Ristarens lyckade ordlek

Tjodrik den djärve,
sjökrigares hövding,
rådde över
Reidhavets strand.
Nu sitter han rustad
på sin gotiska häst
med skölden i rem,
Märingars främste.

Så översatte språkprofessorn Elias Wessén den berömda strofen på Rökstenen vid Röks kyrka i Östergötland i sin bok från 1958. Och så är vi vana att texten ska lyda. Vi har också hört att den som omtalas i strofen är ingen mindre än Theodrik den store, den gotiske härskaren i Ravenna.

Enligt den nytolkning av Rökstenen som presenterades av en grupp forskare tidigare i år, ska det dock stå något helt annat, nämligen:

Den djärve krigaren,
männens hövding,
red på hästen över horisonten i öster.
Sitter nu, den främsta av de berömda,
rustad på sin häst med skölden beredd.

Förutom att texten i sin nya språkdräkt har fått den poetiska elegansen utbytt mot en något torrare sakprosa, så är innehållet ett annat. Här handlar det inte längre om den legendariske goterhövdingen, utan om en gåta som syftar på solen, som rör sig över himlavalvet.

De fyra forskare som tillsammans har granskat Rökstenens text på nytt – Per Holmberg, Henrik Williams, Olof Sundqvist och Bo Gräslund – företräder fyra olika discipliner: textforskning, runologi, religionsvetenskap och arkeologi.

Att Rökstenen, liksom de flesta andra runstenar, är en minnessten är alla överens om. Den är rest av Varin till minne av den döde sonen Vämod eller Vamod. Vad resten av den märkliga texten har haft för syfte är däremot mycket omtvistat. I sin tolkning har de fyra forskarna byggt vidare på ett förslag av språkprofessorn Bo Ralph, att det handlar om gåtor som läsaren förväntas lösa. Svaren på dessa gåtor blir enligt den nya tolkningen antingen solen eller Oden och hans krigare.

Gåtorna ska ha sitt ursprung i minnet av en klimatkatastrof som inträffade till följd av ett antal kraftiga vulkanutbrott mellan 536 och 547, som resulterade i en rad extremt kalla somrar med missväxt och befolkningsminskning. Dessa händelser ska även ha gett upphov till föreställningarna om det stundande Ragnarök, då Fenrisulven slukar solen och den stora slutstriden äger rum.

Föreställningarna antas ha aktualiserats omkring år 800, genom bland annat en kraftig solstorm som färgade himlen dramatiskt röd och en nästan total solförmörkelse. Anledningen till att Varin anknyter till dessa händelser är att hans son, likt kungarna i de fornvästnordiska dikterna Eríksmál och Hákonarmál, hade valts ut för att som en av Odens krigare delta i slutstriden.

Man kan fråga sig hur en och samma text tolkas på så olika sätt. Och går det att läsa vad som helst på Rökstenen?

Givetvis inte, men det finns få runstenar som ställer sina läsare på så många prov som denna sten. Och trots att den har varit känd sedan början av 1600-talet dröjde det ända till 1800-talets andra hälft innan man började få fatt i det språkliga innehållet.

Ett skäl var givetvis att större delen av texten länge var helt okänd. Stenen satt inmurad i en tiondebod, ett slags förvaringsrum, vid Röks kyrka – och endast framsidan var synlig. Den 8 juni 1843 revs denna byggnad och man upptäckte då att stenen var ristad på samtliga sidor inklusive toppen. Under den korta tid som stenen låg fri hann ändå kyrkans prost göra en teckning av de tidigare dolda sidorna, men detta hindrade inte att man samma dag murade in stenen i väggen till den nyss återuppförda kyrkan.

Först 1862 blev stenen definitivt befriad från murverket genom antikvitetsintendenten P.A. Säve, och det var egentligen först då som det egentliga tolkningsarbetet kunde påbörjas. Ett annat hinder för de tidigaste uttolkarna var att man inte var riktigt bekant med den typ av runor som förekom på stenen – de så kallade kortkvistrunorna – och därför misstolkade en del av teckenformerna.

Hans Hildebrand (1842–1913) intill Rökstenen.
Foto: Riksantikvarieämbetet

Den som först kom Rökstenens tolkning på spåren var faktiskt en ung Uppsalastudent vid namn Hans Hildebrand, som sedermera kom att bli både berömd arkeolog och riksantikvarie. Redan som 23-åring uppvaktade han professorn i nordiska språk, Carl Säve, bror till P.A. Säve. Hildebrand presenterade en Rökstenstolkning, som uppenbarligen imponerade. Till sin kollega professor George Stephens i Köpenhamn skrev Carl Säve i april 1865: ”Det är […] långt ifrån, att jag anser honom hafva löst alla svårigheter, men åtskilligt ser verkligen antagligt ut. Han tror sig t.o.m. kunna antaga, att en del av inskriften är på vers!”

