Bild: 
Jonas Malmström
Teckenspråkiga barn, som Lance och Thea Karmgård, har tillgång till flera strategier för att se hur ord stavas. Först lär de sig tecknen, med vissa handformer och rörelser. Här gör Thea tecknet för mus. Sedan lär de sig också hand-alfabetet, där orden visas ”bokstav för bokstav”. Till sist ser de även orden i skrift.

Tecknen vässar stavningen

 
av: Moa Gärdenfors

Barn stavar bättre när föräldrarna bokstaverar till dem på teckenspråk. Då slipper de ”luras” av hur ordet låter – och kan undvika stavfel oavsett om barnet hör eller inte.

Den döva mamman tecknar till sin son: ”Nej inte riktigt, det stavas inte han såv jupt”. Hon viftar med handen framför honom för att fånga hans uppmärksamhet igen. ”Titta nu på min hand: s-o-v”. Hon betonar genom att forma handen till ett o. ”Sen glömde du ett d i ordet d-j-u-p-t.”

Så här kan det se ut när ett barn drar nytta av en förälders bokstavering på teckenspråk för att lära sig stava. En lönsam strategi, visar hittills två studier som jag har gjort på teckenspråkiga mellanstadiebarn till teckenspråkiga föräldrar.

Det visar sig att dessa barn gör hälften så många stavfel som sina jämnåriga utan kunskaper i teckenspråk, oavsett om barnen själva är döva, hörselskadade (se fotnot) eller normalhörande.

I dessa studier har jag tittat på stavningen hos 93 barn i 10- och 11-årsåldern och bland annat jämfört dem vars föräldrar kan teckenspråk med dem vars föräldrar inte kan det. En av upptäckterna är att barn som kan ta teckenspråkets bokstavering till hjälp gör betydligt färre stavfel. En annan upptäckt är att hörande och döva barn gör helt olika sorters stavfel. Och de olika inlärningsstrategier som barnen har är en viktig förklaring.

När hörande och hörselskadade barn lär sig skriva ljudar de normalt orden för att stava. Det leder ofta till ljudrelaterade fel, som dubbelteckningsfel, till exempel ”muss” för mus, eller enkelteckningsfel, som ”råta” för råtta. Det leder också till att man skriver fel bokstäver i vissa ord, som i ”fonga” för fånga och ”ijen” för igen.

Jämfört med icke teckenspråkiga barn, har de teckenspråkskunniga barnen tillgång till ytterligare en strategi som hjälper dem när de är osäkra på stavningen: bokstavering på teckenspråk. Då tecknas motsvarigheter till bokstäverna, en efter en i ordet, i stället för ett enda tecken för hela ordet.

Detta hjälper barnen att komma ihåg stavningen genom att de har ”sett” hur ett ord bokstaveras. De blir därför inte förledda av hur ordet låter. Metoden kan användas av teckenspråkiga vuxna till barn, till exempel genom att den vuxna först bokstaverar ett ord på teckenspråk, sedan visar en bild – av ett ord eller ett tecken – och sedan bokstaverar ordet igen. Därmed kan barnet skapa en association mellan bokstaveringen på teckenspråk och stavningen i svenskan.

Det finns vuxna som tror att de bör undvika att bokstavera till sina barn på teckenspråk. De tänker att det blir för svårt för barnen, eftersom bokstavering består av sekvenser av flera handformer och rörelser. Men i själva verket har forskning visat att teckenspråkiga barn förstår bokstavering från mycket ung ålder.

Först ser barnen ordet som ett tecken, där de lär sig känna igen rörelsesekvenserna och handformerna som ingår i det. Men sedan knäcker de koden igen – på en ny nivå – och förstår att bokstavering skiljer sig åt från ”vanliga” tecken, och har ytterligare en språklig betydelse, där varje handform representerar en bokstav.

