den otäcka karaktären Voldemort i Harry Potter. Voldemort brukar refereras till med ”ni-vet-vem” – men ofta kan det kännas läskigare att inte säga saker rent ut.

– Det kan bli konstigt och svårt att förstå varandra när alla familjer har olika ord. Om man inte har ord för mens blir det också svårare att söka vård för mensrelaterade problem som mensvärk och pms.

Mensaktivismen är en rörelse där själva ordet mens, utan omskrivningar, blir ett verktyg för att bryta tabut.

– Inom aktivismen är man ganska högljudd och använder ord som är eller har varit tabu. Det är bra att visa att vi kan säga mens, genom att vi till exempel heter Mensen. För det är fortfarande laddat, säger Rebecka Hallencreutz.

Att säga mens och menstruation kan i sig betraktas som en politisk handling. Och en möjlig konsekvens av att vi uttalar orden oftare och mer offentligt är att behovet av omskrivningar minskar.

– Det kan bli så att ordfloran vissnar, men jag tror inte det. Även om man tvättar bort en del av tabut och den patriarkala skräcken, finns mens som en kroppsfunktion som vi inte har fullständig kontroll över kvar, säger Karin Milles.

Hon konstaterar att mensen är en kroppsvätska, och som sådan kan vi inte prata oförställt om den i alla situationer. Dessutom omgärdas mensen av en hel del krångel, i vissa fall plågsamma komplikationer, som ska hanteras. Då fyller också humorn en funktion, som i uttryck som sylt i plättvecket, kommunistveckan och snippan äter rödbetssallad.

– Dels tar det bort en del av skammen, dels kan det vara besvärligt och smärtsamt med mens. Humorn är ett bra sätt att stå ut med det jobbiga, säger Karin Milles.

Hanna Sveen håller med, och tillägger att det skapar gemenskap.

– Humor bygger ju ofta på igenkänning och med det följer en form av solidaritet.

Även om Rebecka Hallencreutz själv använder ordet mens för det mesta, ser hon inte något fel med att det finns en bredd i de uttryck som vi använder.

– Det är bra med olika ord så länge man har koll på ”grundorden”. Man ska säga det som känns bekvämt, annars blir det ytterligare en skam i att inte kunna säga mens.

I sin forskning hittade Hanna Sveen fler exempel på omskrivningar eller kodord för mens i engelska än i svenska. En kategori som visade sig vara långt vanligare i engelskan handlar om mensen som en gäst eller besökare.

– Ofta är det tanter som kommer på besök, som aunt Flo eller aunt Rosa. Det är inte alls lika vedertaget i svenskan.

Aunt Flo är bildat till flow, ’flöde; rinnande’, medan aunt Rosa anspelar på mensens färg.

Beskrivningarna av mensen som en gäst kan, enligt Hanna Sveen, fungera som ett sätt att distansera sig från den egna kroppen. Det är något som händer eller drabbar en – och det kommer utifrån.

– Vi säger också att vi har mens, det är inget man gör. Verbet menstruera är lite väl formellt för att användas i vardagligt språk. Nu börjar det i stället dyka upp uttryck som att mensa och att känna sig mensig. Det är väldigt spännande och något jag skulle vilja undersöka närmare.

Mer forskning är något som Karin Milles efterfrågar:

– Det finns en forskningslucka här, och jag måste idka viss självkritik. Varför har jag inte studerat det här? Vad säger man till exempel i olika åldrar eller olika grupper? Och vilka ord använder de som själva inte har erfarenhet av mens?

Anna Dahlqvist är frilansjournalist och författare av bland annat Bara lite blod – ett reportage om mens och makt.