Det sistnämnda hade Hans Hildebrand bland annat funnit i det som senare kom att tolkas som Tjodrikstrofen. Visserligen hade han inte klarat ut hela meningen, men ett brottstycke hade han tytt: ”men Thormund, sjökämpars furste, rådde öfver hafvets strand ...” Detta visade att han var på god väg, och han övertrumfade inte minst George Stephens, som i motsvarande parti hade presterat en tolkning som är så obegriplig att det inte ens är lönt att försöka återge den.

Men vad är det som gör Rökstenen så svår att tolka? Inskriften innehåller delar som är ristade med olika typer av lönnskrift (se Språktidningen 6/2019), men redan i de avsnitt som är skrivna med ordinära runor ställs läsaren inför en rad utmaningar.

En är att den vikingatida runraden bara hade 16 tecken, som skulle täcka mångdubbelt fler ljud, vilket betyder att en och samma runa kan utläsas med flera olika ljudvärden.

En annan svårighet är att inskriften saknar ordskillnad och att det är upp till läsaren att finna var ordgränserna går, vilket inte alltid är givet.

En tredje är att ristaren inte upprepar en runa i slutet av ett ord om det följande ordet råkar börja med samma runa. Runföljden sakumukmini som återkommer flera gånger i inskriften kan exempelvis både läsas sakum ukmini och sakum (m)ukmini och tolkningen blir givetvis olika beroende på vilket alternativ man väljer. Ytterligare en möjlighet – som man har valt att följa i det senaste tolkningsförslaget – är att dela upp det som sakum uk mini, vilket givetvis är fullt tillåtet.

Strofen på Rökstenen börjar i den övre av de två vågräta raderna nedtill på stenens framsida och fortsätter sedan på den högra smalsidan. Så här ser det ut på stenen om man översätter runorna till latinska bokstäver:

raiþiaurikʀhinþurmuþistiliʀ
flutnastrãntuhraiþmaraʀ
sitiʀnukaruʀã
kutasinumskialtiubfatlaþʀ
skatimarika

Enligt Elias Wesséns tolkning ska detta utläsa som en åttaradig strof i versmåttet fornyrdislag:

Reð Þioðrikʀ
hinn þurmoði,
stilliʀ flutna,
strandu Hraiðmaraʀ.
Sitiʀ nu garuʀ
a guta sinum,
skialdi umb fatlaðʀ,
skati Mæringa.

Egentligen börjar svårigheterna redan i det första ordet raiþ, som har tolkats två olika sätt: rēð, ’rådde’, och ræið, ’red’. Ser man till hur ordet är stavat så borde det senare alternativet ligga närmast till hands, men här kommer den fornnordiska grammatiken in i bilden. Rörelseverbet rida kräver liksom i dagens tyska en ”vägens ackusativ”, men ordet strand har på stenen en form – om den inte är väldigt ålderdomlig – som ser ut som en dativ. En dativform skulle däremot passa bra till verbet råda.

Enligt den traditionella tolkningen ska þ-runan i slutet på raiþ också läsas som den första runan i nästa ord för att namnet þiaurikʀ, Þiōðrīkʀ, ska uppträda. I den nya tolkningen har man anslutit till ett förslag av Bo Ralph, som går ut på att de första raderna i strofen i stället ska delas upp som raiþ iau rikʀ in þurmuþi, ’red hästen, den modige krigaren’. Runföljden rikʀ som då uppträder tolkas här som rinkʀ, vilket är ett gammalt ord för ’krigare’ som ingår i ortnamnet Rinkeby. Att n inte skrivs ut framför k är helt enligt runskriftens regler och finns även i ordet marika som ska utläsas som mæringa. I iau ser han en form av ett ord för ’häst’, som på isländska heter jór.

Ur runologisk och språklig synpunkt går det absolut att läsa strofens inledning på detta sätt. Den enda invändningen är att den första raden i versen blir så kort. I versmåttet fornyrdislag varierar antalet stavelser vanligtvis mellan fyra och fem, men kan ibland vara tre. I den föreslagna tolkningen får den första raden däremot bara två stavelser, medan den följande har hela fem, vilket ger en lite klumpig inledning på den i övrigt välformade strofen:

Ræið iau
rinkʀ hinn þurmoði

För rytmens skull vore det egentligen bättre att läsa ett namn iaurikʀ, ’Jorik’, vilket en del forskare också har gjort, men då försvinner i stället allitterationen – bokstavsrimmet – som är nödvändigt i den fornnordiska poesin.