Tidigare forskning har också visat att döva vuxna, som oftast är teckenspråkiga själva, inte är rädda för att bokstavera till sina barn. De har ju egen erfarenhet av bokstavering och av att ha lärt sig knäcka koden två gånger som små.

De här studierna har också visat att döva inte kan göra ljudrelaterade stavfel, eftersom de ju inte hör. I stället blir de hänvisade till sitt visuella minne, och kan med hjälp av detta ta fram ordet som en bild. Därför vet de med säkerhet om ett ord ska ha en eller två konsonanter. De ”ser” helt enkelt framför sig att ordet muss inte ska innehålla två s.

Innebär detta att döva, teckenspråkiga barn är extraordinära stavare? Ja, delvis, men de gör även andra slags skrivfel än hörande. På sociala medier bad jag andra döva och hörselskadade att dela med sig av vilka ord de hade svårt med som barn. Ett av svaren löd:

”I en uppsats i årskurs 5 skrev jag: ’och så åkte de till ett vackert och erotiskt land’. Magistern blev röd i ansiktet, och var tvungen att fråga mig: ’eh, menar du e-r-o-t-i-s-k-t.’ Då föll polletten ner! ’Åh! Jag menade givetvis exotiskt!’

Den här tråden engagerade en stor del av följarna, och kommentarsfältet fylldes med många andra exempel, som följdes av igenkännande kommentarer, skratt och likes som bara blev fler och fler.

”Jag skrev alltid alltid när jag egentligen menade aldrig!”

”Haha, jag som inte kunde göra skillnad på fantastiskt och faktiskt.”

”Jag skrev alltid falska i stället för flaska.”

Alla dessa kommentarer är exempel på hur döva barn hanterar enkelteckningar och dubbelteckningar perfekt – men kan blanda ihop ord som ser lika ut, och välja ett ord som betyder något helt annat, eftersom de inte dubbelkollar ordets innebörd genom att ljuda det.

Det tycks vara ett återkommande fenomen hos döva att det är knepigt att välja rätt bland snarlika ord, på samma sätt som när hörande barn blandar ihop bokstäver som låter likadant. I mina studier återberättade döva barn en serie om Rosa pantern, och där hade de blandat ihop flera snarlika ord:

Så ville råttan fantastiskt inte ha den (faktiskt)

Råttan hämtade annars medicin (annan)

Men pantern förtar inte det (förstår)

Han skrev aj aj! (skrek)

Sådana fel var mycket ovanliga, eller nästintill obefintliga, hos hörselskadade och hörande barn. För de kan ju dubbelkolla innebörden genom att ljuda orden och upptäcka om det låter fel, vilket de döva barnen inte kan.

Förutom återkommande sammanblandningar av liknande ord, kan man se en tendens till omkastning av bokstäver som börd och falska i stället för bröd och flaska.

Denna typ av fel har en delvis annan förklaring. Eftersom döva inte kan ljuda ord, använder de sig av visuella strategier i stället för att ”se” hur ett ord är stavat. Det svenska teckenspråket har nämligen många lånord från svenskan, som man mimar tyst med munnen – samtidigt som man tecknar.

Munrörelserna följer ett strikt mönster i teckenspråket, där de alltid är reducerade till de allra tydligaste bokstäverna för att man ska ”hinna” forma orden på munnen medan man tecknar. Till exempel är munrörelserna för hus [u], och medlem [mem] (där hakparenteserna kan ses som en sorts bild av munnen). Alltså uttrycks inte hela det svenska motsvarande ordet när man producerar ett tecken, vilket ibland kan vilseleda döva barn när de ska skriva ordet på svenska. Ett dövt barn har ju inte svenska som modersmål, så det skriver alltså på sitt ”andraspråk”. De reducerade munrörelserna för orden flaska och bröd blir [fa] respektive [bö] på förstaspråket – svenskt teckenspråk – vilket kan lura det döva barnet till att stava orden som falska och börd. Detta fenomen har döpts till visuellt munbaserade felstavade ord.