Det verkar nästan som hur man än gör så stöter man på problem, till och med i en så kort textrad som denna. Här gäller det att väga de olika uppslagen mot varandra och försöka avgöra vilken som framstår som den mest sannolika och samtidigt kräver minst av specialförklaringar.

När Sophus Bugge, som har äran av att först ha tolkat större delen av Rökstenens inskrift, publicerade sitt tolkningsförslag 1873–78 fanns faktiskt varken Theodrik eller Märingar (i betydelsen medlemmar av Theodriks ätt) med i tolkningen. Han antog i stället att handlade om ett senare utdött ord þjóðrekr med betydelsen ’hövding’, och att mæringaʀ betydde ’berömda män’. Den senare meningen har återkommit i det nya tolkningsförslaget och är nog den som bör föredras för just detta ord.

Strofen på Rökstenen uppfattas som ett svar på den fråga som ställs i den föregående texten på stenen. I den traditionella tolkningen har detta avsnitt översatts som: ”Det säger jag som det andra, vem som för nio åldrar (släktled) sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld.” I det nya tolkningsförslaget lyder samma passage: ”Låt oss för det andra säga detta, vem som för nio generationer sedan förlorade livet österut men ändå härskar?”

Om de senast framställda tolkningarna av Rökstenen träffar det rätta, försvinner alltså både Theodrik och hans goter från Rökstenens text. Detta får inte bara konsekvenser för innehållet i texten, utan också för stenens datering. Den brukar vanligtvis dateras till 800-talets första hälft, men detta bygger till stora delar på den antagna uppgiften om Theodrik i runtexten.

Enligt ett förslag ska strofen syfta på en ryttarstaty av Theodrik som Karl den store lät flytta från Ravenna till sitt palats i Aachen. Man har också räknat inskriftens ”nio släktled” från Theodriks död 526 och då hamnat i början av 800-talet, förutsatt att man på vikingatiden uppfattade ett ”släktled” som en period av ungefär trettio år.

Om Theodrik försvinner från Rökstenen så faller också dessa dateringar. Stenen är visserligen ristad med en typ av runor som är typiska för tidig vikingatid och den innehåller en del ålderdomliga språkformer, men dessa är inte tillräckligt väl daterade för att säga om stenen är från tidigt eller sent 800-tal eller kanske rent av tillkommen under ett tidigt skede av 900-talet.

Man kan alltså inte gärna räkna nio släktled à trettio år bakåt från 800-talets början för att hamna vid det förödande vulkanutbrottet 536. Egentligen vet vi inte heller vad den vikingatida uppfattningen om längden på en sådan ”ålder” var – och även tidsperioder om fyrtio eller femtio år har föreslagits.

Det har också framhållits att ”nio släktled” kanske bara är en allmän beteckning för en mycket lång tid och i så fall är det omöjligt att räkna fram ett visst årtal, även om vi hade haft en fast punkt att utgå från. Att börja datera Rökstenen med utgångspunkt i den nämnda klimatkatastofen bör inte ens övervägas, eftersom man då kommer cirkelbeviset snubblande nära.

Rökstenen är i huvudsak ristad med kortkvistrunor, vilket är den variant av runor som var närmast allenarådande i Sverige under de två första århundradena av vikingatiden. I handböckerna brukar kortkvistrunraden ofta återges som utgångspunkt för hur runorna ser ut på denna sten, men av andra inskrifter framgår att det i verkligheten har funnits en stor variation i teckenformerna.

Det är inte heller säkert att den variant som har använts på Rökstenen motsvarar den äldsta typen, utan mycket talar för att det här handlar om en senare utveckling. Detta gör det ännu svårare att ge en exakt datering, även om vi nog fortfarande ska hålla kvar 800-talet som Rökstenens århundrade.

Det sista ordet om Rökstenen är inte sagt. De svårigheter som den nutida läsaren ställs inför kan verka oöverstigliga, men vi bör ändå inte ge upp försöken att läsa och förstå denna text. Varje ny tolkning leder till nya insikter och kan ge nya uppslag.

Med Rökstenen ville Varin inte bara hedra minnet av sin döde son, utan även skapa ett monument för både samtiden och kommande generationer, där den runkunnige kunde stanna upp och pröva sina kunskaper och sitt intellekt. I detta avseende har han utan tvivel varit mycket lyckosam.

Magnus Källström är runolog och forskare vid Riksantikvarieämbetet.