Ibland kan också en felstavning leda till något man absolut inte menar. En döv vän berättade om hur vissa munrörelser fick henne att skriva fel som barn.

”Jag skrev alltid du få!, fast jag menade du får inte.”

Munrörelserna för får-inte är nämligen [få].

Dessutom är det möjligt att vissa tecken i teckenspråket kan påverka det skrivna språket. I mitt avhandlingsmaterial kunde jag se en överanvändning av ordet din hos döva barn. Jag kunde se flera liknande exempel, som katt din säng när de döva barnen egentligen menade kattens säng. Tecknen för din och ändelsen -s är identiska i teckenspråket, vilket kan ha lett barnen till att välja fel svenskt ord med samma tecken i det svenska teckenspråket.

När de döva barnen inte riktigt visste hur de skulle formulera sig, kan de ha ”tecknat” meningen framför sig och sedan baserat meningen på tecknen i stället för att ljuda orden.

Ett annat spännande fynd var att döva barn visade en tendens att basera stavningen på hur ett tecken såg ut. Ett barn hade skrivit katten blev så rätt fast hen menade katten blev så rädd. Handformen för tecknet rädd är samma som tecknet för bokstaven t, vilket kan ha gett barnet falska ledtrådar till hur ordet stavas. Sammantaget talar dessa exempel för att döva barn ”tänker i teckenspråk” när de stavar.

Hörande barn gör alltså stavfel som man inte ser hos döva, och döva barn gör stavfel som man inte ser hos hörande. Men de som har tillgång till bokstavering på teckenspråk – oavsett om de är döva, hörselskadade eller hörande – gör betydligt färre stavfel än de som inte kan teckna alls.

Moa Gärdenfors är döv med cochleaimplantat och doktorand vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Fotnot: I studierna har jag gjort skillnad på döva och hörselskadade efter deras hörselgrad och funktionella hörsel. De som betecknats som döva är de barn som inte hör något, och kan därmed inte dra nytta av sin hörsel. Hörselskadade har vanligtvis resthörsel, använder oftast hörapparater eller har cochleaimplantat och har en viss nytta av sin hörsel.

Erkännande som modersmål 1981

Svenskt teckenspråk talas av omkring 12 000 personer. Sverige blev 1981 det första landet i världen som erkände teckenspråket som döva personers modersmål. När språklagen infördes 2009 jämställdes teckenspråket med de nationella minoritetsspråken. I lagen fastslås bland annat att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket”.

Teckenspråk används över hela världen. De olika teckenspråken är självständiga språk. I USA och Storbritannien finns exempelvis olika teckenspråk – trots att engelska är huvudspråk i bägge länderna. I Finland används finskt och finlandssvenskt teckenspråk.

Ett tecken utförs genom att en artikulator – en eller två händer – utför en artikulation, en rörelse, i ett artikulationsställe, ett visst läge. Handform, rörelse och läge kan vara betydelseskiljande.

Alla tecken kan även bokstaveras. Då tecknar talaren motsvarigheter till bokstäverna i stället för ett enda tecken för hela ordet.

De flesta tecknen i det svenska teckenspråket är inhemska, men lån från andra teckenspråk förekommer.

Källa: Nationalencyklopedin och Sveriges språk i siffror av Mikael Parkvall.

Lär dig mer! Svenskt teckenspråkslexikon innehåller över 18 000 tecken. Där kan du söka på ett ord och få fram en film som visar tecknet för ordet. Dessutom finns skriftliga beskrivningar av tecknen. Tecknet får-inte beskrivs så här: ”Pekfingret, uppåtriktat och inåtvänt, förs åt höger samtidigt som det vrids framåt”. Du hittar lexikonet på ling.su.se/teckensprakslexikon

Läs mer! Den publicerade avhandlingsartikeln hittar du här: spraktidningen.se/teckensprak

Publicerad i nummer: 
3/2020